Jaha, vad ska man kalla
det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy
Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker
beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som
skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt
finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda
rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell
Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en
intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden
känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang
ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt
när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på
albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är
snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska
sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del
under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta
sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle
skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är
sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till
ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte
särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt
riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar