Om man har den föregående
plattan – Destroyer, från samma år i
bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande
låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände
mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara
slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss
levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen
utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra
skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så
delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där
är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det
sättet i alla fall!
Den remastrade cd-utgåvan av Rock and Roll Over anlände med posten idag, och det var ett kärt återseende. Mitt vinyl-ex finns tyvärr inte kvar. Jag håller inte alls med recensenten och det är ju spännande att vi tycker olika! R&R O är en magnifik platta, just i skenet av Destroyer, därför att de tillsammans visar Kiss bredd och musikalitet. Destroyer är mäktig som en rotfyllning i sin experimenterande explosivitet. Kiss visade att de var mer än ett 3-minuters-hit-band, vilket i och för sig är gott nog. I och med R&R O tog Kiss i någon mån ett steg tillbaka, det är sant. Det som gör skillnad och som gör det till en i högsta grad intressant platta är att de levererar på en helt ny nivå. Låtmaterialet är tight, rappt, melodiöst och bandet är väloljat och samspelt. En effektiv, rak rockplatta helt enkelt som visar att Kiss fortfarande är underhållare i den högre skolan. Lägg därtill ett av pophistoriens läckraste skivomslag och du har en rykande Candy Box som bör stå i varje anständig skivhylla. Att Kiss varvar sångare är kul och bidrar till ett varierat sound. Det är dock inte unikt. Cream växlade mellan Jack Bruce och Eric Clapton (som Ace garanterat influerats av), Stones har Jagger och Richards. Ett av de bästa band som överhuvudtaget existerat, The Band, växlade också sångare; Robbie Robertson, Richard Manuel osv. Och sist men inte minst, The Beatles. Där sjöng alla fyra.
SvaraRaderaR&R O - en klassiker, kort och gott.
En klassiker i Kiss katalog - en klassiker alla kategorier!
Visst är det spännande med så skilda åsikter!
RaderaJa visst är det! Gillar du något av de band jag nämnde? När jag i 15-årsåldern började fasa ut hårdrocken till förmån för Dylan, Clapton och gammal blues, soul och jazz lärde jag mig lyssna på mycket olika sorters musik. Clapton blev min husgud som jag följt i snart 30 år nu. Rest som en galning för att se honom live; London flera gånger, Bergen i Norge (vacker stad!). The Band hör också till favoriterna. Kolla upp dem! Debuten Music From Big Pink är overkligt bra. Kiss har ändå funnits kvar hos mig och när de återförenades i mitten av 90-talet såg jag dem på Stadion. Alla fyra, med smink! En pojkdröm blev sann. Kiss rockar! Och det gör även The Band, Cream, Derek & The Dominos, JJ Cale och Los Lobos. Klara favoriter! Men allt började med Kiss, för mig.
RaderaJag gillar en hel del massa olika musik och artister men framför allt gillar jag att utforska. Det jag inte känner till är på något sätt det roligaste att lyssna på även om det inte alltid funkar i öronen. När det gäller Kiss har jag fått för mig att jag ska skriva något om samtliga plattor. Jag är på god väg men har fortfarande några stycken kvar...
RaderaJag håller inte alls med dig här. Tvärtom faktiskt, då jag tycker att RARO är Kiss kanske bästa platta!
SvaraRaderaMan kan ju inte vara överens med alla om allt. Tack för din kommentar!
Radera