Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade
var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle.
Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om
att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt
intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat
på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände
jag mig manad att återbesöka den inför en recension.
Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna.
Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara
och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla
melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men
det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan
så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.
Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina
instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades
in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss
som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia)
Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att
man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med
åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!
Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna
debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den
utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg.
Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med
originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och
ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite
daterat och James Hetfields
sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte
kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar