Billion Dollar Babies (1973) – Den här plattan är i mångt och
mycket en musikalisk återgång till soundet på Killer och Love
it to Death och kanske den bästa plattan i Alice Coopers historia. Åtminstone om man selekterar ut bandet från
soloartisten. Uppenbarligen har Michael
Bruce fått mer att säga till om igen och han är inblandad i alla låtar utom
två - det briljanta öppningsspåret Hello, Hooray, som kanske är den
bästa öppningslåten av alla och avslutningen, den teatraliska I
Love the Dead som avslutar plattan. Man märker överlag att det här är
ett steg mot en mer teatralisk approach och låtar som Mary-Ann borgar också för
kommande musikal-idéer.
Det släpptes inte mindre än fyra
singlar från albumet, vilka alla är stora klassiker idag. Nämnda Hello,
Hooray, Elected, som egentligen fick sitt ursprung redan på första
plattan – Pretties for You, No More Mr. Nice Guy, som kanske är
den låt som än idag förknippas mest med Alice
Cooper och som det spelats in mängder av covers av, allt från Megadeth till Pat Boone har tolkat den, och titelspåret Billion Dollar Babies, som
är en duett med Donovan.
Det utforskas texter som passar
utmärkt att visualisera på scen och många av dem framförs live än idag.
Giljotinen och Alice Coopers
skenavrättning som ackompanjerar I Love the Dead är bland de mest
kända akterna i scenshowen överhuvudtaget och Sick Things, där Alice
brukade ta fram ormen verkar vara en naturlig utveckling av My
Stars som fanns med på förra skivan School’s Out. Hur som
helst är det här utan tvekan ett essentiellt album som bör finnas i varje
musikälskares samling och en definitiv referenspunkt i det musikaliska sjuttiotalet!
– 10/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar