Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013

Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

CDON

Ginza

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976

Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Bob Dylan – Desire – 1976

Den här skivan har en mycket framträdande fiol i ljudbilden, mest hela tiden faktiskt. Det passar ganska bra in i det hela och det är absolut inget fel i en sådan approach. Jag tycker inte att det här är det absolut bästa jag har hört med Bob Dylan, som varit någon form av hatobjekt under en stor del av mitt liv. Jag har helt enkelt inte förstått hans storhet, men det börjar kanske eventuell vända något nu. Åtminstone så är jag något mer förlåtande nu än vad jag har varit tidigare. Den här skivan har till exempel ganska trevliga melodier, bakgrundsmusiken, kompet, är ok och det finna onekligen även ett intresse i denna. Det känns mycket country över lag och det är väl fiolen som bidrar till detta antar jag. Ungefär i mitten av skivan så tycker jag mig upptäcka en mexikansk inspiration som faktiskt är ganska trevligt att lyssna på. Jag tycker kanske inte att det passar perfekt in i konceptet, men melodierna blir något annorlunda och inte riktigt vad jag hade väntat mig av Bob Dylan. Jag vill inte dela ut starka eller svaga betyg men det här ligger kanske på gränsen mellan sex och sju egentligen. Men eftersom vi inte värderar betyg på det sättet här på Magnifik Musik måste jag bestämma mig för ett av dem.

6/10

Recension: Alice Cooper - Alice Cooper Goes to Hell (1976)

Alice Cooper Goes to Hell (1976) – Det här albumet följer ungefär samma musikaliska linjer som det legendariska föregående albumet Welcome to my Nightmare och låtarna känns skrivna med eftertanke på hur se ska kunna framföras på scen. Det är teatraliskt och skulle passa på vilken musikalscen som helst, åtminstone så länge det handlar om en sorts rockmusikal. Dock måste det tilläggas att det inte finns några direkta klassiker på den här plattan, åtminstone inte om man ignorerar titelspåret Go to Hell. Det innebär som vanligt inte att man inte hittar riktiga höjdare, för även om smått obskyra You Gotta Dance och I’m the Coolest, som känns som en ytterst ironisk betraktelse inte helt olik vår egen Mats Rådbergs Det är inte lätt att va’ ödmjuk, kanske inte tillhör toppskiktet i Alice Cooper karriär men rocklåten Didn’t We Meet och balladen I Never Cry, som dessutom lyckades ta sig en bra bit upp på listorna, är definitivt det! Samtliga låtar, förutom I’m Always Chasing Rainbows är förresten skrivna av Alice själv tillsammans med Dick Wagner. Bob Ezrin producerar och är också inblandad i de flesta kompositionerna.

Vad har vi mer då? Tja, det går ju helt enkelt inte att ogilla Give the Kid a Break, där Alice utnyttjar sina teatraliska färdigheter och gör en duett i helvetet med sig själv. Det är förstås, liksom resten av plattan, inte utan humor och det är kanske det som gör Alice Coopers temaplattor så bra, att det finns en värme bortom pretentiöst dravel och även om det inte når ända fram till, som i smått överdrivna musikallåten I’m Always Chasing Rainbows, finns där alltid en viss självbetraktelse inbakad. Det är kanske mer sant än någonsin på det här albumet förresten, som tydligen handlar väldigt mycket om Alice egen alkoholism. Titlar som Guilty, förstärker detta även om melodiösa ballader som Wake Me Gently kanske inte har så mycket med saken att göra.  Ingen kan dock ta ifrån Wish You Were Here dess kvalitéer och även om det här inte är en platta som hamnar i det absoluta toppskiktet, varken när det gäller Alice karriär eller sjuttiotalet i stort är det ett stabilt album som torde tilltala dem som intresserar sig för typisk rockmusik från just den här perioden. En musikalisk bagatell kanhända, men en väldigt bra sådan trots allt! Avslutas med något som skulle kunna vara ett preludium inför den kommande From the Inside, men nu överanalyserar jag… – 7/10