The Lovell Sisters Band – When Forever Rolls Around – 2005




Om jag rubricerar den här skivan som country, är det någon som blir förvånad då? Och det var faktiskt under de förutsättningarna och förhoppningar jag köpte skivan. Den var visserligen onaturligt billig men man vill ju ändå införskaffa kvalitet framför kvantitet! Och mycket riktigt! Det är country, till och med bluegrass, som jag uppskattar väldeliga när det är gjort på rätt sätt. Här är det kanske lite mjukare än vad jag skulle föredra men det är tillräckligt med banjo och stämsång för att jag ska trivas. I längden blir skivan förvisso lite seg men ändå en skiva som jag kommer att plocka fram emellanåt när andan faller på.

6/10

Sinner – The Nature of Evil – 1998




Det här tyska Heavy Metal bandet har helt och hållet gått mig förbi. Att just den här skivan kom under en tid då mitt intresse för musik hade falnat en smula kan man knappast skylla på då Sinner gett ut skivor under hela 80-talet fram till 2011 då de i skrivandets stund släppte sin senaste skiva. Just den här utgåvan är en re-mastrad version av skivan från 1998 och innehåller ett par låtar extra. Jag har ingen ljudkvalitet att jämföra med men jag känner att om det här är en re-mastrad version med förbättrad ljudkvalitet måste originalutgåvan varit ganska vedervärdig!

Musikaliskt sett är det dock helt ok, inget som utmärker sig kanske men stabilt och en skiva som man klarar av att lyssna på från början till slut utan att det är några låtar som drar ner helheten. Det är mycket stabilt och sannerligen inte ambivalent på det sättet. Betyget är ganska lätt att sätta och det ger sig redan efter några få genomlyssningar. Det känns som att Sinner vill låta lite mer häftiga och aggressiva än vad de faktiskt klarar av eller att de har hoppat på ett tåg av musik som inte riktigt är deras innersta passion. Det är mycket trummor och trevliga gitarriff på sina ställen men det blir lite intetsägande. Och liksom att det inte finns några dalar som drar ner helheten finns det heller inget som lyften den. En jämn, halvtråkig skiva helt enkelt.

5/10

Marina Mårtensson – Fences – 2009



Liksom i fallet JerryLindqvist antog mina fördomar att det här var något helt annat än vad det visade sig vara. Här var det istället frågan om ett omslag som andas country men som i själva verket visade sig vara någon form av jazz. Ett ganska trevligt album för övrigt men som framåt slutet blir lite tröttsamt. Inget som utmärker sig antar jag men ändå något som kan tänkas hamna i skivspelaren lite då och då när rätt förutsättningar råder.

5/10

Jerry Lindqvist – Rivertown – 2011




När jag kom över den här sade mina fördomar mig att det skulle vara jazzinspirerat i någon grad. När jag väl började lyssnade märkte jag dock att så absolut inte var fallet! Istället handlar det mestadels om countrymusik. Det är en musikstil som jag inte kan särskilt mycket om och således har svårt för att nyansera subgenrer och liknande. Jag tycker dock att det kan vara skönt att lyssna på och så även denna platta o lagom doser. Den tenderar nämligen att bli lite påträngande framåt slutet och innehållsmässigt är den inte tillräckligt kvalitativ för att jag ska kunna slappna av ordentligt. Det blir lite för mycket hissmusik för min smak men några låtar i taget går bra!

4/10

Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987




Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10

Nyheter: Rod Stewart - Merry Christmas Baby


Jodå, visst är det kart att även Rod Stewart ska göra julalbum! Materialet verkar bestå av klassiska julsånger. Jag hoppar nog den här...

Kommande skivsläpp: Aerosmith - Music From Another Dimension


Release 6:e November!*

Nu är inte Aerosmith ett av mina absoluta favoritband men ändå tillräckligt intressant för att uppmärksamma ett kommande skivsläpp!






*Reservation för förändringar

Nyheter: Macy Gray - Talking Book


Jag gillade Macy Grays förra (eller om det var förrförra) skiva The Sellout skarpt så den här får nog undersökas närmare!

Kommade skivsläpp: Johnny Cash - The Complete Columbia Album Collection

Jag är rädd för att den här boxen kommer att bli alldeles för dyr med sina 63(!) diskar! Men intressant är den onekligen! 

Recension: ZZ Top - La Futura - 2012



La Futura (2012)De senaste alstren från ZZ Top har varit allt annat än imponerande och det var med viss fasa jag införskaffade detta nya album. Vad skulle trion från Texas ha hittat på under de nio år av tystnad som gått sedan Mescalero? Saken görs naturligtvis inte bättre av bandets placeringar på olika listor av typen ”band som borde ha lagt av” i samband med liveframträdanden!

Men vad får man då? Jo, faktiskt är detta en återgång till de tidigare åren, liksom jag upplevde att Rythmeen var. Samtidigt är det ett moderns sound med välproducerad ljudbild. Som producent tillsammans med Billy Gibbons står förresten Rick Rubin som kanske är mest känd för sitt arbete med American Recordings sviten med Johnny Cash. Han har också producerat en massa annat förstås och för min personliga del tillhör några av de bästa albumen med Slayer grädden på moset.

För materialet står till största delen Billy Gibbons i olika konstellationer med andra låtskrivare, Dusty Hill och Frank Beard är endast inblandade i en enda låt. Jag tycker det är synd att bandet verkar ha decimerats till Billy Gibbons personliga lekplats där Dusty och Frank mest verkar vara kompmusiker numera. Inte för att jag egentligen kan klaga på materialet på det här albumet, det är bara en allmän reflektion över utvecklingen. Till exempel så finns det ingen låt där Dusty sjunger lead på standardutgåvan av skivan. Synd, eftersom jag verkligen brukar gilla de låtar där han tar ton!

Men var det värt att vänta i nästan tio år på det här? Nja, så bra är det kanske inte men det är helt klart en skiva som översteg mina förväntningar. Det är många medryckande låtar där några faktiskt har potential att hamna på någon sorts favoritlista så småningom och det faktiskt som om de har roligt med musiken igen! De senaste albumen har verkat så oerhört pretentiösa och experimentella att man kunnat ana en viss idétorka eller skapandeångest. Men här känns det som om allt det faller på plats igen. Glimten i ögat fungerar och det är onekligen en skön platta som jag inte ångrar mitt införskaffande av! – 7/10

Recension: ZZ Top - Mescalero - 2003



Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre och man får faktiskt ganska mycket för pengarna. Hela sexton låtar har man lyckats pressa samman och det får ju alltid räknas som något!

I stort sett allt material är skrivet av Billy Gibbons, som också har producerat igen, och Dusty Hill och Frank Beard medverkar faktiskt bara på What It Is Kid som medkompositörer. Överlag känns hela skivan lite som en plojgrej och jag tycker det är lite synd att så skickliga musiker som det trots allt ändå rör sig om ska falla i den fällan. Jag känner mig snuvan på konfekten och jag tycker att det är att underskatta sin publik. Samtidigt får man väl se det som ett sätt att utveckla sin musik och kanske ett sätt för ZZ Top att hitta en yngre publik kanske. Jag tycker bara det blir lite plumpt när bandet framför sexanspelande låtar som Buck Nekkid. Det blir liksom lite påtvingat och oäkta på något vis och låtarna sätter sig inte. Man kan spela skivan gång efter gång men efter att man har stängt av är minnena lätträknade. Titelspåret gillar jag och man kanske ska uttrycka någon form av glädje för Que Lastima, där Billy Gibbons sjunger på spanska, men jag känner inte att jag kan göra det riktigt heljärtat. Likadant är det med As Time Goes By, som heter något annat på skivan, den borde vara ett kul grepp men det blir bara fåligt av det hela. Humor, självdistans och glimten i ögat saknades visserligen inte i början av karriären, men liksom jag var inne på när det gällde Rhythmeen så funkar det inte riktigt längre. Nä, det här blir snabbt ett väldigt tröttsamt album även om det förstås finns några positiva aspekter i grunden också! – 5/10

Recension: United We Stand – Welcome to the Real World – 2012




Jag har ett par musikaliska allergier som tyvärr färgar min upplevelse av musiken på ett allt för negativt sätt ibland. Till dessa hör ett mörkt ljud och en okontrollerad basåtergivning i frekvensavseende. Alltså för mycket basåtergivning i de lägre frekvensregistren. Detta är tyvärr något som den här skivan lider av och som stör mig ganska rejält! Det ger en amatörmässig ton vilket i sin tur resulterar i att låtarna inte görs full rättvisa.

För min egen personliga del tycker jag att det här hamnar lite för mycket åt det alternativa 90-talet för att jag ska vara riktigt nöjd. Det finns hur många band som helst som är ”rätt bra” men som sedan aldrig blir något mer. Är United We Stand ett av dem? Nja… Ska vi göra bedömningen med produktionen av plattan i beräkningen skulle jag nog vilja svara ja på den frågan. Dock finns det omständigheter som gör det här bättre än vad man först skulle kunna tro. Redan efter ett par tre genomlyssningar växer faktiskt låtarna och jag stör mig mindre på det mörka ljudet. Det ska mycket till för att jag ska tåla en sådan ljudbild i längden så det är ett väldigt gott tecken. Dessutom är de två-tre sista låtarna av en helt annan ljudmässig kvalitet än det övriga materialet. Lyssnar man på dessa hör man vilken potential det verkligen finns hos United We Stand. Varför har man gjort så? Hade det inte varit bättre med en mera genomgående produktion av albumet?

Ett tips till nästa platta är att alltså att hålla sig till den mer kontrollerade mixningen som utgör plattans avslutning. Ingen skulle bli gladare än jag om det dessutom inte är den slutgiltiga versionen av skivan som jag har fått lyssna på. Med det luftigare ljudet på plattans avslutning kommer musiken verkligen till sin rätt och trivs mycket bättre i mina öron.

Musikaliskt handlar det om rockmusik som till viss del påminner om Hellacopters men ändå inte riktigt. Tankarna går också till bandet Burn men har finns inte lika tydliga referenser till annan musik som det bandet förmedlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och mina referensramar inom den här genren är också begränsade så jag nöjer mig där.

6/10

Recension: ZZ Top - XXX - 1999



XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Recension: Bruce Dickinson – Accident of Birth – 1997




Det här är Bruce Dickinsons fjärde soloskiva och den första som faktiskt är riktigt riktigt bra! Visst fanns det tendenser på föregående Skunkworks men de inledande två plattorna Tattooed Millionaire och Balls to Picasso har väldigt lite med det här att göra. Borta är den lättsammare pop-rocken, istället handlar det om tung vokalbaserad heavy metal!

Skulle man bara gå på de inledande spårens kvaliteter skulle jag utan tvekan delat ut ett fullbetyg åt den här skivan. Men som vanligt är det inte fallet och det finns några svackor här och där. Rösten sviker dock aldrig Bruce Dickinson och ska man enbart se till teknisk kompetens är det heller ingen tvekan om vilken betyg som borde utdelas. Men allting är inte så enkelt och man måste även ta med andra variabler i ekvationen.

Nu blir slutresultatet mycket gott i alla fall och det finns verkligen inget att skämmas över med denhär plattan. Medverkar gör även Adrian Smith som även han har ett förflutet i Iron Maiden. Det vill säga när det här plattan kom var både Bruce och Adrian före detta medlemmar av bandet. Numera är de båda tillbaka där de, enligt mig, hör hemma! För övrigt finns det mycket av Iron Maidens sound här, vilket i sig inte är särskilt märkligt eftersom sångaren tenderar att färga bandens sound ganska rejält.

Ska man bara ha ett av Dickinsons soloalbum är det utan tvekan det här man ska ha!

8/10

ZZ Top - Rhythmeen - 1996



Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna, dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!

Jag tycker att det här är ett rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så här ett band som ZZ Top ska låta. Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften och Billy Gibbons överdriver mer än en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om någon interaktion mellan könen.

Det finns väl inte någon låt som sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid att växa håller de helt enkelt mycket längre!

För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill Ham är väl osäkert eftersom de både som producenter till skivan. Men med facit i hand verkar det väl som om Bill Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt säkert är dock att Billy Gibbons dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10

Recension: ZZ Top - Antenna - 1994



Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första gången bandet namngivit en skiva och en låt likadant (nästan) – Antenna/Antenna Head och som Bill Ham inte stod ensam för producentrollen. Billy Gibbons ger sig nämligen i kast med att producera Antenna tillsammans med Bill Ham som varit med sedan bandets barndom egentligen.

Man kan förstås spekulera i vad som gjort att han inte längre ensam står som producent, vilket man får säga att han gjort med framgång under hela gruppen karriär, men sannolikt har det brutala mordet på hans fru 1991 något med saken att göra. En rättsförfarande som inte fick sitt slut förrän 2000 då mördaren avrättades. Hur som helst finner jag plattan irriterande överproducerad. Allting är äckligt tillrättalagt och inget sticker ut någonstans.

Dock finner man några medryckande låtar här och var. Bäst är det som sjungs av Dusty Hill (som vanligt), framförallt World of Swirl och titelspåret Antenna Head. Men även Girl in a T-shirt och plattans stora hit – Pincushion som nådde förstaplatsen är riktigt bra! Det är någon form av blandning mellan den framgångsrika ”synth”-perioden och den tidigare mer renblusiga eran. Detta utan att för den del nå upp till de högsta höjderna totalt sett och ska man bedöma albumet som helhet, mycket beroende på produktionen, blir tyvärr betyget därefter. – 6/10

Recension: ZZ Top - Recycler - 1990



Recycler (1990)Att ett storsäljande band i början av åttiotalet tog två år på sig att göra en ny skiva var en väldigt lång tid. Numera höjer kanske ingen direkt på ögonbrynen för detta men det var lite andra tider då. Därför var det naturligtvis sju resor värre att det gick hela fem år mellan föregående Afterburner och Recycler. Man trodde nästan inte att det skulle komma några fler skivor helt enkelt!

Man kan naturligtvis fråga sig varför det dröjde så länge. Var det bandet som inte var riktigt nöjda med resultatet? Eller var det så att de helt enkelt behövde ett break? Hur som helst så känns det onekligen som om trion helt enkelt varit tvungna att ge ut något. Och det säger jag för att det faktiskt inte är speciellt bra! Man kanske kan lägga in att det var den sista skivan bandet gjorde på Warner Bros och att det också var den sista skiva som Bill Ham, bandets långvariga producent producerade på egen hand.

Men oavsett vilka anledningar som gjorde att albumet dröjde och oavsett vilka kvalitativa egenskaper det har (eller inte har) så markerar det onekligen slutet på bandets popiga tidsperiod. Man kan säga att det här är början till återgången till rötterna som i och med nästa skiva skulle bli än mer påtagligt.

Doubleback fick bli filmmusik i Back to the Future III och även Burger Man, Concrete and Steel och My Head’s in Mississippi är riktigt bra. Men det når totalt sett inte riktigt ända fram och blir snabbt tråkigt och ointressant. Det är utan tvekan bandets svagaste platta så långt i karriären. – 5/10

ZZ Top - Afterburner - 1985



Afterburner (1985) Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När den här plattan kom två år efter de enorma försäljningsframgångarna bandet hade haft med Eliminator, var vi väl alla lite nyfikna på om det skulle hålla ända fram eller om Texassönerna hade uttömt sitt förråd av lättlyssnade och popiga rocklåtar. Eftersom jag redan tidigare nämnt min dåvarande lyriska inställning till Eliminator, är det väl inte mer än rätt att jag här och nu, fortsätter med detta som utgångspunkt även när det gäller granskning av denna uppföljare. Kort sagt var oron stor för att det här skulle bli en flopp som inte alls levde upp till förväntningarna och letar jag mig tillbaka i tiden och försöker minnas de tankar som faktiskt for i mitt huvud på releasedagen (för det här var naturligtvis en platta som skulle införskaffas för att lyssnas på direkt när den kom) så blev jag nog aningen besviken. Men i dagens bedömning förhåller det dock sig något annorlunda och jag menar numera snarare att det här faktiskt är ett betydligt jämnare och således också ett bättre album än sin föregångare, som för övrigt klättrade ett par steg högre på Billboardlistan. Den är klart poppigare i sin framtoning, det finns inga direkta utfyllningsmaterial utan varje låt kan stå för sig själv utan att nödvändigtvis behöva backas upp av helheten, och även om rocken och bluesen finns där som stöd, kanske framförallt i Billy Gibbons gitarrspel, är det definitivt mera lättlyssnad pop än något annat som kommit från bandet.

Det är också första plattan där andra instrument än trummor, bas och gitarr (om man undantar blåssektionen på Degüello) fått en framträdande roll, i Velcro Fly och plattans största hit – Sleeping Bag, inte minst eftersom Dusty Hill, förutom att hantera basen också spelar keyboard. Även singeln Stages nådde förresten första platsen och jag kan åter konstatera att de låtar där Dusty Hill står för sången är de allra vassare (Can’t Stop Rockin’, Delirious). Sedan går det ju inte att komma ifrån att kommentera Woke up with Wood heller, hur översätter man det? ”Vaknade med ståfräs”? – 8/10

ZZ Top - Eliminator - 1983



Eliminator (1983) – Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När året var 1983 och den här plattan var ny var jag alldeles lyrisk över den och befann mig snarast i ett euforiskt tillstånd. Ingenting var bättre än, den inte nödvändigtvis bästa låten på plattan längre, Sharp Dressed Man och denna sång tillägnades också en hel sida på det kassettband som snabbt spelades sönder av fanatiskt användande… Numera har jag dock antagit en betydligt mer återhållsam inställning till albumet och menar att, emedan det fortfarande är bra, kan det ingalunda konkurrera med bandets tidigare, mer renblusiga plattor som Tejas, Rio Grande Mud eller för den delen Tres Hombres från 1973. Men utan tvekan är det ett album som skulle komma att vara väldigt viktigt för den skäggiga trions karriär, man lade helt och hållet om stil och skaffade sig en publik utanför bluesälskarna. De rena, raka rytmerna och de distade gitarrerna lockade såväl syntare som hårdrockare och man fick en gemensam nämnare att samlas omkring. Det var tung-gung när det var som bäst och visst minns man tillbaka på den första upptäckten av bandet med glädje. Hitsen Gimme all your Lovin’, Got Me Under Pressure, och I Got the Six, tillsammans med redan nämnda ungdomsförälskelse, fortsätter att imponera. Det är fortfarande starka låtar som liksom forcerar foten att stampa i takt medan andra låtar som TV Dinners, Thug och Dirty Dog kanske numera får betraktas som utfyllnadsmaterial.

Det var också bandets första platta, om man undantar den första, som inte hade en spanskklingande titel. Jag minns att jag läste om detta i någon intervju med Billy Gibbons som skojade till det och menade att den egentliga titeln var ”El Iminator” och att de inte alls hade brutit mönstret. Men oavsett vilken titel albumet egentligen hade kan man inte förneka att den markerar en ny era för bandet. De experimentella tongångarna från föregående El Loco förfinas och görs popigare och många med mig minns den här stilen som det ”äkta” ZZ Top! Det är lättlyssnade partylåtar med stark hook som funkar i alla lägen. – 7/10


ZZ Top - El Loco - 1981



El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig en släng av ett modernare ljud. Faktum är att det stilmässig är en ganska ojämn platta, den är experimentell, traditionell, innovativ och konservativ om vart annat.

Självklart sticker en del låtar ut mer andra vilket för mig innebär de mest taktfasta och melodiösa såsom Tube Snake Boogie och Partio on the Patio där ordet boogie betyder något. Den första blev singel och nådde ända till plats fyra på listan. Pearl Necklace, som står för det mer moderna soundet som sedan skulle bli synonymt med bandet, släpptes också tillsammans med Leila. Andra låtar blir mest obegripligt experimentella i sitt sökande efter så mycket konstigheter som möjligt. Det känns inte riktigt som om bandet riktigt vetat vad det ville göra, men man får väl ändå se det här som startskottet till synth-boogien som skulle följa bandet under ett par, tre plattor. – 6/10

Recension: Kiss – Monster – 2012




Nu är det alltså tre år sedan Kiss släppta sitt utmärkta album SonicBoom. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra?

Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att en klisterlapp med text i ungefärliga ordalag talar om att skivan inte innehåller några ballader och heller inget utfyllnadsmaterial – bara ren rock n’ roll. Det är ur min synvinkel sett till hälften sant. Ballader finns det inga men mer eller mindre hela plattan känns som utfyllnadsmaterial för mig. Det är inte dåligt egentligen men det är fruktansvärt oengagerade. Viss hör man vilka som spelar, så långt är det inga problem, men låtarna är inte tillräckligt starka!

Som vanligt står Gene och Paul för det mesta av materialet men Tommy Thayer är faktiskt också inblandad i det mesta! Som vokalist får han dock nöja sig med en låt och detsamma gäller Eric Singer. Han har dessutom bara bidragit till kompositionen av en låt på plattan. Men ta mig tusan om det inte är den bästa låten – Back to the Stone Age, det låter retro om den och det gillar jag! Högt upp bland de bästa låtarna kommer också Tommy Thayers egen låt Outta This World. Gene och Paul får alltså stå tillbaka lite och erkänna sig ”besegrade” av de övriga medlemmarna. Tekniskt sett sjunger Gene och Paul onekligen bäst men det hjälper inte, äktheten finns i de andra medlemmarnas vokala register!

Redan vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken men jag antog att plattan hade potential att växa efter några fler genomlyssningar. Tyvärr blev effekten snarast det motsatta och min irritation stiger för varje gång jag har lyssnat på den. Det blir jobbigt framåt slutet och även om det förstås finns förlåtande faktorer är det på det hela taget en högst medioker skiva i mina öron.

5/10

Recension: ZZ Top - Degüello - 1979



Degüello (1979) – Efter den numera legendariska Tejas turnén – World Wide Texas Tour, som lär ha varit minst sagt spektakulär, med både boskap och skallerormar på scen, tog bandet sin första megapaus. När de åter förenades för fler spelningar och skivinspelning hade Dusty Hill och Billy Gibbons oberoende av varandra odlat sina numera berömda skägg. Det är åtminstone det som ryktas och visst låter det väl bättre om man hävdar slumpen än om det skulle vara en medveten manöver av bandet?

Hur som helst vill jag påstå att det här är första skivan där man experimenterat ordentligt med sound och musik. Förutom sedvanliga trummor, bas och gitarr återfinns också en blåssektion. Det är ”The Lone Wolf Horns” som bidrar med barritone, alto och tenorsaxofoner. I själva verket är det Gibbons, Hill och Beard som återfinns bakom denna trio och i en senare intervju har jag sett det hävdas att de inte riktigt visste hur man skulle spela saxofon, men hittade på ett sätt att göra det i alla fall. Misstänkt likt ett sätt att skapa mystik kring sig själva tycker jag men jag kan inte förneka att det låter riktigt bra!

Urvalet av låtar är ganska ojämnt, vilket förstås inte behöver ha något med de kvalitativa egenskaperna att göra. Snarare är de så att instrumenteringen med eller utan blåssektionen gör att soundet förändras drastiskt mellan låtarna. Jag tycker att man hittar en del countryinfluenser även på Degüello, liksom på föregående Tejas, men framförallt tycker jag att humorn lyser igenom för första gången. De verkar inte ta det så allvarligt samtidigt som spelglädjen och livekänslan som varit närvarande på de tidigare plattorna saknas en hel del. Det är helt enkelt en producerad skiva och inget som känns jammat.

Hur som helst finns det många höjdare här, med eller utan saxofoner. I Thank You, som är en Isaac Hayes cover, She Loves My Automobile, Cheap Sunglasses, Hi FI Mama och A fool for Your Stockings. Helt enkelt ett album om (bak)fylla, snabba bilar och mer eller mindre lättfotade kvinnor. – 7/10

Recension: ZZ Top - Tejas - 1977



Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter.

Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock men det finns något mer som inte varit närvarande tidigare. Märk väl att det handlar om ytterst subtila influenser och absolut inget man lägger märke till vid första genomlyssningen. Det är snarare när man penetrerat albumet ett stort antal gånger och verkligen trängt på djupet för att försöka hitta alla nyanser.

På listorna lyckades man inte toppa framgången av det föregående albumet Fandango men man nådde i alla fall plats 17 på billboardlistan! Singlarna It’s Only Love och Arrested for Driving While Blind som jag nämnde tidigare kvalade in på listorna men inte högre än plats 44 respektive 91. En besvikelse jämfört med Tush från Fandango kanske men som album betraktat finner jag det här vara mera homogent och sammanhängande. Inte de allra största höjdpunkterna av enskilda låtar kanske men ett fantastiskt album på alla andra plan!

Gibbons, Hill och Beard delar på låtskrivandet på samtliga spår utom det sista – Asleep in the Desert, som Gibbons står för helt själv och det är kanske först nu som trion blir riktigt samspelta. Det känns som om låtarna är framlekta under jamsessions även om detta förstås är svårt att sia om. Det känns också som om inget är övermäktigt för de tre bandmedlemmarnas musikalitet. De lyckas med allt de tar sig för och det känns helt naturligt. Jag har sagt det förr men det är dags att säga det igen, det är det här albumet man ska ha… – 9/10

Recension: ZZ Top - Fandango - 1975



Fandango (1975)När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Recension: ZZ Top - Tres Hombres - 1973



Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’ for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers, som Motörhead senare skulle komma att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som finns i denna är ZZ Top, själva hjärtat i trions musik så att säga.

Plattan placerade sig på åttonde plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster helt enkelt! – 8/10

Recension: Rio Grande Mud - 1972



Rio Grande Mud (1972)Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem som har skrivit vad, så länge som det är bra musik, men det kan ändå vara intressant som en historisk trivia i bandets utveckling.

Bland de mest utmärkande låtarna hörs Francine, som också blev singel och Just Got Paid och det, även om man som sagt känner igen sig sedan debutalbumet, ett lite råare sound. Det känns som om bandets utveckling, som visserligen kan sägas vara subtil, trots allt fört med sig ett modernare sound trots att det enbart handlar om ett enda år mellan skivorna. Fast det är klart att det mesta av förändring nog ska tillskrivas producenten Bill Ham och inte bandet egentligen. Det här är en platta som fortfarande håller utan att kännas daterad, något som First Album inte riktigt lyckas med. Dock är den i grunden inte riktigt lika stark och låtarna utmärker sig inte som lika enastående.

Det är alltså ett högst märkligt album, ett bättre produktion är föregående First Album, men samtidigt med mindre originalitet i låtarna även om det åldrats betydligt värdigare… Här skulle man sätta in en smiley som förvirrat ryker på axlarna och skakar på huvudet utan att förstå någonting. Och som alla förstår är det svårt att sätta ett betyg på ett sådant här album. Det är riktigt bra så länge det spelas men få låtar fastnar i minnet till nästa genomlyssning och dessutom både bättre och sämre är den föregående skivan på olika punkter. – 7/10

Recension: ZZ Top - First Album - 1971



ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen är dock densamma och förutom att det står att ”RubeBeard spelar trummor på detta album är allting egentligen sig likt. ”Rube” är förstås taktmaskinen Frank Beards smeknamn och så var det inte mer med den saken. För gitarr och sång, liksom alltid står Billy Gibbons medan Dusty Hill spelar bas och sjunger också.

Inte för att det egentligen har något med musiken att göra men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att nämna att ZZ Top eller ”skäggen” vid den här tiden ännu inte hade odlat dessa och att de ännu inte ingick i imagen på ett så uttalat sätt som sedan skulle bli verklighet.

Musiken är som sagt blues, uppblandat med boogie och hederlig bluesrock av Texassnitt, och ska man drista sig till att nämna låtar måste man väl nämna Brown Sugar som numera måste räknas till de stora klassikerna från den tidiga tiden, och Neighbor, Neighbor som tillhör mina personliga favoriter. Det är ganska enkla låtar som följer ett enkelt mönster och gillar man sparsamt instrumenterad musik får man sitt lystmäte tillfredställt här. Det är trummor, bas, gitarr och så sång då. Inga onödiga krusiduller!

För kompositionerna står till den största delen Billy Gibbons, som på ett flertal låtar tagit hjälp av plattans producent (som skulle producera många fler av bandets album) Bill Ham. På ett par av den har också Dusty Hill och Frank Beard kommit till tals, men det är osäkert hur mycket var och en har bidragit med. I vilket fall som helst är det helt klart ett följsamt album med mycket helhetskänsla i. Man tröttnar inte på det även om det inte skiner och glänser som det bästa som hänt i det musikhistoriska Texas genom tiderna. (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree blev förresten singel och för den som är bekant med senare plattor lär Backdoor Love Affair vara av intresse! – 8/10

Recension: Lamb of God – Ashes of the Wake – 2004




Eftersom Lamb of God är en relativt ny bekantskap för mig är det här bara min andra platta med dem. Det lär bli fler, var så säkra! Min enda referenspunkt för tillfället – den föregående plattan As the Palaces Burn, är sedan tidigare recenserad här och jag tänkte nu delge Er några tankar om den här skivan också.

På det hela taget är det inga större överraskningar jämfört med den tidigare plattan. Jag tycker kanske att den här är något tyngre och aggressivare vilket inte nödvändigtvis är en fördel. Faktum är att i det här fallet är det inte en fördel eftersom jag gillar den föregående plattan något mer. Framförallt är sången aningen skrikigare här och det är något jag har lite svårt för.

Låtarna är dock bra och det finns hur sköna riff som helst att hitta. Jag skulle vilja kalla det här för ett utmärkt ”mellanalbum” även om jag vet att det här tydligen är det bäst säljande albumet hittills av Lamb of God. Jag hade önskat lite mer sans av vokalisten men man kan inte få allt och även om jag föredrar den föregående skivan är det fortfarande riktigt bra – och mycket är det inte som skiljer i upplevelsen heller!

7/10

Recension: Deep Purple – Stormbringer – 1974




Jag skulle vilja säga att det här är det bästa albumet någonsin med David Coverdale på sång. Men det är inte riktigt så jag menar, snarare är det just sången som fungerar så bra att gåshuden är beständig och att det till och med resulterar i fuktiga ögonvrår på sina ställen. Men Coverdale är heller inte den enda som sjunger på plattan. Glenn Hughes hanterar basen och sjunger också. Det är kanske denna kombination som ger den fantastiska känslan. Den senare är ju också en erkänt duktig vokalist!

Musikaliskt är det lite annorlunda än det jag förknippar med Deep Purple från den här perioden. Orgelsolona är väldigt tillbakadragna och det är på det hela taget funkigare och jazziga än vad man är van vid. Det känns som att David Coverdale tagit med sig soulen in i bandet och resultatet blir faktiskt enastående!

8/10

Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011




Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10

Recension: Exumer – Fire & Damnation – 2012




Jag vet inte var jag fick tips om den här skivan och det här bandet från början men nyheten om att de släppt sitt tredje album efter 25 år tystnad intresserade mig. Det här var något som skulle utforskas, den saken var klar! Lägg dessutom till att det handlar om tysk Thrash Metal och saken blir ännu intressantare!

När jag lyssnar inser jag att det är som att lyssna på en något snällare version av Kreator, ett band som i sin tur är något snällare än Slayer (marginellt i alla fall). Jag hittar visserligen saker och ting jag möjligen skulle vilja förändra, en skiva kan väl aldrig bli helt perfekt? Till exempel skulle jag gärna ha sett att trummorna kom fram lite mer i produktionen men det absolut viktigaste är ändå gitarriffen som verkligen sitter där de ska! Det är fantastiskt från första stund till den sista men ungefär efter halva skivan låter det som att man har gjort en vokalistförändring. Jag är mer inne på hur första halvan låter men jag vänjer mig å andra sidan snabbt vid den andra också. Jag vet inte om låtarna kanske är inspelade under olika tidsperioder och det är därför det låter annorlunda – eller om det finns någon annan idé bakom.

Riffen är inte superavancerade men de låter fräscha och väldigt passande till musiken utan att jag för den skull kanske vill rubricera musiken som teknisk Thrash Metal. Det är heller inte jättebrutalt och det tackar jag för. De band som är brutala för sakens egen skull, vilket jag upplever ibland, har en bit kvar till det jag söker efter i den här typen av musik. Det är helt enkelt lagom, riff på gitarrens tre bassträngar i kombination med utflykter på greppbräddans högre regioner passar mig som handen i handsken och gör det här till en mycket trivsam upplevelse!

8/10

Accept – Death Row – 1994




Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre!

Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än aldrig! Det är alltså något som tilltalar mig väldigt mycket idag även om så inte var fallet vid releasen. Förutsättningarna här väl också förändrats en smula och jag vill inte längre ha tillbaka Udo Dirkscheider bakom mikrofonen. Jag säger inte att han gör något dåligt jobb här eller någon annan gång heller för den delen men han är inte oersättlig och om man betänker vad Udo själv sysslade med i U.D.O. fram till återföreningen med Accept 1992 står det helt klart att skivorna med Accept är långt med kvalitativa och unika än soloprojektet. Det är en helt annan crunch i gitarrspelet och både kompen och melodierna är mer genomarbetade.

Texterna berör som vanligt ett våldsamt samhälle och ifrågasätter, åtminstone ironiskt, vart vi egentligen är på väg? Som vanligt tillskrivs hela gruppen kompositionerna (med ett par undantag) så det är svårt att säga vad som fungerar så bra med just Accept som koncept när i princip samma sound med U.D.O. inte blir riktigt lika vasst.

Här är 15 vassa låtar som växer med varje genomlyssning numera. Det är fullt pådrag och bara någon enstaka ballad. Det är med andra ord mycket attityd!

8/10

Annihilator – Never Neverland – 1990




Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt.

Coburn Pharr står för sången på det här albumet och han sköter sig minst lika bra som den föregående sångaren. Hans röst passar utmärkt till musiken som spelas! Favoriter är de låtar som tar ut svängarna mest när det gäller gitarrspelet: Sixes and Sevens och Imperiled Eyes som dessutom innehåller teknik jag aldrig tidigare (och inte senare heller) hört användas som riff.

Ja, det finns inte mycket mer att orda om egentligen. Gillar man Annihilators andra skivor eller Heavy/Speed Metal med innovativa riff lär man tycka om det här också!

8/10

Nyheter: Steve Harris släpper soloalbum!


24 September ska detta album tydligen släppas! Ett album som det känns som att man bara måste ha!

Recension: Thunder – Backstreet Symphony – 1990




Jag har väl skrivit om ett eller två album av Thunder sedan tidigare tror jag men jag räknar ändå bandet som en relativt ny upptäckt! Det här är deras debutalbum och det är fantastiskt bra! Trots det kan jag inte säga att det sätter sig särskilt väl, det är som att lyssna på ett nytt album varje gång man sätter på skivan igen, det är väldigt lite som fastnar. Det är förstås beklagligt att melodierna inte tycks vara tillräckligt starka för att bli igenkänningsbara på den nivån att man genast kan sjunga med i dem, undantag finns förstås.

Men jag kan inte se det enbart negativt! Plattans andrahandsvärde blir förstås större om man upplever att man lyssnar på den för första gången varje gång man sätter på den. Det här är faktiskt lite knepigt. Jag vet inte riktigt var jag ska placera in det här fenomenet på betygskalan eftersom jag aldrig tidigare har råkat ut för det. Men musiken är fantastisk klassisk hårdrock som ligger någonstans i gränslandet mellan vad Foreigner och Queen skulle kunna låta som om man korsade dem. Det är mycket ballader och så vitt jag förstår är Thunder kända för just sina ballader.

Jag kan inte annat än att tycka om det här – mycket och jag sktrutar i de problem som jag tidigare konstaterat och har bestämt mig för att det här faktiskt är riktigt bra och förtjänar ett högt betyg!

8/10

Lisa Ekdahl – Lisa Ekdahl – 1994




Det tog mig många år innan jag riktigt fattade vad det var för slags musik som rymdes på den här debutskivan av vår svenska sångfågel Lisa Ekdahl. Hela tiden har jag förstås rubricerat det som visor i någon form och det står jag fast vid, men det finns också inslag av jazz och det jag upptäckte bara häromdagen – i de låtar jag håller allra högt finns det faktiskt något som jag skulle vilja kalla för latinorytmer!

Ingen har väl kunnat undgå den stora monsterhiten som kanske startade Lisas karriär på allvar – Vem Vet. Det är en bra låt, det är inget snack om det, men jag tycker det finns andra låtar som inte är fullt så uppenbara som är betydligt bättre! Benen i Kors, Jag Skrek och Flyg Vilda Fågel för att nämna ett par.

Texternas teman växlar mellan ovillkorlig kärlek som inte kan förnekas rationellt och relationsproblem där både gräl och ånger är förekommande. Lisas textförfattande på den här skivan är fullständigt briljant och ingen kan väl säga att hon inte har en speciell och lätt igenkänningsbar röst? Om man tycker om det man hör är ju en annan femma förstås! Själv älskar jag det! Det här var min inkörsport till hennes musicerande och det är mig ett sant nöja att nu åter gå igenom skivorna för en fräsch uppfattning om dem. Den här var klart bättre än vad jag mindes dem som och det är ju angenämt när det förhåller sig på det sättet!

9/10


Recension: Europe – Bag of Bones – 2012




Jag måste säga att den här plattan blev något av en besvikelse! Jag älskade verkligen återföreningsplattan Start From the Dark som kändes nytt och fräscht även om andra band gjort liknande skivor sedan tidigare. Jag missade The Secret Socitey och LastLook at Eden fann jag vara en glimt tillbaka mot storhetstiden, lättare låtar designade att sätta sig snabbt hos publiken. Nu är det dags att gå tillbaka till det som gjorde Start From the Dark så bra…

Men det finns en viktig skillnad, låtarna är inte i närheten av att vara lika starka som de var på återföreningsplattan! Det är också störande välproducerat och låter inte särskilt inspirerat. Enstaka låtar är väl bra, som första singeln från albumet – Not Supposed to Sing the Blues, är rent av fantastiskt bra! Men framåt slutet av albumet är det bara tröttsamt att lyssna på nedstämda gitarrer och känslolös musik.

Men eftersom låtarna fungerar rätt bra för sig själva är det egentligen inte frågan om något dåligt utan bara tjatigt och tillrättalagt. Jag har oerhörda problem men överproducerad musik och jag kan inte vara hur förlåtande som helst mot det. Det blir jobbigt att lyssna när det egentligen är meningen att man bara ska luta sig tillbaka och njuta. Det är väl det som är skillnaden mellan ett samlingsalbum när bara de enskilda låtarna betyder något och ett vanligt album som ska knytas ihop på något sätt. Inte nödvändigtvis genom ett uppenbart tema men i alla fall så pass mycket att det är intressant hela vägen och det är precis där man misslyckas.

6/10

U.D.O. – Mastercutor – 2007




Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10

Recension: Rosanne Cash – Black Cadillac – 2006




Nu vet inte jag om det finns några country artister med efternamnet ”Cash” som inte är släkt med den store ikonen och legenden Johnny Cash men Rosanne är i alla fall dotter till honom. Bara det gör att det blir oerhört intressant att lyssna för att ta reda på om det finns likheter eller för den delen fundamentala skillnader!

Man kan väl inte säga att Rosanne kommer upp i sin pappas klass någon gång men det rör sig å andra sidan inte alls om samma typ av country heller. Det här är mer lättsmält country-pop ballader eller vad man ska säga och den country-honky tonk som pappan sysslade med finns inte närvarande någonstans. Personligen är jag inte så förtjust i den stil som Rosanne står för, åtminstone på den här skivan, men hon gör de faktiskt ganska bra och redan efter några genomlyssningar finner jag att det trots allt är ganska skönt att lyssna på!

Det borde helt enkelt låta som dussincountry i mina öron men det gör det inte. Jag vill inte påstå at Rosanne har någon speciellt utmärkande röst men det spelar ingen roll, på något sätt lyckas hon intressera mig i alla fall. Betyget blir faktiskt ganska gott även om jag inte är tillräckligt insatt i genren för att dra några direkta paralleller eller referenser till andra artister.

7/10

Annihilator – Alice in Hell – 1989




Jag vet faktiskt inte vilken skiva som blev min inkörsport till Annihilator men jag är i alla fall säker på att det inte var denna, deras första skiva! Under åren har Annihilator, eller Jeff Waters som egentligen ÄR bandet, lyckas förbli innovativa och intressanta och när andra band har utvecklats åt det negativa hållet och känts trötta har Jeff alltid lyckats verka vital när det gäller kompositionerna!

Det här är alltså debutskivan och den är väl inte riktigt lika välproducerad som det som skulle komma senare. Det är heller inte riktigt samma grad av tempoväxlingar och innovativt gitarrspel som senare skulle bli verklighet. Annihilator kan sägas spela många genrer beroende på vilken platta det handlar om. De har avverkat Thrash, vanlig Heavy Metal, nästan lite radiovänlig rock och här är det mest frågan om Speed Metal tycker jag. Skillnaderna är kanske hårfina men är man petig som jag måste man helt enkelt rubricera…

Som vanligt är det oerhört tight musik. Jag tror att Jeff är något av ett musikaliskt geni för vad han än företar sig så låter det bra. Det känns vara hur teoretiskt fel som helst men när han gör det blir det välljudande riff av det! Det här är bara början på den resa som Annihilator kommer att ta men det känns så skönt att vara med från början!

7/10

Nyheter: Nytt album från ZZ Top!


Efter att ha skrivit om samtliga album av ZZ Top (även om jag inte laddat upp dem på bloggen än) är jag lite tveksam till om jag verkligen vågar införskaffa den här nya skivan. Utvecklingen har inte gått åt rätt håll precis... Nåja, det blir väl ett inköp så småningom i alla fall!

Guns n’ Roses – Chinese Democracy – 2008




Numera är det väl bara Axl Rose som är kvar av bandets original- eller åtminstone klassiska sättning? Man kan tycka vad man vill om detta och om Axl är för excentrisk eller lika stor bråkstake som Dave Mustaine verkar vara, men sjunger som en Gud gör han! Detta är ett album som jag från början tyckte var lite sisådär men efter ett antal genomlyssningar har det verkligen växt!

Nu är jag inte någon större anhängare av Guns n’ Roses egentligen och har ingen egentlig koll på deras tidigare material förutom de uppenbara hitsen och sådant då förstås. Jämförelser blir därför svåra men enligt vad jag kan förstå låter det som förr ungefär. Det är välproducerat och välskrivet med några låtar framåt slutet som lyfter plattan ytterligare. Det är nämligen på den andra halvan som de allra bästa låtarna finns, de med hookar som man kommer ihåg och nästan kan sjunga med i direkt.

Tydligen har skivan varit i produktion ungefär lika länge som hoppet mellan den här skivan och Guns n’ Roses förra – The Spaghetti Incident, som kom 1993. Det låter ju otroligt men å andra sidan ryktas det om att det här är den dyrast skiva som någonsin producerats med produktionskostnader på 13 miljoner dollar. Fantasisummor!

Hur som helst har man lyckats bra med skivan. Jag har inget direkt att klaga på, Axls röst är underbar och så personlig att man inte tar fel för ett ögon blick vad det är som spelas. Däremot har jag lite svårt att genrebestämma den. Å ena sidan är det en hårdrocksplatta och det är väl det som får bli den slutgiltiga genren. Men det är också en platta med fullr orkestrerat ljud. Kanhända är det genererat via synthar eller liknande men det låter åtminstone som att det har varit en hel symfoniorkester tillgänglig under delar av albumet. Men att kalla det för symfonisk rock eller ännu värre symfonisk metal känns aldrig som ett alternativ.

Jag är glad att jag tog mig tid för den här skivan som enligt all logik egentligen borde ha gått mig förbi för den är faktiskt ganska bra och den växer med ett antal genomlyssningar. Faktum är att det är först när man börjar förstå musiken som det blir riktigt bra. Men även om den är lite otillgänglig från början är det mödan värt att inte ge upp, skivan vinner i längden!

7/10

Stratovarius – Infinite – 2000




Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10