Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973

Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Recension: ZZ Top - Tres Hombres - 1973

Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’ for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers, som Motörhead senare skulle komma att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som finns i denna är ZZ Top, själva hjärtat i trions musik så att säga.

Plattan placerade sig på åttonde plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster helt enkelt! – 8/10

Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973

Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Alice Cooper - Muscle of Love (1973)

Muscle of Love (1973) – Det här albumet är ett av dem som helt klart har fått stå i skuggan för större framgångar, men det innebär inte att det här inte är en riktigt bra platta ändå! Det är den sista med det riktiga bandet och en temaplatta som behandlar tonårsaggressioner och tillhörande ångest. Vinylversionen av skivan, för oss som är tillräckligt gamla för att komma ihåg dem, var förresten en riktigt cool sak, med skivan liggande i en wellpappslåda istället för ett reguljärt konvolut.

Nåja, musikaliskt påminner det en hel del om de bättre plattorna, föregående Billion Dollar Babies och Killer, men känns många gånger mer pretentiös än vad de plattorna gör. Samtidigt verkar det finnas hur mycket glimt i ögat som helst på en del låtar såsom Working up a Sweat och Never Been Sold Before. Det känns överlag som mycket musikalinspirerat och kanske mindre renrockigt än vad de traditionella Michael Bruce låtarna som jag talat mycket om tidigare. Han är fortfarande inblandad i många av låtarna och har skrivit fyra av dem tillsammans med Alice Cooper. Som för övrigt är den här plattans ständige upphovsman och är inblandad i allt!

Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, det finns inga direkt hittar på skivan och det var väl bara Teenage Lament ’74 som letade sig in på några listor överhuvudtaget även om Muscle of Love också släpptes som singel. Detta gör att, medan det här egentligen är ett alldeles utmärkt album, man inte riktigt får fram den där sista gnuttan som behövs för att placera det på de allra högsta piedestalerna. Det får helt enkelt nöja sig med att bli omsprunget och placera sig en bit längre bak i kön. Ett speciellt hedersomnämnande måste dock ges till Man With The Golden Gun, som skulle bli ledmotivet i Bondfilmen med samma namn, och den är faktiskt riktigt bra och passande i sammanhanget, men producenterna ändrade tydligen sig i sista stund… – 7/10

Recension: Alice Cooper - Billion Dollar Babies - 1973

Billion Dollar Babies (1973) – Den här plattan är i mångt och mycket en musikalisk återgång till soundet på Killer och Love it to Death och kanske den bästa plattan i Alice Coopers historia. Åtminstone om man selekterar ut bandet från soloartisten. Uppenbarligen har Michael Bruce fått mer att säga till om igen och han är inblandad i alla låtar utom två - det briljanta öppningsspåret Hello, Hooray, som kanske är den bästa öppningslåten av alla och avslutningen, den teatraliska I Love the Dead som avslutar plattan. Man märker överlag att det här är ett steg mot en mer teatralisk approach och låtar som Mary-Ann borgar också för kommande musikal-idéer.

Det släpptes inte mindre än fyra singlar från albumet, vilka alla är stora klassiker idag. Nämnda Hello, Hooray, Elected, som egentligen fick sitt ursprung redan på första plattan – Pretties for You, No More Mr. Nice Guy, som kanske är den låt som än idag förknippas mest med Alice Cooper och som det spelats in mängder av covers av, allt från Megadeth till Pat Boone har tolkat den, och titelspåret Billion Dollar Babies, som är en duett med Donovan.

Det utforskas texter som passar utmärkt att visualisera på scen och många av dem framförs live än idag. Giljotinen och Alice Coopers skenavrättning som ackompanjerar I Love the Dead är bland de mest kända akterna i scenshowen överhuvudtaget och Sick Things, där Alice brukade ta fram ormen verkar vara en naturlig utveckling av My Stars som fanns med på förra skivan School’s Out. Hur som helst är det här utan tvekan ett essentiellt album som bör finnas i varje musikälskares samling och en definitiv referenspunkt i det musikaliska sjuttiotalet! – 10/10