Nyheter: Magnum - Escape From the Shadow Garden

Release: 2014-03-21

Magnum – Goodnight LA – 1990

Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…

5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...

Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!

7/10

Pretty Maids – Sin-Decade – 1992

När jag köpte den här skivan för många år sedan tyckte jag väl inte den var något speciellt, den var ganska mjäkig och tråkig och motsvarade inte alls det jag förknippade Pretty Maids musikaliskt med. Sången var lite tunn jämfört med den på min favoritplatta med bandet vid den här tiden – Red, Hot and Heavy och det tilltalade helt enkelt inte. I dagens ljus inser jag att det här ligger någonstans i den musikaliska djungeln mellan power metal och FM-rock och det är inte alls pjåkigt faktiskt. Det drar mer åt power metal än FM-rock men jag känner att det finns någonting där, framförallt i sången och körarrangemangen. Det är inget som man sitter och superdiggar till men det är helt klart en skiva som är värd att plockas fram emellanåt när bara vill hänge sig åt okomplicerad musik där man inte behöver något vidare engagemang. Så efter att den stått och mognat till sig i tio eller femton år i hyllan skulle jag faktiskt vilja ge den här skivan ett ganska hyfsat betyg. Tidens tand har varit snäll mot den och faktiskt i det här fallet gjort den bättre än den var från början!

7/10 

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000

Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 

Recension: Thunder – Laughing at Judgement Day – 1992

Thunder

Laughing at Judgement Day

EMI: 7999092

Thunder är ett band som jag först fick nys om förra året. Det var inte den här skivan men jag insåg snabbt att jag var tvungen att utforska bandet mera och på den vägen är det. De som känner mig vet förstås om att jag måste införskaffa ’allt’ när jag väl intresserar mig för något och det är väl den ambitionen som gäller även här.

Musikaliskt handlar det om en mjukare form av hårdrock får man nog säga. Det ligger lite åt FM-rock hållet utan att för den delen ta steget fullt ut. Trots detta är Thunder kanske främst ett ballad band. De lyckas alltid sätta den där känslan i det hela och det är en fröjd att lyssna på Danny Bowes’ röst. Skalorna påminner en hel del om dem David Coverdale levererar i Whitesnake men jag vill nog trots allt hålla Coverdale för den skickligare sångaren av de två. Detta innebär inte att det finns några brister hos Danny Bowes och inte heller att det är något fel på gitarristen Luke Morleys låtar. Nästan hela albumet är skriven av honom med undantag av ett par låtar.

Grejen med Thunder är att det aldrig är sämre än bra, inte det jag har hört hittills i alla fall. Detta innebär förstås att vissa låtar och skivor ändå är bättre än andra och det här är en av de skivor som kanske inte toppar alla andra. Det är fortfarande bra och fina melodier med bluesskalor i melodin och soundet är klockrent men det brister lite i det där sista som är så svårt att sätta fingret på.

Vidare är det en ganska lång skiva men för ovanlighetens skull börjar man inte skruva på sig efter att det har gått en timme. Annars kan det ju ofta vara så att man inte riktigt orkar med för mycket musik, att det blir en aning tjatigt efter ett tag och att man helt enkelt valt att fylla ut skivan med material som inte riktigt håller måttet. Så icke här, jag tycker att materialet håller en hög klass och det finns inga direkta besvikelser någonstans.

7/10