Noice – Europa – 1982




Ursäkta? Vad är det här? Det finns inget här som påminner om det som gjorde första och andra skivan så bra. Det finns ingen vidare inlevelse och jag vill knappt kalla det för rock längre. Synthpop är ett bättre epitet. Man undrar om det ens är samma band som tidigare släppt tre rockplattor som etablerat sig på den svenska rockhimmeln, eller i alla fall två av dem. Svaret på det är: nja… Det är en ny medlem på Gitarr och sång (även om man inte hör några gitarrer) – Niklas Östergren och flertalet låtar är skrivna av Freddie Hansson, bandets keyboardist. Detta hörs mer än tydligt då han ibland svävar ut mer än lovligt på sitt instrument. Även Kee Marcello medverkar och producerade dessutom plattan. Ingen större merit om man frågar mig!

2/10


Recension: Alice Cooper - Alice Cooper Goes to Hell (1976)



Alice Cooper Goes to Hell (1976) – Det här albumet följer ungefär samma musikaliska linjer som det legendariska föregående albumet Welcome to my Nightmare och låtarna känns skrivna med eftertanke på hur se ska kunna framföras på scen. Det är teatraliskt och skulle passa på vilken musikalscen som helst, åtminstone så länge det handlar om en sorts rockmusikal. Dock måste det tilläggas att det inte finns några direkta klassiker på den här plattan, åtminstone inte om man ignorerar titelspåret Go to Hell. Det innebär som vanligt inte att man inte hittar riktiga höjdare, för även om smått obskyra You Gotta Dance och I’m the Coolest, som känns som en ytterst ironisk betraktelse inte helt olik vår egen Mats Rådbergs Det är inte lätt att va’ ödmjuk, kanske inte tillhör toppskiktet i Alice Cooper karriär men rocklåten Didn’t We Meet och balladen I Never Cry, som dessutom lyckades ta sig en bra bit upp på listorna, är definitivt det! Samtliga låtar, förutom I’m Always Chasing Rainbows är förresten skrivna av Alice själv tillsammans med Dick Wagner. Bob Ezrin producerar och är också inblandad i de flesta kompositionerna.

Vad har vi mer då? Tja, det går ju helt enkelt inte att ogilla Give the Kid a Break, där Alice utnyttjar sina teatraliska färdigheter och gör en duett i helvetet med sig själv. Det är förstås, liksom resten av plattan, inte utan humor och det är kanske det som gör Alice Coopers temaplattor så bra, att det finns en värme bortom pretentiöst dravel och även om det inte når ända fram till, som i smått överdrivna musikallåten I’m Always Chasing Rainbows, finns där alltid en viss självbetraktelse inbakad. Det är kanske mer sant än någonsin på det här albumet förresten, som tydligen handlar väldigt mycket om Alice egen alkoholism. Titlar som Guilty, förstärker detta även om melodiösa ballader som Wake Me Gently kanske inte har så mycket med saken att göra.  Ingen kan dock ta ifrån Wish You Were Here dess kvalitéer och även om det här inte är en platta som hamnar i det absoluta toppskiktet, varken när det gäller Alice karriär eller sjuttiotalet i stort är det ett stabilt album som torde tilltala dem som intresserar sig för typisk rockmusik från just den här perioden. En musikalisk bagatell kanhända, men en väldigt bra sådan trots allt! Avslutas med något som skulle kunna vara ett preludium inför den kommande From the Inside, men nu överanalyserar jag… – 7/10

Recension: Anna Bergendahl – Yours Sincerely – 2010




Anna Bergendahl, som både varit med i melodifestivalen och idol, har en lätt sensuell röst som lämpar sig bra till de musikaliska äventyr hon företar sig. Här hamnar det någonstans mellan countryinfluerad pop, soul, jazzballader och swing och hon tar sig inte vatten över huvudet någon gång faktiskt. Tvärt om så är det här ett riktigt trevligt album tack vara hennes personliga röst även om det inte tilltalar musikaliskt hela tiden. Framförandet blir viktigare än musiken kanske man kan säga om även om det egentligen inte är något positivt, för jag tycker inte så många av låtarna har tillräckligt bra melodier för min smak, så funkar det hyfsat faktiskt! 

5/10