New Jearsey bandet Bon jovi

Det tog mig till Bon Jovis femtielfte album The Circle innan jag fattade grejen med New Jersey soundet. Den här - This House is not for sale, kanske är en höjdare? Gräsiskt fult omslag men inte ska man döma efter det.. Släpps 2016-11-04

Pretenders släpper nytt album

 

Alone har release 2016-10-21

Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg

Dave Edmunds – Again – 2013

Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10

Stellan Wahlström Drift Band – The Mercy – 2015

Jag har fått en massa singlar de senaste åren. Alltså digitala sådana, det är väl det som skickas ut till skribenter numera. Inget fel i det även om jag länge var motståndare till den typen av filen. Det är helt enkelt roligare med en fysisk produkt som man samtidigt kan känna lite på. Men å andra sidan blir de fysiska produkterna allt mer slimmade för att hålla nere kostnaderna att det inte är så mycket av känslan kvar längre. Annat var det på vinyltiden!

Stellan Wahlström Drift Band är ett band som påminner en hel del om vad John Mellencamp skulle kunna tänkas göra. Det är inte fantastiskt men det är heller inte Mellencamp alltid. Det är stabilt och det är i grunden gitarrbaserad musik. Jag ser fram emot den kommande plattan Hotell Continental!

Midway – Kickstart Riot – 2015

Det tog mig ett tag att ”förstå” den här skivan. De bästa skivorna gör nästan alltid det. Det är så jag funkar, jag behöver riktigt förstå vad det är jag lyssnar på innan jag kan uppskatta det på riktigt. Det är frågan om hård rockmusik men knappast hårdrock i den vanliga meningen. Jag skulle säga att det ligger någonstans emellan klassiska band som Deep Purple och mer lättlyssnad FM-Rock. Jag som gillar rejäla gitarriff får lyssna lite extra nog för det är inte en så där framträdande roll som gitarristen har. Den finns förstås där hela tiden och det är inte direkt i bakgrunden heller men det är inte riff av det slaget som man kanske hade förväntat sig. Det är mer spelglädje än rockriff.

Däremot är både trummor och bas oerhört stabilt och sång och gitarr kan tryggt luta sig mot denna ljudvägg. Jag är förvånad över att jag gillar basspelet så mycket som jag gör. För mig brukar det alltid vara fokus på gitarr i lyssnandet, men inte här alltså. Det är rock and roll med mycket spelglädje och energi. I texterna kan man höra mycket av den varan också. Get ready for the fucking show och We came a long way from whiskey and cocaine passar ju bara helt kanon i sammanhanget!

Det är snyggt producerat och det är inget som är överdrivet glättigt heller. Allting infinner sig i ljudbilden från instrumenten till vackra sångpålägg som förstärker leadsången ordentligt på sina ställen. Helt klart en lysande platta faktiskt. Det är nog det enda jag egentligen kan kala den för. Lysande!

Release 2015-04-22

9/10

Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Melissa Etheridge - This is M.E. - 2014

Det börjar bli riktigt svårt att skriva om Melissa Etheridges plattor numera. Hon håller en oerhört hög lägsta nivå och även om hon egentligen inte presenterar  några direkta nyheter är det fantastiskt bra lyssningsvärde på hennes skivor. Förväntar man sig nyskapande bör man nog hålla sig borta men det är det dom är grejen, man vet vad man får redan från början resten är egentligen bara en nyansering.

På den här plattan lyckas hon ypperligt. Första halvan är något bättre i mitt tycke, här ligger de starkaste låtarna. Jag kan inte precis pinpointa texterna generellt men jag kan åter konstatera att det är en av Melissa starkaste sidor. Till exempel förälskade jag mig genast i plattans andra låt - Take My Number, som blickar tillbaka mot en svunnen skoltid. Vad som var och vad som blev. Det är ett ämne som är kärt för mig av rent personliga skäl. Hon uttrycker det fantastiskt väl.

Jag vill påstå att det här är Melissa Etheridges bästa platta på ett tag, åtminstone sedan Awakenning. Jag gillar den skapt! 

8/10

Nytt från John Mellencamp!

Release 2014-09-23. Denna lär införskaffas! :-)

Burn GBG – You Can Do It (Now) – 2014

Jag skrev om det här bandets debutalbum – Rock Royale – för ett par år sedan. Jag var helt tagen och även om jag inte riktigt hade koll på bandets påstådda influenser (jag hade faktiskt aldrig hört Hellacopters!!) fullt ut kunde man höra en spelglädje som infinner sig väldigt sällan. Sedan dess har Burn hunnit byta och lägga till medlemmar, dessutom bytt bandnamnet till Burn GBG och nu har de alltså kommit med nya alster, en EP!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an skivan. Medlemsbyte, speciellt när det gäller sången kan bli riktigt förödande, det kan också bli riktigt bra. Ta till exempel Iron Maiden som jämförelse, det var inte förrän Bruce Dickinson kom med som det tog fart på allvar. Nu menar jag inte att det skulle finnas någon likhet rent musikaliskt mellan Burn GBG och Iron Maiden. Det gör det verkligen inte. Däremot finns det helt klart influenser från garagerockstidens Alice Cooper och nämnda Hellacopters. De senare är nog den största influensen faktiskt!

Enligt egen utsago är Burn GBG i första hand ett liveband och det var ett sådant ambitionen från början var att bli. Jag har inte haft nöjet att beskåda dem levande men jag hyser inga som helst tvivel om att det är deras främsta egenskap. Här är fyra låtar att lagga till repertoaren som säkerligen passar på scen. Jag gillar det här mycket! Det är inte mycket krusiduller utan mest pang på rödbetan rock n’ roll. Det är lite tyngre ljudbild än på debuten och det är väl inte så konstigt eftersom man numera har utökat med ytterligare en gitarrist. Det låter lite så där småpunkigt och livekänslan är fantastisk!

8/10

Här hittar du Burn GBG

The Erotics släpper nytt album!

2014-04-15 släpps Preaching to the Choir. Jag har tidigare skrivit om två av deras album: Rubbish från 2008 och Today the Devil, Tomorrow the World från 2010. Jag ser fram emot denna!

Michael Bruce – Be My Lover – Anthology – 2011

Samlingsskivor är väl inget som tilltalar i någon större utsträckning – oftast! Men när det rör sig om MichaelBruce är det faktiskt väldigt intressant! Givetvis beror detta i mångt och mycket på hans inblandning i AliceCooper bandet under det tidiga sjuttiotalet. Han skrev många av de bästa låtarna och jag har tidigare hyllat honom i mina recensioner av Killer och Love it to Death.

Det här är en 2discare. Första skivan är i princip identisk med In My Own Way. Jag kan faktiskt inte säga om det finns några små skillnader i skrivandets stund. Men det är den andra skivan albumet består av som är det intressanta här. Den innehåller nämligen livespår av de mest klassiska Alice Cooper låtarna, fast med Michael Bruce på sång! Det är hur bra som helst även om man naturligtvis inte kan påstå att Bruce på något sätt är en lika skicklig sångare som Alice Cooper.

Det finns också några riktiga godbitar i form av annorlunda versioner av hitsen. Med andra texter osv. Gillar man Alice Cooper och Michael Bruces låtar i synnerhet är det helt klart värt att införskaffa den här klenoden. Jag ångrar inte mitt inköp i alla fall!

7/10

Nyheter: Magnum - Escape From the Shadow Garden

Release: 2014-03-21

David Bowie – Hunky Dory – 1971

Jag vill inte påstå att jag är någon kännare av David Bowies musik. Häromåret fick jag dock lust att utforska några skivor av/med denne man för att utöka referensramen. Det blev förstås inte av att jag skrev något om något av albumen – förrän nu!

Jag hörde någon gång att tycka om David Bowie skulle vara ungefär det samma som att säga att man tycker om musik. Påståendet bygger förstås på hans mångsidighet och det ligger kanske något i det. Men övermusikaliska personligheter som David Bowie har också en stor nackdel. Deras musik blir sällan lättillgänglig och det är fallet även här.

Första halvan av skivan är väl lite bättre i detta avseende och det finns lite melodier som är riktigt trevliga faktiskt. Ju längre albumet håller på desto svårtillgängligare blir det – generellt talat. Det finns ett par riktiga kanonlåtar som avviker från de övriga och som faktiskt är tämligen lätta att ta till sig. Den ena är förstås Life on Mars? medan den andra är den mindre kända Song for Bob Dylan på plattans andra halva. Även inledningsspåret Changes blev singel.

Men det är som sagt inte den lättaste musiken att lyssna på och det är också dess akilleshäl. Det blir tröttsamt att lyssna på David Bowies form av glamrock en längre tid även om enstaka låtar kan funka hur bra som helst. Betyget avser skivan som sådan, spelad i sin helhet.

5/10

Torsson – En Svensk Tiger – 1989

Till skillnad från de två föregående albumen – Elmia Jordbruksutställning och Lingonplockning, kom den här inte ut på vinyl före CD-releasen. I alla fall inte med flera års marginal! Dock blev det i mitt fall frågan om att först införskaffa den på vinyl för att några år senare uppgradera till CD-versionen. Den senare har också den fördelen att singeln, som alltså inte finns med på vinylskivan, Rolf Ren, återfinns. Jag kan inte minnas om denna släpptes i samband med julen eller inte men den har onekligen ett juligt tema och ligger sist på CD, där den borde ligga som bonusspår och inte först som det tidigare varit frågan om.

Jag känner mig lite upprepande när jag ska till att beskriva Torssons sätt att behandla de ämnen som avhandlas. Det viktigaste är inte vad det handlar om utan hur det handlar om det. Titlarna är ofta tagna ur en förbipasserande textrad snarare än från en viktig strof i refrängen. Ta till exempel Hett Krut i Hollywood som är en ganska oviktig bok som står i en bokhylla. En Droppe Citron är också den en ganska trivial rad i vilken man beskriver hur man ska locka tillbaka den försvunna kanariefågeln till sin bur. Plattans pärla, åtminstone när det gäller Torsson-texter är onekligen Hans Farsa Var En Barsk Typ Med Fanjunkares Grad, i vilken man bland annat beskriver att man som liten byggde kojor eller lekte olympiad! Det finns ofta poänger i texterna och ibland får man tänka mer än en gång på formuleringarna, men hur i helskotta leker man olympiad? Jag kan inte få in i mitt huvud hur man leker en tidsperiod om fyra år som pågår mellan två olympiska spel…

Musikaliskt sett är skivan helt klart en vidareutveckling av det som tidigare varit. Det låter modernare och man har lekt mera med arrangemangen än tidigare. Det är blåsarrangemang och körer på ett sätt som vi inte har hört förr. Jag tycker personligen att det klär bandet men visst är det lite annorlunda jämfört med tidigare. Man ska inte anklaga Torsson för att förhålla sig på Status Quo även om den röda tråden är uppenbar.

I min ungdom tyckte jag inte att den här plattan kunde mäta sig riktigt mot framförallt den förra skivan, och det tycker jag väl fortfarande inte egentligen. Men man får se dem på lite olika sätt. Det är trots allt några år emellan och det är en utveckling rent musikaliskt. Alla låtar är kanske inte bäst men det är tillräckligt många för att göra det här till ett riktigt intressant och bra album!

8/10

 

Rolf Ren (singel)

Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)

Steve Harris – British Lion – 2012

Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!

4/10

Steve Vai – Fire Garden – 1996

Jag brukar alltid tjata om Frank Zappa när jag pratar om SteveVai och hans gitarrspel, men här är det faktiskt befogat. Det låter inte så hela tiden men det finns helt klart låtar som skulle kunna vara hämtade från valfritt Zappaalbum. Det finns också en lätt visakade röst mellan låtarna som påminner starkt om den på Zappas album Joe’s Garage. Om det är medvetna blinkningar eller inte vet jag inte och det spelar ingen roll heller.

Hela skivan låter heller inte så, det är också låtar som låter betydligt mer lättillgängligt. För min egen del är jag dock mest imponerad av de ”svårare” låtarna, de som experimenterar med ljud och rytm på ett sätt som få andra musiker gör. Det är inte för intet som Steve Vai gavs credit för ”impossible guitarparts” på Zappas skivor. Jag gillar det här, vissa partier och låtar är helt fantastiska medan andra bara är slätstrukna. Totalt sett blir det en bit över medel…

7/10

Lars Winnerbäsck - Daugava - 2007

Lars Winnerbäck:

Daugava

2007

Sonet /Universal Music: 0602517-42139

Till att börja med kan man väl inte låta bli att konstatera att omslagsgrafiken är gräslig och horribelt ful! Nu är det ju tack och lov inte den som är det viktigaste i sammanhanget utan hur de musikaliska tongångarna är arrangerade på plattan. Titeln Daugava kommer förresten från namnet på den flod som rinner genom Riga, en plats som väckt inspiration till texterna. Musikaliskt handlar det dock, i mångt och mycket, om musik som tagit sina influenser från irländsk folkmusik och redan i inledningsspåret Farväl Jupiter är detta uppenbart! Det är ett tempostarkt alster vars intro definitivt är en pastisch på den irländska traditionen och oerhört medryckande, åtminstone för oss som är förtjusta i denna stil.

Men inte alla spår på plattan är så där härligt och initialt medryckande. Och tur är väl det, det skapar en variation och gör att plattan växer efter några lyssningar. För ska jag vara riktigt ärligt så var jag allt aningen besviken på den efter min första genomlyssning. Det krävs nästan att den hinner ’växa’ lite så man får med alla nyanserna, musikaliskt och textmässigt. Eller ja.. Jag vet inte om jag hittat alla nyanserna i texterna än! Det brukar vara så med Winnerbäck, undan för undan upptäcker fler och fler gömda genialiteter som först bara tycktes vara torftiga beskrivningar av vardagen.

Ta till exempel den nyligen Grammisbelönade Om Du Lämnade Mig Nu som innehåller så sköna poetiska rader som Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu eller Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu eller, varför inte sista versen som verkligen belyser skillnaden mellan ytliga passioner i de första raderna för att sedan övergår till en djupare kärleksbetraktelse.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten

Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten

Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,

ingen känner mig så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Men åter till den musikaliska. Förutom den tidigare nämnda irländska ådran finns där mycket återhållsamhet mellan de mer tempostarka låtarna som Farväl Jupiter och Det Blåser Genom Hallen. Den vackra och vemodiga betraktelsen Vad Är Det Som Bekymrar Sara Wehn? är en av dem, Jag Har Väntat På Ett Regn en annan. Jag kan inte påstå att texten i någon av dem är så där rysligt uppenbar, åtminstone inte för mig, men det är å andra sidan lite av deras styrka också, möjligheterna till personlig tolkning utan en massa självklarheter uppställda efter varandra. Dessutom vet jag erfarenhetsmässigt hur svårt det är att rycka ur några enskilda rader för att här belysa dess excellence. Det handlar allt för ofta om progressiva texter som kräver sin helhet för att fungera.

Det man möjligen kan göra är att belysa Winnerbäcks uttryckssätt, till exempel i Innan Mörkret Faller som enligt min tolkning handlar om ett turbulent förhållande, och som kan illustreras genom följande motsägelsefulla rader:

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än

Slutligen kan jag konstatera att jag inte är helt säker på om skivan ’växt färdigt’ eller inte ännu och det är med viss tveksamhet jag delar ut mitt betyg.

8/10