Vixen – Vixen – 1988

Hade jag först införskaffat och lyssnat på den här skivan när den kom ut, på det glada 80-talet, hade jag säkerligen tyckt att den hade varit hur hård som helst. Alla vi som växte upp på 80-talet minns att allt som inte var synth var hårdrock och vise versa. Vixen är verkligen inte synth alltså är det hårdrock. Nuförtiden skulle jag nog snarare kalla den här musiken för en snällare variant av hårdrocken, med inslag av glam, än något annat. Men det var som sagt andra värderingar som gällde på 80-talet! Dessutom är det ju onekligen så att den där referensramen som jag brukar tjata om utökas hela tiden och det finns idag musik som är långt hårdare än de här fyra damerna.

Plattan innehåller elva hyfsat klämkäcka melodier utan att för den delen ha någon direkt hit-kvalitet. Det är rättfram musik helt enkelt, inget jag minns dagen efter jag har lyssnat och knappast ens när skivan är slut. Det är helt enkelt lätt att glömma bort det här. Jag brukar plocka fram skivan ibland när jag känner att jag behöver påminnas om stereotyperna för är det något jag känner när jag hör det här så är det stereotypvibbar!

Det har varit lite si och så med skivproduktionen och bandet har också splittrats ett par gånger. Då det här är debuten får man väl räkna sättningen här som originaluppsättningen. Janet Garner på sång och gitarr, Jan Kuehnemund på gitarr, Share Pedersen på bas och slutligen Roxy Petrucci på trummor. Jag måste erkänna att det är helt okända namn för mig. Jag känner inte till dem varken för eller senare, detta med undantag av trummisen Roxy Petrucci, som tillsammans med sin syster Maxine Petrucci var en del av bandet Madam X som jag verkligen diggade när det begav sig. Hur som helst lär uppsättningen se helt annorlunda ut numera, om bandet ens existerar…

5/10

Recension: Crashdiet – Generation Wild – 2010

Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 

Recension: Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982

I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10 

Mötley Crüe - Saints of Los Angeles

På senare tid har jag börjat uppskatta albumen med Mötley Crüe efter Shout at the Devil och det här senaste albumet är faktiskt så bra att jag troligen kommer att skriva en något längre om det senare på Magnifik Musik sajten!

Nytt från The Erotics

Finns att ladda ner på Cdbaby, den verkar riktigt bra!

Slaughter - The Wild Life

Jag hade fått för mig att Slaughter var betydligt hårdare metal än vad det visade sig vara. Jämförelsen med Mötley Crüe är nog den bästa som finns att göra och åtminstone den här skivan känns nästan lite som ett plagiat. Men det är förvånansvärt bra och jag kommer helt klart att utforska det här bandet vidare!