...är det 37 år sedan Kungen gick bort!
Visar inlägg med etikett Idag i musikhistorien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Idag i musikhistorien. Visa alla inlägg
Idag i musikhistorien...
...är det ett år sedan Clive Burr lämnade oss. Jag har helt och hållet missat det och fick ett abrupt uppvaknande när jag märkte det i dag. Det var tydligen MS som till slut tog trumslagarens liv 2013-03-12. Enligt vad jag kan förstå efter att (mycket snabbt) ha googlat lite hade han humöret uppe hela tiden fram till sin död och övergav - enligt Bruce Dickinson - inte sin humor någon gång under resans lopp.
Clive Burr är mest känd som trumslagare i det tidiga Iron Maiden, han satt bakom trumsetet på de första tre studioskivorna. Han har också trummat i Samson och ett gänga andra band som jag tyvärr inte känner till så mycket om. Clive Burr blev 56 år.
Idag i musikhistorien…
… är det 20 år sedan Frank Zappa gick bort vid 52 års ålder.
Frank Zappa behöver väl ingen
närmare presentation för den som är genuint musikintresserad. Man kan tycka
mycket om hans musicerande men jag tror inte att det är särskilt många som är
oberörda av hans musik.
Jag kan väl inte påstå att jag
själv känner till allt han har gjort utan och innan men jag har lyssnat på en
del av hans skivor, köpt på några och sålt några igen. Det är något jag ångrar
idag eftersom jag tror att man måste var lite mer kunnig än den genomsnittlige
tonårsgrabben för att uppskatta honom. Lyssnar man på honom första gången och inte
är beredd på alla rytmförändringar och konstiga melodier lär man nog undra vad
fasen det är frågan om.
För min personliga del fick jag
tidigt uppfattningen om att han struntade fullständigt i musikens regelverk och
bara gjorde som han själv ville. Sedan dess har jag insett att han faktiskt
hade full koll på den konventionella tonsättartekniken och bröt mot precis rätt
regler för att lyckas nå sin effekt. Det gick upp för mig att man inte kan
bryta mot reglerna förrän man till fullo har förstått dem. Det är något Frank Zappa har lärt mig!
Jag är också en stor beundrare av
hans intellekt. Han må ha varit en kuf men det finns ganska gott om
underfundiga citat att komma med. Dessutom var han ju en ivrig anhängare av ett
censurfritt samhälle och debatterade idogt mot de som ville märka olika skivor
med varningstexter. Jag har inget specifikt exempel men alla känner väl till
den lilla märkningen ”Parental Advisory” som så småningom kom ur denna debatt.
Zappa hade förstås en egen etikett: WARNING/GUARANTEE: This album contains
material which a truly free society would neither fear nor suppress... In some
socially retarded areas, religious fanatics and ultra-conservative political
organizations violate your First Amendment Rights by attempting to censor rock
& roll albums. We feel that this is un-Constitutional and un-American.
Den mest kända låten med/av Zappa torde vara Bobby Brown Goes Down som är tämligen kommersiell. Det finns annat
som inte är lika lättlyssnat…
Idag i musikhistorien...
... fyller Roger Glover, mest känd som basist i Deep Purple och Rainbow, 68 år!
... fyller Billy Idol 58 år!
 |
| Cherie Currie längst till vänster |
... fyller Cherie Currie 54 år! Cherrie är mest känd för att ha varit sångerska i tjejrockbandet The Runaways.
... är det 31 år sedan Michael Jacksons platta Thriller släpptes!
27:e September i musikhistorien
Idag i musikhistorien... Metallicas svarta fyller 22 år!
Det är väl allmänt känt att det här var det Metallicaalbum
som delade fansen i två läger. De som tyckte att det här var början på Metallicas karriär och de som tyckte
att det istället var början till slutet. För min egen del tyckte jag att Metallica hade sålt sig till
kommersialismen. Varför det egentligen skulle vara något fel i det vet jag inte
men det var i alla fall en omväg från ”den rena vägen”. Idag är jag inte lika bekymrad
över en sådan sak utan inser att det är de musikaliska värdena som är det
intressanta, inte om artisterna faktiskt vill tjäna pengar på sin musik.
Det senare har förstås Metallica Gjort med råge och det var tveklöst den här plattan som
fick dem att nå ut till den breda massan. Får min egen del tycker jag ungefär
att halva är hur fantastisk som helst! Den är inte lika musikaliskt avancerad
som föregångarna, strukturellt sett. Låtarna ä snuddar inte vid
tiominutersstrecket och det är väl på gott och ont kanske. Det är i alla
avseenden lättare att ta till sig musik som inte är lika lång och för
radiostationer finns det heller ingen tvekan vad som är att föredra.
Bandet fick en megahit med plattan och kanske framförallt
med Enter Sandman som är en mycket
medryckande Heavy Metal låt. Det är inte Thrash längre utan betydligt mera
återhållsamt så jag förstår verkligen de som anser det här vara Metallica första album. Samtidigt måste
vi som gillade de tidigare låtarna och deras tidigare musikaliska stil ha rätt
till vår uppfattning också. Musikaliskt är det på väg att inte vara det band
som vi lärde oss att älska, så är det bara!
Jag gillar som var ungefär hälften av låtarna väldigt
mycket! Praktiskt nog ligger samtliga av dessa på plattans första halva. Något
som bandet också uppmärksammade när de skulle till att framföra hela plattan
live. Man tog helt enkelt beslutet att spela den sista låten först och sedan
arbeta sig mot början eftersom man tyckte att de starkaste låtarna fanns där.
Dock vill jag inte påstå att de sista låtarna på något sätt är dåliga, det är
bara det att de kanske är lite mer experimentella och inte riktigt lika
effektiva hits!
8/10
Idag i musikhistorien...
...blir James Hetfield 50 år! Stort grattis till honom!
...Blir den här killen (jag) 43 år. Inte mycket till musikhistoria kanske, men vad gör man... :-)
Idag i musikhistorien: 30 år sedan... Metallica – Kill ’Em All – 1983
Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade
var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle.
Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om
att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt
intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat
på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände
jag mig manad att återbesöka den inför en recension.
Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna.
Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara
och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla
melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men
det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan
så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.
Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina
instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades
in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss
som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia)
Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att
man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med
åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!
Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna
debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den
utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg.
Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med
originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och
ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite
daterat och James Hetfields
sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte
kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!
8/10
1:a Juni i Musikhistorien
Som den hårdrockare jag är har jag ändå alltid gillat Povel Ramels musik och texter. Idag skulle han ha blivit 91 år.
29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!
Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det
är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare
plattorna där Paul DiAnno skötte
mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.
Här är alltså Bruce
Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det,
det är också Adrian Smiths första
album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det
klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att
det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!
Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där
väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår
att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu
finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar
man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka
melodier man kan åstadkomma.
Steve Harris
är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han
dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det
ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar
verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har
det alltid varit Steve Harris som är
synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli
riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat
eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman,
Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men
sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det
för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller
bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans
dagar.
7/10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)