Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974




Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Halford – Resurrestion – 2000


Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 


Tristania – World of Glass – 2001




Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10