Killer (1971) – Precis som på förra plattan – Love it to Death står det
helt klart att det är Michael Bruce kompositioner
som är de mest musikaliska och renrockiga. Han är inblandad i samtliga spår på
den här plattan som jag tycker är en av de allra bästa från den tidiga
perioden. Nu betyder inte detta att det finns en enhetlighet som gör att man
hinner bli trött på soundet eller att alla låtar stöpts i samma form, även om
detta är mer sant här än på förra plattan. Minst fyra av de totalt åtta låtarna
har stått emot tidens tand och framstår som totalt tidlösa och låtar som kommer
at hålla hur länge som helst.
De mindre framstående låtarna som
Yeah,
Yeah, Yeah och You Drive Me Nervous kommer dock
till sin rätt när man lyssnar igenom plattan. Det är inte lika omedelbart klatschigt
som de stora klassikerna Under My Wheels eller Be My
Lover, men det är väl kanske det som deras storhet ligger i också, de
har inte hunnit bli så otroligt sönderspelade som dem.
Vidare finns det uppgifter som
tyder på att Desperado skulle vara skriven med Jim Morrison i åtanke och om man lyssnar på texten är det väl inte
helt orimligt. Det finns å andra sidan uppgifter som tyder på andra
inspirationskällor också och hur det ligger till med den saken egentligen är
det väl upp till de lärde att debattera om. Hur som helst är det genomgående
ganska mörka texter på det här albumet. Texter som belyser människans mörka
sidor och de avslutade låtarna Dead Babies (min absoluta favorit
från plattan) och titelspåret Killer är inget undantag. – 9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar