W.A.S.P. – Unholy Terror – 2001

Det här måste vara W.A.S.P.s absolut menlösaste platta. Det är kanske inte den sämsta men till och med Kill Fuck Die ger faktiskt mer än den här även om den suger hårt! Det finns liksom inget att hänga upp sig på här. Det är inte ens dåligt, det är bara tråkigt. Det finns inga direkta melodier som tilltalar, undantagen är dock två – Who Slayed Baby Jane? Och Wasted White Boys som för tankarna till en större era än vad den här plattan klarar av att prestera.

Det var sista plattan som Chris Holmes medverkade på i sin andra vända i bandet. Blackie Lawless har skrivit rubbet och jag undrar lite vad han har sysslat med när han producerade skivan. Blackie brukar ha huvudet på skaft när det gäller ljudkvalitet men efter Kill Fuck Die och Helldorado som föregångare tog det kanske ett tag innan han fick ljudbilden rätt. Jag gillar inte soundet alls. Basen är så blöt att man kan ro i den och det finns ingen snärt i trummorna heller. Det låter helt enkelt platt och intetsägande!

4/10

Lars Winnerbäck - Singel - 2001

Lars Winnerbäck:

Singel

2001

Sonet / Universal Music 013606-2

När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den test mässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäck utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972 att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydliggjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

7/10

Recension: Sodom - M-16 - 2001

Sodom

M-16

2001

Steamhammer: 72442

På den tiden MTV fortfarande spelade musik fanns ett proglam som jag idogt följde, nämligen Headbangers Ball. I detta program spelades förstås hårdare musik än i de övriga mainstreamfåran av popmusik. En dag spelades Sodom och jag kunde inte i ord förklara hur illa jag tyckte om det. Det var en tid innan Thrashen och Death Metal växt till en sådan storlek som det har idag. Det var fortfarande lite ”förbjudet” och brölande sång låg inte riktigt för mig. Jag gillade väl mer ”riktig” hårdrock på den tiden.

Men man utvecklas och börjar gilla sånt man en gång i tiden inte trodde man skulle ta i med tång. Därför beslutade jag mig för att åter stifta bekantskap med denna tyska metal-grupp. Resultatet var klart över mina förväntningar. Det var brutal musik på en nivå som får städade Thrash-band som Megadeth och Metallica att verka mesiga. Det är knappt ens Slayer kommer upp i samma nivå av brutalitet även om de naturligtvis besitter andra kvaliteter som Sodom i sin tur saknar.

Texterna passar musiken ypperligt och liksom albumets titel antyder handlar det mycket om krig och förödelse. Titlar som Napalm in the Morning, Cannon Fodder och Genocide vittnar om detta. Influelserna rent musikaliskt lär finnas hos bans som Motörhead, Venom och Mercyful Fate och det kan man visst höra om man sätter den sidan till.

Jag gillade det här ganska mycket och det finns en närvaro och inlevelse som smittar av sig. Brölig musik kanhända men det finns också mycket att lyssna på när man sätter den sidan till. Det finns nyanser där man minst anar det och det är något som tilltalar mig. Man hittar nya klanger varje gång man lyssnar och det är precis som det ska vara tycker jag.

Förresten, i avdelningen högst osannolika covers hittar vi här en som verkligen kvalar in på listan… Surfin’ Bird! Det ni!

8/10

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 

Recension: Alice Cooper - Dragontown (2001)

Dragontown är tydligen den värsta platsen på Brutal Planet så det passar ju bra att den här skivan kommer precis efter den. Många teman känns igen och om Brutal Planet var ett musikaliskt steg mot Metal så är det inget mot vad som åstadkoms här. Det är Industriell Heavy Metal så det skriker om det och redan i inledande Triggerman avslöjar den distade rösten att det här kommer att bli något som Alice inte alls sysslat med tidigare.

Det är rätt jobbigt att lyssna på enligt min mening och fast jag lyssnat igenom skivan, både när den var ny, och ett antal gånger i samband med den här texten är det inget som sätter sig så där jättemycket. Självklart har den dock växt och flera av låtarna är faktiskt ganska trevliga om man bara tar sig tid att lyssna på dem, Men det finns som sagt ett problem med igenkänningsbarheten. Alice röst tar man inte fel på, men det finns för få hookar i musiken. Några passager sticker väl ut och Metal-Rockabillyn Disgraceland tar man heller inte fel på men på det hela taget blir det tråkigt och aningen intetsägande. Jag gillar förstås Every Woman Has a Name, som är plattans enda egentliga ballad. Alice får verkligen tillfälle att bevisa att han faktiskt kan sjunga och om förra plattans Take it Like a Woman flirtade med Only Women Bleed så flirtar den här på… Ja, just det – Take it Like a Woman!

Även It’s Much Too Late andas lite klassiska Alice-vibbar rent musikaliskt men förmår inte lyfta upp albumet till en nivå som jag skulle trivas riktigt ordentligt med och jag får faktiskt viss förståelse för varför det här var den sista plattan jag köpte med Alice direkt när den var nyutkommen. – 5/10

Recension: Jennifer Davids - Predictable - 2001

Jennifer Davids

Predictible

2001

Polydor 547 831-2

Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som Jennifers andra platta Brand New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också en styrka menar jag.

Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me go/don’t ever let me go.

Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].

6/10

Recension: Collan - Utantill - 2001

Collan:

Utantill

CD

Nonstop Records: NSM 33-36

2001

Jag har ett speciellt förhållande till Collan, eller Collan Staiger som han egentligen heter. Jag skulle tro att det var i slutet av 90-talet som jag hörde honom första gången och blev helt bortblåst, hänförd och inspirerad av själv tonsätta Nils Ferlin! Det var på Kristianstadsdagarna och jag var sannolikt halvfull, men det spelade ingen roll. Collans musicerande, de fantastiska texterna och hela uppenbarelsen var magnifik. Jag ägnade sedan lång tid åt att söka efter material med honom, glömde honom för en tid, fortsatte att leta etc. Slutligen glömde jag bort honom igen för ett antal år. Av en händelse sprang jag på en skiva med honom på biblioteket av alla platser, jag blev förstås eld och lågor men också oerhört orolig. Det man minns med sådant välbehag som jag minns Collan tenderar att rendera besvikelser. Minnena är oftast mer positiva än själva verkligheten.

Oroligt satte jag alltså på skivan… Och jag blev inte besviken! Jag saknar någon låt som jag minns från liveframträdandet men på det hela taget är det hur bra som helst. Det är förstås trots allt inte lika gudabenådat som mitt minne ville göra gällande men ändå riktigt bra! För Er som inte haft lika stor tur som jag och redan hört Collan handlar det alltså om akustisk musik, folk eller folkrock kan man väl säga, visor om man vill göra det enkelt för sig.

Instrumenteringen är enkel, gitarr, trummor och fiol, någon spelar väl kontrabas och så finns där dragspel också. Inga konstigheter alls, men Collan gör mycket med det! Det låter som naturligaste sak i världen att framföra sina låtar och det finns grym spelglädje i de mer intensiva låtarna. Det är också dessa som jag finner vara de absolut bästa. Det är inget fel på de långsammare, mer eftertänksamma bitarna heller men de lite snabbare passar mig bättre. Det blir lite mindre släpigt helt enkelt.

Collans röst låter lätt Göteborgsk, lite grand som Björn Rosenström i sina mest seriösa stunder kanske. Nja, det är kanske lite för mycket dialekt ändå. Collan är mera rikssvensk men visst hör man ursprunget.

I texterna finns det allvar och klurigheter. Det finns metaforer och rim som han tackar Nils Ferlin för i textbladet. Det är uppenbart en stor förebild för honom och det är väl inget konstigt i det. Det finns stora ambitioner i berättandet utan att det någon gång blir pretentiöst. Kort sagt så gillar jag det här och kommer att införskaffa allt som framledes kan tänkas släppas på platta av Collan. Nu vet jag att vägen inte varit helt spikrak för Collan och att han, förutom Nils Ferlin, även tackar Mikael Scherén utan vars pengar den här skivan inte hade blivit av. Jag kan bara instämma, tack Mikael Scherén och tack Collan för att den här skivan fick se sitt ljus till slut. Blir det dags igen kanske jag kan bistå med en och annan krona också!

8/10

Recension: Bob Dylan – “Love and Theft” – 2001

Sent ska syndaren vakna kanske man kan saga, för det här är riktigt bra! Jag gillar det här och Bob Dylans röst har bara blivit bättre med åren. Den har väl alltid varit speciell men här är det frågan om livserfarenhet och det passar utmärkt tycker jag och är en stor kontrast från de skivor från 60-70 talen som jag främst har i referensramen när det gäller Bob Dylan. Rösten har åldrats och det är inte till Dylans nackdel vilket ibland kan vara fallet när man jämför röster förr och nu. Det låter mer avslappnat än förr och man börja undra om man kanske inte kan lära gamla hundar att sitta trots allt. Om det sen gäller Bob Dylan eller mig som lyssnare kan vi låta vara osagt och låta läsaren tolka fritt efter eget huvud. Det är mycket blues och många rena bluestolvor egentligen, något som jag uppskattar. Man stirrar inte blint på Bob Dylans uttryck eller text, utan det händer faktiskt något i musiken också, det är inte bara ett menlöst komp utan fantasi som under vara fallet på flera av skivorna av äldre snitt. Man kan hitta vettiga melodier, vettiga komp och till och men vettiga riff vid några tillfällen och intresset väcks redan från början med den oerhört medryckande Tweedle Dee & Tweedle Dum. Nackdelen med en sådan inledning är förstås att det är omöjligt att toppa den även om flera av låtarna faktiskt är riktigt riktigt bra! Vissa av låtarna blir lite släpiga och drar ner intrycket något, det blir lite karikatyr över Dylan som artist, men på det hela taget gillar jag det här!

8/10

Recension: Twisted Forever – A Tribute to the Legendary Twisted Sister – 2001

Jämfört med de andra tributerna jag har lyssnat på och skrivit om på sista tiden – till Iron Maiden och Judas Priest, så har inte Twisted Sister den låtskatt som krävs för att göra projektet riktigt lyckat. Det är inte klockrena låtar hela vägen eftersom det helt enkelt inte finns så mycket låtmaterial att tillgå så det bara blir topplåtar hela vägen. Det är förstås en svaghet men också en styrka eftersom låtarna inte med nödvändighet redan är uttjatade redan innan. Uppfinningsrikedomen när det gäller att tolka de här låtarna är också betydligt större än på hyllningsalbumen till Iron Maiden och Judas Priest, och det är ju förstås något positivt. Man kan alltså säga att skivan både förlorar och tjänar på att inte ha väldigt kända låtar tvärs igenom. Det är ett väldigt märkligt förhållande egentligen men så är det. Musicerandet är av hög klass och det är inte särskilt intressant vilka det är som tolkar vilken låt egentligen, det intressanta är att det låter lite annorlunda och att låtarna inte är plankade rakt av utan i skojiga arrangemang.

6/10 

Recension: John Mellencamp – Cutting Heads – 2001

Det här är väl kanske inte John Mellencamps bästa skiva, och inte den sämsta heller (så fick vi den klyschan ur världen). Den levererar ungefär vad man kan förvänta sig och jag tror att det är den modernaste av skivorna som jag hört så långt. Den är alltså betydligt nyare än det material som jag har funnit varit det absolut bästa tidigare. Det som utmärker den, om man nu kan använda den termen i sammanhanget då den egentligen inte utmärker sig speciellt mycket, den är ganska slätstruken och det är inget man stör sig på det minsta lilla och man kan absolut lyssna på den men det är inget som sticker ut från mängden mer än något annat, är att det musikaliskt finns en doft av gospel med lite country som extra krydda. Det finns en rappare inblandad, åtminstone på någon enstaka låt och det ligger väl helt rätt i tiden 2001 kanske? Det är inget jag är så förtjust i men det funkar i sammanhanget helt klart! I grunden ligger förstås rotrocken och det är en stabil grund att stå på, speciellt när den är så väl förankrad i bluesrocken som här. Ovanligt mycket för att vara Mellencamp faktiskt! Dessutom finns det faktiskt reggaeinfluenser, vilket känns lite märkligt men det är bara någon enstaka låt som det handlar om. Med det sagt så får man väl kalla det här för en smula eklektiskt trots allt, inte fullt ut kanske men jag finner inget annat sätt att beskriva det på, och jag talar förstås om ordets positiva betydelse! Det är överlag stabilt och det är helt klart en skiva som växer med antalet genomlyssnar. Den skäms inte för sig och det är som sagt stabilt!

6/10             

Recension: Blackmore’s Night – Fires at Midnight – 2001

Efter diverse turer fram och tillbaka i Deep Purple är detta numera den mytomspunna gitarristen Ritchie Blackmores hemvist. Men oavsett hur mycket man förknippar honom med den musik han levererade i Deep Purple och Rainbow är det här något helt annat. Det är mycket mer traditionell rock med ganska rejäla influenser från folkmusik och jag måste säga att det är svårt att inte bli förälskad i det här när man först hör det. Det är sparsamt instrumenterat och inte sällan akustiskt, även om detta inte är fallet hela tiden. Blundar man och låter fantasin flöda kan man nästan se ett medeltida hov framför sig, skalorna och instrumenteringen för tankarna till detta. Det gör också Candice Nights sagolika och rena röst tillsammans med texterna som nämner magier och kungar och annat som passar in i sammanhanget. Hela produktionen är otroligt följsamt vacker och mycket skön att koppla av till. Det som drar ned betyget en smula är de låtar som ligger aningen längre från folkmusiken än majoriteten av materialet. De förefaller en smula mediokra i sammanhanget även om man lätt kan ha överseende med detta i ett större sammanhang. 

8/10