Recension - Trivium - 2006

Trivium:

The Crusade

2006

Roadrunner Records: RR80592

Det här är min första bekantskap med Trivium. Jag hade fått för mig att det skulle vara någon form av mer klassisk metal med avancerade solon och melodiösa melodier framförda av en klassigt skolad sångare. Varför har man sådana sinnes bilder innan man egentligen har en aning om vad det är man lyssnar på? I det här fallet visade det sig att jag verkligen hade helt fel. Det är visserligen ingen riktigt skrikig death metal eller så men det ligger helt klart åt thrashhållet till.

Matt Heafy som står för det mesta av materialet, sologitarr och sång verkar ha lyssnat en hel del på Metallicas James Hetfield när han har lagt sången. Han fraserar som förebilden och gör det dessutom riktigt bra! Ska man drista sig till att jämföra med Metallicas vid det här laget digra albumlista ligger Master of Puppets nära till hands. Det var den period då Metallica befann sig någonstans emellan den speed metal som började karriären och den seriösa och kommersiella rock som skulle följa, tiden då thrashen regerade helt enkelt.

Den här skivan har väl inte riktigt den styrkan av melodier som tidigt kantade Metallicas skivor men det är inte långt ifrån och det är oerhört kompetent framförd musik. Riffen är kanske inte sådana som omedelbart sätter sig utan de växer sig långsamt fram till en stark dragningskraft! För varje gång jag lyssnar på skivan blir den lite bättre och även om jag nu har spelat den rätt många gånger är jag inte helt säker på att den har växt färdigt. Det är avslappnande och aggressivt på samma gång och det är definitivt inte sista plattan jag införskaffar med Trivium.

Avslutande titelspåret The Crusade bevisar förresten vilka skickliga och teknisk begåvade musiker vi har att göra med här. Det är en instrumental låt som verkligen levererar och som även bevisar att det går att göra fantastisk musik utan att man nödvändigtvis behöver ha en sångare eller en text som sliter tag i lyssnaren!

8/10

Recension: The Sins of thy Beloved - 1998

The Sins of thy Beloved

Lake of Sorrow

1998

Napalm Records NPR053

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i modernare klassificeringar av olika metalgenrer. Det var på något sätt mycket lättare förr när det antingen var hårdrock eller synth… Jag ska dock ge mig på att försöka placera in det norska bandet The Sins of thy Beloved i ett lämpligt fack.

För det första använder man sig av ett par sorters vokalister; dels den ganska typiska death metal rösten där ett otränat öra inte uppfattar många ord av det som frambringas, dels en vacker sopranisk stämma som sjunger höga partier växelvis med förut nämnda ”growl”. Lägg till detta mycket mörka gitarriff som inte är dödssnabba utan med tyngdpunkt på just tyngd och känslomässig kontext, piano och ett riktigt användande av violin. Jag tror resultatet hamnar någonstans i gränslandet Doom Metal/Symfonisk Gothic Metal eller så.

Men oavsett vad man rubricerar det här som så har jag älskat plattan sen första gången jag hörde den för några år sedan. Att jag inte kan texterna, eller ens har en aning om vad de handlar om har ingen betydelse. Jag låter rösterna helt enkelt utgöra ytterliggare instrument i ljudmassan som om det vore ett stycke klassisk musik. Själva tonerna och kompositionerna får helt enkelt berätta den historia som texten traditionellt skulle gjort. Jag ser i detta fall inte någon nackdel i att förhålla mig på det viset, det ger mig bara mer möjligheter att upptäcka de musikaliska kvalitéerna istället.

Själva ljudmattan är välkomponerad och allt ligger på sin plats utan att sticka ut från mängden eller avvika från musiken filosofi och jag tror man tjänar ganska mycket på att lyssna aktivt på den här plattan. Att hitta varje del i musiken och försöka bestämma dess specifika plats i verkets kontext kräver ett antal lyssningar och att bara låta stereon skvala ut tonerna skulle vara förödande och förstöra det porträtt musiken vill måla upp för oss.

Lake of Sorrow var The Sins of thy Beloved’s första fullängdsplatta och innehåller sju långa låtar, där den kortaste ligger på lite drygt sex och en halv minut. Jag gillar konceptet med dessa långa låtar där man varierar många teman både inom och mellan de olika låtarna för att låta dem utvecklas framåt mot nya mål och därmed skapa en gedigen helhetsbild av grundtanken.

Det här har blivit ett referensverk i genren för mig och som sådant är det naturligtvis svårslaget. Jag jagar dock vidare efter en platta som kan toppa den här. Tips mottages tacksamt!

10/10

Recension: Scorpions - Sting in the Tail - 2010

Scorpions:

Sting in the Tail

2010

Sony Music 88697 59330 2

Det känns lite vemodigt att det här inte bara är det senaste albumet från Scorpions utan även det sista enligt ryktena. Hur stor nypa salt man ska ta den typen av rykten med kan man förstås spekulera kring men visst är det lite tragiskt om det kommer att finnas ett avslut och om ens gamla hjältar inte kommer att existera som akt längre. Men läser man på lite så finner man snart att Rudolf Schenker, som varit med och bildat bandet, varit med sedan 1965, Klaus Meine, vars röst åtminstone jag finner vara synonym med bandet, sedan 1970 och Matthias Jabs sedan 1978. Det är ganska många imponerande år att ha spelat ihop och man kan väl kanske förstå att det inte är lika roligt längre, eller att åldern tar ut sin rätt.

Hur som helst så tillhörde Scorpions mina gamla hjältar under mitten av åttiotalet och deras platta Love at First Sting gick verkligen varm på min gamla vinylsvarv! Att jag dessutom tillskriver dem äran för att, mer eller mindre, ha ”uppfunnit” powerballaden gör inte att min respekt för deras musikalitet minskar på något sätt. Dock upphörde mina skivköp med bandet av någon anledning efter nämnda Love at First Sting och ett inköp av den smått fantastiska samlingen Gold Ballands. Jag gick i någon form av musikalisk ide och intresserade mig inte för någon ny musik under rätt många år och det är väl egentligen inte förrän nu, i och med skapande av Magnifik Musik, som intresset tagit ordentlig fart igen.

Med detta som bakgrund införskaffades Sting in the Tail med stort intresse, men om sanningen ska fram så trodde jag nog mer på ett fiasko och på ett band som för länge sedan hade överlevt sig själv än det ska skulle få höra. I stället möttes jag av tongångar som lätt skulle kunna platsa bland det bästa och mest representativa som någonsin kommit från tyska Scorpions. Det är klassisk hårdrock med starka melodier och med kompentent utförd sång av Klaus Meine! Hans röst har sannerligen inte försämrats och har når fortfarande de där höga tonerna som få andra sångare klarar av att nå!

Spelglädjen känns äkta och produktionen andas åttiotal. Och det säger jag inte i någon negativ bemärkelse även om det kunde vara lite si och så med ljudkvaliteten på åttiotalet. Man har helt enkelt lyckats fånga känslan utan att göra avkall på kvaliteten och balansen mellan de olika instrumenten – bas och diskant är precis som sig bör. Det är också en bra blandning mellan de rockiga låtarna och de där Klaus Meine imponerar allra mest – powerballaderna! Jag vill inte påstå att något är bättre än det andra men visst väcks det en och annan känsla av nostalgi när balladerna Lorelei eller SLY tar sin början. Jag får en luft att återupptäcka det jag missat eller glömt bort av Scorpions tidigare katalog och kommer sannolikt att göra något åt det inom en snar framtid!

Lite konfunderad blir man av avslutande The Best Is Yet To Come när man ser plattan som ett avslutningen album eller som ett farväl till lång och trogen publik. Vad menar det med det? Kommer det något mera? Menar de någonting alls? Hur som helst är det här ett riktigt bra album som alla som gillar den klassiska hårdrocken från åttiotalet borde införskaffa snarast!

8/10

Recension: SIXX A.M. - The Heroin Diaries: The soundtrack - 2007

SIXX A.M.

The Heroin Diaries: The soundtrack

2007

Eleven Seven Music: ESE005

December 25th, 1986 - Van Nuys. 

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.  It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx Dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. 

This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers 

and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! 

Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. 

Day ten, they seem amazed that I'm alive!

9/10

Krönika: Eurovision Song Contest 2012

Trots att jag verkligen inte är någon större fan av den här tillställningen tittar jag förstås på spektaklet varje år i alla fall. Det är väl så när regeringen får bestämma. Men oavsett vad jag egentligen tycker är det verkligen roligt att tycka till och ha åsikter om innehållet. Kläder och scenshow bryr jag mig inte så mycket om då jag tycker att det fortfarande primärt handlar om musik och inte allt annat runt omkring. Dock är jag inte dummare att jag begriper att det är helheten som får betyg och som folk tycker om. Men jag resonerar som så att om jag inte kan lyssna utan att titta så kan det lika gärna vara…

Hur som helst så inledde Engelbert Humperdinck tävlingen för Storbritannien med ett folk-inspirerat nummer i tretakt som jag gillade. Att det inte gick så bra för honom i omröstningen var väl inte särskilt oväntat. Vad Ungern och Albanien höll på med vet jag inte om jag ens vill kommentera. Vad det inte viskningar så var det mest skrikande! Inget för mig i alla fall. Ögonbindel var på sätt och vis ett roligt tilltag för en låt med titeln Love is Blind från Litauen men det funkade ändå inte. Den började som lite musikal och blev faktiskt ännu sämre när den avslutades som poplåt.

Bosnien & Hercegovina hade också en riktigt tråkigt låt men säga vad man vill, det var i alla fall en låt som representerade vad den här tävlingen en gång handlade om. Och Ryssland då? Ja, det var ju något som var väldigt omtalat sedan tidigare, åtminstone i de kretsar jag rör mig i. Jag hade inte hört låtyen tidigare men fastnade direkt för den pigga melodin och de karismatiska gummorna! Den fick ett högt betyg av mig men frågan är om det inte egentligen var ett kalkonvärde jag satte betyg på för jag skulle väl aldrig någonsin lyssna på den igen? Att Island fick samma betyg betyder dock något helt annat! Det här var istället den första låten i startfältet som var bra på riktigt! Om det beror på att vi är ”grannländer” ska jag låta vara osagt, det är klart att kulturen betyder något när det gäller att ta till sig musik!

Däremot tilltalade mig inte Cyperns eurodisco mig ett dugg även om låten som sådan faktiskt var pigg. Det gjorde heller inte Frankrike även om sångerskan hade en intressant röst (och OS på scenen). Däremot gillade jag Italiens lätt jazziga nummer som jag tycker hade lite 20-tals känsla i sig! Kören var bedrövlig men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att lyssna frivilligt på dig här låten. Italien var för övrigt det enda lans som inte gav Sverige några poäng… Hmpf!

På tal om röster så hade även Estlands bidrag en rejäl manlig röst att luta sig på. En ballad med oväntat klös i får man lov att säga. Vilket är mer än vad man kan säga om Norge. Det här var enligt min mening det absolut sämsta i startfältet och med tanke på vad egentligen tycker om den här tillställningen är det anmärkningsvärt. Norge lär också ha slagit sitt eget rekord att komma sist flest gånger såg jag någonstans. Däremot värdlandet fick det högsta poänget jag delade ut under hela finalen. Inte kanske för att jag förstod vad det handlade om men det behöver heller inte! Jag kände inlevelse in i märgen och i mina minnesanteckningar läser jag att detta kanske kan bli en konkurrent till min största favorit genom tiderna – Cypern 2003! Men med handen på hjärtat tror jag att det skrevs i stundens ingivelse, låten tappar nämligen lite framåt slutet.

När så Rumänien klev på scenen skulle man kunna tro att det var BWO som tävlande för dem. Ja, det var ju inte så man tog fel, men maken till udda scenkostymer har jag sällan sett. Låten var pigg, men så här ett dygn senare har jag inga minnen alls av den. Det har jag heller inte av vårt nordiska grannland Danmark som hade en låt där det lät som om sångerskan inte riktigt hann med att framför den. Greklands bidrag var inte bättre det och jag var till och med övertygad om att vi redan hade hört deras bidrag tidigare.

Så var det dags för Sverige då. Under de svenska deltävlingarna hade jag verkligen inte förstått vad alla såg i den här låten, till och med ganska dålig tyckte jag. Efter idigt radiospelande känner jag förstås att den har satt sig mera och melodin har kommit fram bakom allt skrikande. Därför tyckte jag förstås bättre om den nu. Fortfarande inget som egentligen tilltalar men det är ju ändå så att bekantskapen med den ger den en fördel, för mig som svensk, över de andra bidragen.

Turkiet hade en medryckande låt som fick extra pluspoäng för sin etniska prägel. Jag gillar när det finns lite kultur i låtarna också. Ska det bara vara pop missar man lite av poängen med tävlingen tycker jag. Till viss del hade väl också Spanien en etnisk prägel som passade dem men det var verkligen en bedrövlig låt som Måns Zelmerlöv för övrigt twittrade om att ha trodde skulle vinna. Lyckligtvis blev det inte så!

En kompetent ballad bjöd Tyskland på och han hade faktiskt en trevlig röst också. Tyvär var låter högst medelmåttig.  Men jämför man med Maltas försök till Eurodisco var det förstår rena mästerverket! Makedonien gjorde ett mycket teatraliskt framförande som jag uppskattade men som tappade när det blev poprock av det hela. Lite synd, men så är det.

För Irland tävlande återigen duracellkaninerna Jedward och även om deras framtoning är lite barnslig är det inte så pjåkig! Avslutningsvis bjöd Serbien på en smörsångare och Ukraina på vad som kanske var kvällens bästa röst! Sist ut var Moldavien med något som liknade balkanswing. Jag gillade bidraget även om scenkläderna verkligen var hemska.