Megadeth – Peace Sells… But Who’s Buying? – 1986

Megadeths andra album var det som ursprungligen fick mig att upptäcka dem. Närmare bestämt var det titellåten och dess video som fick mig att snegla åt Dave Mustaine band. Det handlade inte bara om musikaliska preferenser utan kanske framför allt om textens budskap. Jag är svag för låtar som behandlar människans rätt till sin egen uppfattning. Dessutom en trevlig ordvits, vilket inte är sista gången Dave Mustaine och Megadeth använder sig av. What do you mean, "I hurt your feelings?"I didn't know you had any feelings What do you mean, "I'm not kind?"Just not your kind. Det är synnerligen politiskt och samhällsmedvetet, man kan välja att inte hålla med I ställningstagandet men ett ställningstagande är det likväl!

När jag lyssnar på plattan igen är jag fortfarande lite småkär i den. Det är riktigt bra musik och då inte bara titelspåret. Det märks förstås att skivan har åldrats och jag undrar hur den remastrade utgåvan står sig mot denna. Det är lite klent här och där och ett bättre ljud lär knappast stjälpa musiken i alla fall. Det är innovativa gitarriff som man lätt kan sätta i relation till det som Megadeth har gjort sedan dess. Dave Mustaine må inte vara någon större sångare men sina åsikter har han i alla fall inga problem att få ur sig.

7/10

W.A.S.P. - Inside the Electric Circus - 1986

Eftersom Randy Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i King Kobra, som togs in just för att Blackie skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret. Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.

Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!

Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag har förstått det hela rätt är inte Blackie Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon mån 9.5. –N.A.S.T.Y.  men framförallt I Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är lite för jämntjockt för min smak. 

6/10

Accept – Russian Roulette – 1986

Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia…

Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte inte den levde upp till sina föregångare – Metal Heart och framförallt Balls to the Wall. Men det är många år sedan nu. Omdömen är en färskvara och därför är vad jag tyckte då inte nödvändigtvis synonymt med var jag numera anser. Och faktum är att efter att ha lyssnat senast idag på Russian Roulette så har jag svårt att förstå varför jag var så missnöjd?! Det vimlar ju av starka låtar och det låter verkligen Accept om det hela. Det är sköna riff kantat med deras igenkännbara manliga körsång i refrängerna. Den innehåller också en av de snabbaste låtarna någonsin med Accept, för visst måste TV War tillsammans med klassikerna Fast as A Shark från Restless and Wild plattan vara bland de snabbaste?

På sin tid lanserades det här som ett temaalbum, där temat då skulle vara antikrigsbudskap. Jag vet inte, det har väl på något sätt alltid varit Accepts grej? Men visst kan man hitta en röd tråd på skivan om man bara vill! Jag tycker bara att det är lite för otydligt för att kalla det för ett genomgående tema. Bland favoriterna hör också dödshjälpsdebatterande Monsterman som undertecknad fortfarande håller för en av de allra bästa låtarna (och texterna) med Accept genom tiderna!

7/10

Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10 

Tone Norum – One of a Kind – 1986

Hon kallades ”little miss Europe” på den tiden hon hade en kort storhetsperiod och det är kanske inte så märkligt med tanke på att i stort sett allt material är skrivet av Joey Tempest och att hon dessutom är syster med före detta Europe-gitarristen John Norum. Musikaliskt är det en ganska snäll och förhållandevis lättlyssnad platta med musik som skulle kunna vilken radiorocksstation som helst. Som sångerska är hon helt ok även om hon inte har några unika särdrag som definierar henne vid sidan av alla andra dussinsångerskor. Hon ska dock ha en eloge för att, trots att låtskrivarmaskinen Joey Tempest är dominerande, har skrivit plattans absolut bästa spår helt själv – Secrets of a Heart!

5/10

Recension: Metallica – Master of Puppets – 1986

Definitivt en milstolpe inom thrashen och det hävdas ofta att det här faktiskt var den första plattan i genren. Med låtar som nu klassiska, Battery, titelspåret Master of Puppets och Disposable Heroes visade Metallica hur det skulle låta och introducerade de komplicerade låtstrukturerna som sedan skulle bli genrens epitet. Dock anser jag, att hur bra dessa låtar än är och jag älskar dem verkligen så finns det, men risk för att bli hudflängd, mindre intressanta låtar också som drar ned betyget en smula. Jag är till exempel inte en vansinnigt stor älskare av varken Leper Messiah eller Welcome Home (Sanatarium), som visserligen fyller en viktig funktion för skivans struktur och troligen är musikaliskt komplicerade bortom min receptionsförmåga, men vars melodislinga inte tilltalar mig så mycket.

9/10

Recension: Slayer – Reign in Blood – 1986

Slayers kanske bästa platta till dags dato med många av de absoluta klassikerna! Till exempel Angel of Death, Piece by Piece, Jesus Saves, Reborn, Post Mortem och Raining Blood. Det är en väldigt intensiv platta med massor av rå energi och med ett ohyggligt högt tempo. Resultatet av detta blir 28 minuters musik där varenda sekund räknas, inget överflödigt är kvarlämnat i produktionen vilket resulterar i en väldigt kompakt platta.  Textmässigt är den fylld av våld och destruktion men med en mindre satanistisk framtoning ä det två föregående albumen Show No Mercy och Hell Awaits.

10/10 

Recension: Alice Cooper - Constrictor (1986)

Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig totalt hooked på Alice Cooper. Det är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han ju lite i bakgrunden också förstås!

Stilen är mycket mer hårdrock än någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry. En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också, riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.

Men även om det bara framfördes tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta här. Thrill My Gorilla och Life And Death of the Party känns lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin', som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.

Albumversionen av He’s Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås The World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på nostalgivärdet i det hela..

Som helhet funkar plattan mycket bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt, nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock. Det är definitivt ett album som definierar Alice Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10