29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

16:e maj i musikhistorien: 30 år sedan - IRON MAIDEN - PIECE OF MIND - 1983

Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast. Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och kom ut på singel.

Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det kanske svagaste albumet från Iron Maiden, fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på The Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist än Paul Dianno.

Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den här plattans litterära låt, för Steve Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl sett David Lynchs film. Det brukar inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter mellan den här låten och filmen i alla fall.

I övrigt så har Clive Burr lämnat bandet och den klassiska Iron Maiden trummisen Nicko McBrain, som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive som trumslagare. Nicko hittar på lite mer med trummorna än vad Clive gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson, Adrian Smith, Dave Murray och Nicko McBrain!

8/10

Bruce Dickinson – Tyranny of Souls – 2005

Jag har dragit mig för att recensera den här skivan trots att jag har haft den i min ägo ganska länge. De två föregående skivorna – Accident of Birth, 1997 och The Chemical Wedding, 1998, som jag båda tycker är väldigt bra, kom innan Bruce återgick till Iron Maiden. Men den här alltså fem år efter återföreningen. Jag vill inte säga att det märks, för Bruce Dickinson sjunger lika bra som någonsin och det är absolut inte något fel på hantverket, det är bara det att det inte finns några minnesvärda låtar. När jag har lyssnat igenom skivan en gång har jag ingen aning om hur den började, när jag har hört den två, tre eller fyra gånger vet jag fortfarande inte vilka låtar de innehåller.

Annars låter det väl i stort sett bra. Själva produktionen är det inget fel på. Man skulle väl kunna säga att det låter lite som Iron Maiden ”light”, fast utan Steve Harris karaktäristiska basspel.

5/10

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

Bruce Dickinson – The Chemical Wedding – 1998

Året efter Accidentof Birth kom The Chemical Wedding som kanske inte riktigt lever upp till föregångaren men som fortfarande är riktigt bra! Jag har inte analyserat texterna in i minsta detalj men trots att filmen The Chemical Wedding om Aliester Crowley som Bruce Dickinson var med att skriva så lär det inte finnas något direkt samband. Jag bryr mig inte direkt om hur det ligger till med den saken trots att jag egentligen är mycket intresserad av texter. Det viktigaste för mig i det här fallet är att musiken är bra och det är den!

Medverkar gör Bruce Dickinsons vapendragare Adrian Smith från Iron Maiden och faktum är att det låter en hel del Iron Maiden om det här! Borta är alla spår av de första skivornas ”vanliga” rock och melodiska popslingor. Här är det frågan om Heavy Metal igen och jag gillar det! Ska man ha något negativt att säga så skulle det väl vara att låtarna tycks upprepa sig själva en smula. Men jag ser egentligen inget negativt i att man har ett tydligt tema som återkommer då och då tvärs igenom albumet.

8/10

Recension: Bruce Dickinson – Accident of Birth – 1997

Det här är Bruce Dickinsons fjärde soloskiva och den första som faktiskt är riktigt riktigt bra! Visst fanns det tendenser på föregående Skunkworks men de inledande två plattorna Tattooed Millionaire och Balls to Picasso har väldigt lite med det här att göra. Borta är den lättsammare pop-rocken, istället handlar det om tung vokalbaserad heavy metal!

Skulle man bara gå på de inledande spårens kvaliteter skulle jag utan tvekan delat ut ett fullbetyg åt den här skivan. Men som vanligt är det inte fallet och det finns några svackor här och där. Rösten sviker dock aldrig Bruce Dickinson och ska man enbart se till teknisk kompetens är det heller ingen tvekan om vilken betyg som borde utdelas. Men allting är inte så enkelt och man måste även ta med andra variabler i ekvationen.

Nu blir slutresultatet mycket gott i alla fall och det finns verkligen inget att skämmas över med denhär plattan. Medverkar gör även Adrian Smith som även han har ett förflutet i Iron Maiden. Det vill säga när det här plattan kom var både Bruce och Adrian före detta medlemmar av bandet. Numera är de båda tillbaka där de, enligt mig, hör hemma! För övrigt finns det mycket av Iron Maidens sound här, vilket i sig inte är särskilt märkligt eftersom sångaren tenderar att färga bandens sound ganska rejält.

Ska man bara ha ett av Dickinsons soloalbum är det utan tvekan det här man ska ha!

8/10

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10

Recension: Bruce Dickinson – Tattooed Millionaire – 1990

Det var inte så länge sedan jag omnämnde den här skivan. Det var när jag skrev om Balls to Picasso, Bruce Dickinsons andra soloskiva, och jag påstod då att det här inte var någon höjdarplatta. Med det i åtanke kände jag mig nödgad att återstifta bekantskapen med den för att se om mitt minne gjorde den full rättvisa eller inte. I färskt minne kan jag väl heller inte hävda något annat än att det inte än någon höjdarplatta, men lite bättre än vad jag tidigare tillskrivit den får jag nog hävda att den är trots allt. Det innehåller flera riktiga höjdarlåtar, titelspåret – Tattooed Millionaire naturligtvis, Lickin’ the Gun, Zulu Lulu och Mott the Hooples gamla slagdänga All the Young Dudes, skriven av ingen mindre än David Bowie. Musikaliskt ligger det hela någonstans mellan glamrock och Iron Maiden, det är alltså en betydligt popigare stil än den vi vande oss vid med Iron Maiden och jag har inget emot det. Det är medryckande melodier och bra närvarokänsla hela vägen. Röstmässigt experimenterar han väl inte lika mycket som det som komma skall, man känner igen tekniken och man känner igen rösten från tidigare inspelningar och det är naturligtvis en styrka. Det är väl inte den riktiga flygsirenen som finns på en del av Iron Maidens låtar, det är lite längre ner i halsen men det är inget utöver det vanliga. Mycket bättre än vad jag mindes den som! De starka låtarna lyfter upp de svagare i helhetsintrycket.

6/10

Recension: Bruce Dickinson – Balls to Picasso – 1994

Det här var en skiva som jag köpte när den var ny, eller nästan ny i alla fall, inte för att jag älskade föregående Tattooed Millionaire, för det gjorde jag inte även om det fanns ett och annat spår på den skivan som var riktigt bra! Kanske framförallt titelspåret, men på det hela taget var det en ganska medioker upplevelse. Hur som helst så införskaffades den här, kanske med bakgrunden att Bruce Dickinson trots allt varit sångare i ett av mina favoritband – Iron Maiden, under ganska många år och jag gillade hans röst och det gör jag fortfarande. Så här i dagens ljus, efter att skivan är ganska många år gammal, och jag plockar fram den igen så kan jag konstatera att den verkligen inte är något vidare. Det är en ganska tråkig skiva utan några egentliga höjdpunkter, det är ganska träligt och jämntjockt. Det är å andra sidan ett kompentent album och genomfört efter de förutsättningar som finns, eller fanns kanske snarare. Den påminner varken om föregående Tattooed Millionaire, som trots allt var mycket roligare än det här, eller om Iron Maiden. Det är klart att, när man för första och andra gången står som soloartist, vill hitta på något nytt och inte bara gå i samma fotspår som man redan har gjort och det ska han ha en eloge för. Men särskilt intressant blev det inte.

4/10