Recension: Jennifer Davids - Predictable - 2001

Jennifer Davids

Predictible

2001

Polydor 547 831-2

Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som Jennifers andra platta Brand New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också en styrka menar jag.

Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me go/don’t ever let me go.

Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].

6/10

Recension: Jennifer Davids - Brand New Start - 2006

Jennifer Davids

Brand New Start

2006

Jaydee Records 730-614-01

Jennifer Davids påbörjade sin musikaliska karriär redan som åttaåring. Eller nja, det är kanske mycket sagt, men en lekskolefröken upptäckte tidigt Jennifer Davids speciella musikaliska talang och när hon var åtta fick hon sitt första piano. Pianolektioner följde, men när pianoinstruktören ville hon skulle spela klassiska stycken av Bach, Chopin och Beethoven var hon mycket mer intresserad av att improvisera. Att spela popsånger på gehör var mer lockande än att spela efter nedtecknade noter.

Det är kanske detta som är den musikaliska hemligheten bakom den väl sammansvetsade repertoaren på denna hennes andra fullängdsplatta. Det känns som om vi som lyssnare påbörjar en resa med ett bestämt slutmål. Låtarna tycks följa den kronologiska ordningen av ett förhållande i sönderfall, genom uppvaknanden, självinsikt och nya kortare kärleksaffärer, fram till att slutligen kommit över den tidigare partnern och starten på ett nytt liv. Vissa av låtarna känns i det här avseendet tydligare än andra. Exempel är öppningslåtarna Drawing the Line, I’m Not Over You och Without Him men även plattans avslutning med Keep on Dancing och titelspåret, Brand New Start. Lite paradoxalt är dock att jag finner plattans mellanspår som de allra starkaste: Fallin’ och kanske framförallt guldklimpen Lost in Reverie, som är min absoluta favoritlåt på plattan.

Alla låtar är skrivna, arrangerade och producerade av Jennifer Davids själv tillsammans med pojkvännen Armin Ludaescher och när det gäller så här personlig musik tror jag definitivt det är rätt väg att gå. Resultatet ligger någonstans i hybridlandet mellan popjazz och soulballader. Jennifer har en mycket tydlig röst som inte innehåller den minska whiskey, men den blir aldrig lika jobbig att lyssna på som en del övertydliga sångerskor tenderar att bli. Hon svävar kanske inte ut så mycket från grundregistret men hon tar sig heller inte vatten överhuvudet i de högre partierna och att hon har en kraftfull botten. Det kanske till och med är hennes starkaste kort på röstfronten när jag tänker efter. Förutom sång och sångpålägg svarar också Jennifer Davids själv för keyboards och piano. Armin Ludaescher spelar även han en del piano och keyboard men även gitarr och till och med bas på ett par av spåren.

Men när allt kommer omkring kan man inte kalla det här för särskilt nyskapande musik, det är heller inget som jag vanligtvis skulle gilla särskilt mycket, det är egentligen alldeles för kommersiell skvalmusik för min smak. Jennifer själv menar att hon inte på något sätt har återuppfunnit hjulet men tycker att hon har satt sin personliga prägel på musiken. Det måste vara därför jag gillar den så mycket. Plattan har ”det” eller pricken över i:et som skiljer agnarna från vetet skulle man kunna säga.

8/10