The Police - Every Breath You Take



Nostalgi!

Recension: Alice Cooper - Killer - 1971



Killer (1971) – Precis som på förra plattan – Love it to Death står det helt klart att det är Michael Bruce kompositioner som är de mest musikaliska och renrockiga. Han är inblandad i samtliga spår på den här plattan som jag tycker är en av de allra bästa från den tidiga perioden. Nu betyder inte detta att det finns en enhetlighet som gör att man hinner bli trött på soundet eller att alla låtar stöpts i samma form, även om detta är mer sant här än på förra plattan. Minst fyra av de totalt åtta låtarna har stått emot tidens tand och framstår som totalt tidlösa och låtar som kommer at hålla hur länge som helst.

De mindre framstående låtarna som Yeah, Yeah, Yeah och You Drive Me Nervous kommer dock till sin rätt när man lyssnar igenom plattan. Det är inte lika omedelbart klatschigt som de stora klassikerna Under My Wheels eller Be My Lover, men det är väl kanske det som deras storhet ligger i också, de har inte hunnit bli så otroligt sönderspelade som dem.

Vidare finns det uppgifter som tyder på att Desperado skulle vara skriven med Jim Morrison i åtanke och om man lyssnar på texten är det väl inte helt orimligt. Det finns å andra sidan uppgifter som tyder på andra inspirationskällor också och hur det ligger till med den saken egentligen är det väl upp till de lärde att debattera om. Hur som helst är det genomgående ganska mörka texter på det här albumet. Texter som belyser människans mörka sidor och de avslutade låtarna Dead Babies (min absoluta favorit från plattan) och titelspåret Killer är inget undantag. – 9/10

Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007




Ben Prestage
Real Music
2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10