Recension: Alice Cooper - Brutal Planet (2000)



Som synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy Metal så har Alice tagit steget fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt överens med musiken.

Även texterna är mörka och speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i jämmerdalen…

En kul grej är också att Alice återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via textrader och annat. I låten Gimme förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.

Men mestadels handlar det alltså om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland förklarande som i Wicked Young Man: It's not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked young man även om det kanske går att tolka på andra sätt också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet här!

Slutligen måste jag bara ta upp plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite med Alice i sina tidigare dar och skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I det avseendet vinner nog Sanctuary….

Hur som helst vinner den här plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10

Recension: Cornelis Vreeswijk – Live – 1972




Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där bristar det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10