Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka - 2010

Mikael Wiehe:

Ta Det Tillbaka

2010

Warner Music Sweden: WMS5051865-825326

Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!

Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

8/10

Pretty Maids – Pandemonium – 2010

Jag brukar kunna bestämma mig hyfsat snabbt vad jag tycker. Det är inte alltid att jag direkt kan motivera varför jag tycker som jag gör, men åsikten isig brukar inte ta särskilt lång tid på sig att infinna sig.

Det här är en skiva där jag faktiskt fick tänka till lite och där jag dessutom ändra uppfattning en smula strax innan jag satte mig ner för att skriva det här. Det jag från början hade som utgångspunkt var nämligen de låtar som ingår i hårdrocksballadträsket – de snällare låtarna från skivan. Dessa är kanske inte så många till antalet och de är absolut inte dåliga egentligen, bara fantasilösa och tråkiga. Men när jag har lyssnat några varv insåg jag att det inte alls var detta jag borde fokusera på. Istället borde det intressanta vara alla de andra låtarna, de som hamnar inom Power Metal sfären. Bandet har egentligen en fantastisk förmåga att skapa medryckande musik, det är bara det att det har blandats upp med musik som inte borde vara med på samma platta.

Det är ganska rå Heavy/Power Metal när det är som allra bäst – och då är det riktigt bra, och relativt smörig hårdrocksballad när det är som sämst.

7/10

Skiller – Novels of Suburbia – 2010

Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 

Recension: Scorpions - Sting in the Tail - 2010

Scorpions:

Sting in the Tail

2010

Sony Music 88697 59330 2

Det känns lite vemodigt att det här inte bara är det senaste albumet från Scorpions utan även det sista enligt ryktena. Hur stor nypa salt man ska ta den typen av rykten med kan man förstås spekulera kring men visst är det lite tragiskt om det kommer att finnas ett avslut och om ens gamla hjältar inte kommer att existera som akt längre. Men läser man på lite så finner man snart att Rudolf Schenker, som varit med och bildat bandet, varit med sedan 1965, Klaus Meine, vars röst åtminstone jag finner vara synonym med bandet, sedan 1970 och Matthias Jabs sedan 1978. Det är ganska många imponerande år att ha spelat ihop och man kan väl kanske förstå att det inte är lika roligt längre, eller att åldern tar ut sin rätt.

Hur som helst så tillhörde Scorpions mina gamla hjältar under mitten av åttiotalet och deras platta Love at First Sting gick verkligen varm på min gamla vinylsvarv! Att jag dessutom tillskriver dem äran för att, mer eller mindre, ha ”uppfunnit” powerballaden gör inte att min respekt för deras musikalitet minskar på något sätt. Dock upphörde mina skivköp med bandet av någon anledning efter nämnda Love at First Sting och ett inköp av den smått fantastiska samlingen Gold Ballands. Jag gick i någon form av musikalisk ide och intresserade mig inte för någon ny musik under rätt många år och det är väl egentligen inte förrän nu, i och med skapande av Magnifik Musik, som intresset tagit ordentlig fart igen.

Med detta som bakgrund införskaffades Sting in the Tail med stort intresse, men om sanningen ska fram så trodde jag nog mer på ett fiasko och på ett band som för länge sedan hade överlevt sig själv än det ska skulle få höra. I stället möttes jag av tongångar som lätt skulle kunna platsa bland det bästa och mest representativa som någonsin kommit från tyska Scorpions. Det är klassisk hårdrock med starka melodier och med kompentent utförd sång av Klaus Meine! Hans röst har sannerligen inte försämrats och har når fortfarande de där höga tonerna som få andra sångare klarar av att nå!

Spelglädjen känns äkta och produktionen andas åttiotal. Och det säger jag inte i någon negativ bemärkelse även om det kunde vara lite si och så med ljudkvaliteten på åttiotalet. Man har helt enkelt lyckats fånga känslan utan att göra avkall på kvaliteten och balansen mellan de olika instrumenten – bas och diskant är precis som sig bör. Det är också en bra blandning mellan de rockiga låtarna och de där Klaus Meine imponerar allra mest – powerballaderna! Jag vill inte påstå att något är bättre än det andra men visst väcks det en och annan känsla av nostalgi när balladerna Lorelei eller SLY tar sin början. Jag får en luft att återupptäcka det jag missat eller glömt bort av Scorpions tidigare katalog och kommer sannolikt att göra något åt det inom en snar framtid!

Lite konfunderad blir man av avslutande The Best Is Yet To Come när man ser plattan som ett avslutningen album eller som ett farväl till lång och trogen publik. Vad menar det med det? Kommer det något mera? Menar de någonting alls? Hur som helst är det här ett riktigt bra album som alla som gillar den klassiska hårdrocken från åttiotalet borde införskaffa snarast!

8/10

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010

John Mellencamp

No Better Than This

2010

Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Accept - Stalingrad - 2012

Accept

Stalingrad

2012

Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10

Overkill - Ironbound - 2010

Overkill

Ironbound

2010

Koch Records: E1E-CD-2081

Mina erfarenheter av Overkill är inte speciellt stora men en gång i tiden införskaffade jag deras album WFO (Wide Fucking Open) och när den här plattan var alldeles ny lades den också till i min samling skivor. Men jag skulle vilja säga att Overkill har ett speciellt eget sound som gör att man genast hör att det är dem. Dels är det Bobby ”Blitz Ellsworth roll som sångare som är lätt igenkännbar men framför allt sättet som DD Verni hanterar basen på. Det känns som att det finns två huvudsakliga aktörer på Heavy- och Thrash Metal scenen men ett verkligt unikt sound och egen teknik. Den ena är förstås Steve Harris från Iron Maiden och den andra är helt enkelt DD Verni!

Ny är grabbarna ute med ett nytt album men jag tycker att det har tagit så här lång tid för den här plattan att sätta sig nästan. Det är inte speciellt lättillgänglig Thrash och de uppenbara hitsen lyser med sin frånvaro. Men det är brutalt och musik med en stor portion attityd istället. Det finns inga kompromisser, snarare känns det som att Overkill har fått det att låta precis som de ville. Det är bra producerat och allting ligger på rätt plats i ljudbilden. Det känns väldigt tekniskt och det är något som personligen uppskattar i den här typen av musik.

6/10

Motörhead - The Wörld is Yours - 2010

Motörhead

The Wörld is Yours

2010

UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Recension: Timotej – Längtan – 2010

Timotej var med i melodifestivalen med den hyfsat medryckande Kom som faktiskt hade någon form av hook. Jag vill inte påstå att jag älskade den, men någonting tycker jag dock den hade. Var har då de övriga låtarna på det här obligatoriska albumet i kölvattnet efter melodifestivalframgångarna? Ja, vi kan väl säga att Kom inte är särskilt representativ för skivan och att det mestadels handlar om helt annan pop än den etnovariant som Kom kan sägas stå för. Dragspel, flöjt och fiol framträder inte alls och allt som vi får är opersonlig pop som verkligen inte sticker ut från mängden. Tänk dig Nordman utan nyckelharpa, utan Håkan Hemlin och utan de melodier som Sarek kan få till i sina bästa stunder och du har bilden fullständigt klar för dig. Det blir bara ett taktfast dunkande utan själ och utan finess och faktiskt dötrist att lyssna på!

2/10 

Recension: Crashdiet – Generation Wild – 2010

Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 

Recension: Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010

Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10 

Recension: Bullet For My Valentine – Fever – 2010

Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 

Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985

Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10

Recension/Review: The Erotics - Today the Devil, Tomorrow the World - 2010

In English Below

The Erotics:

Today the Devil, Tomorrow the World

2010

Trash Pit TRASHCD 10

 Trash-Pit Records

Har man hört The Erotics tidigare råder det redan från början ingen som helst tvekan om vilka det är som spelar här. Det är en skiva i samma stil som deras föregående Rubbish från 2007 men ändå med en del skillnader. För det första är det här inte ett album som är lika lätt att ta till sig, det kräver några fler genomlyssningar innan det sätter sig ordentligt. Det finns några låtar, där kanske framförallt titelspåret bör nämnas, som är lite starkare än övrigt material men efter några genomlyssningar sätter som sagt sig skivan och den är minst lika bra som föregångaren. Jag tror också att det kommer att hålla längre vilket brukar vara fallet med skivor som är lite svårtillgängliga från början.

Hur som helst så råder det ingen tvekan om att Mike Trash, som sjunger, spelar gitarr och har skrivit allt material har en stor idol – Alice Cooper! Det är inte riktigt lika tydligt här som på föregångaren men ibland är det uppenbart att vill låta som Alice. Men man får ta med i beräkningen att The Erotics är en trio med betydligt mindre resurser än Alice Cooper och om man jämför det här med exempelvis The Eyes of Alice Cooper, som ligger närmast tillhands när det gäller det musikaliska, blir det här förstås lite tunnare i jämförelsen. Fast det behöver inte vara något negativt, och det är det inte heller. Det påverkar nämligen garagekänslan i positiv riktning och det som framförs känns som otroligt äkta!

Men Alice Cooper är inte den enda jämförelsen man kan göra. Jag tycker att man utan vidare, om man bortser från könets skillnader, kan påminnas om Wendy O Williams i någon av låtarna. Det är rock n’ roll med garagekänsla helt enkelt. Det låter inte pretentiöst på något sätt och det är roligt och medryckande att lyssna på. Det är som om man skulle ta sjuttiotalets glamrock och applicera lite Heavy Metal på det! Det handlar alltså ingalunda om någon Glam Metal utan snarare om Glam Rock, fast Metal om ni förstår vad jag menar?

Ska vi tala om texterna så lever The Erotics upp till sitt namn. Fast det är klart, vissa låtar – Hogtied and Waiting kanske ligger mot gränsen till perverterad. Men det är inte på fullt allvar, det är uppenbart och det är väl egentligen något som genomsyrar hela produktionen. Det är gjort lite med glimten i ögat, även om bandet förstås tar sin musik på allvar, och det är det som är så skönt. Att man inte behöver vara gravallvarlig och leta underliggande budskap där det inte finns några att finna. Jag gillar det här, mycket mer än så behöver man val inte säga egentligen, åtminstone inte med ovanstående beskrivning av vad plattans musikaliska inriktning.

7/10

If you’ve heard The Erotics before you immediately recognize the sound from this new album. There’s no doubt about who’s playing. It’s about the same style as on their previous album Rubbish from 2007 with a few differences of course. First, this is an album that doesn’t stand out as fast as the last one did. It takes more time for it to grow and to become really good! There are a few songs, the title track and a few other that stand out as better than the rest, but after listening to it for a few times it equals out in quality. I think that this album will last longer, be fresh longer so to speak, than the previous one and that’s a good thing at the end of the day!

There is no doubt that Mike Trash, who sings, plays the guitar and has written all the material has one major influence – Alice Cooper! It’s not quite as obvious here as on the last album but it’s clear that he wants to sound a bit like Alice. But one has to understand that The Erotics doesn’t have the kind of recourses Alice Cooper can up bring. It’s a trio that doesn’t have the full sound that, for example, The Eyes of Alice Cooper, which seems as an adequate comparison, has. This sounds a bit thinner in the sound department, but that doesn’t have to be a bad thing. The garage feeling benefits from it and it seems almost unbelievably genuine. The guys have fun playing this music, that’s for sure!

But Alice Cooper is not the only comparison to make. I think that I can hear traces of Wendy O Williams here and there. That is if you ignore the gender differences of course. It’s Rock n’ Roll with garage rock feeling, nothing more and nothing less! It’s involving listening for the listener and that’s always a positive thing when it comes to music. Come to think of it, if you took the glam rock of the seventies and applied some metal to it, you have about the sound of The Erotics on this album. Not Glam Metal, but Glam Rock, but Metal, if you know what I mean?

The lyrics lives up to the name of the band - The Erotics! But some songs, like Hogtied and Waiting may be slightly more perverted than that. But it’s not that serious and that’s something that goes for all of the album really. I mean, the band obviously takes the music serious, but there’s some self distance to it. As a listener you don’t have to look for underlying messages and morals because there are none to be found. I like this, and that’s all that has to be said really, with the above description of the music in mind.

7/10

Recension: Sharleen Spiteri – The Movie Songbook – 2010

Det är idel kända låtar och inget nytt under solen på den här plattan från den forna Texassångerskan. Temat är förstås musik från filmer som titeln anspelar på och det är allt ifrån Xanadu, the Sound of Silence, What’s New Pussycat? och Take my Breath Away som framförs. Sharleen är en duktig sångerska, det är inget snack om den saken även om den här skivan faktiskt var något av en besvikelse. Det finns inte mycket kvar av Texas tidiga blues-soul-rock-sound och det är allt för mycket radiopop för min smak, dessutom är många av låtarna lite uttjatade redan och kanske lite för jazziga för min smak. Det blir lite för tillrättalagt, prydligt och välvårdat och det är inga vassa kanter som sticker ut någonstans och det tycker jag är synd när man vet att det faktiskt finns kompetens att skryta med tillgängligt.

5/10

Accept - Blood of the Nations - 2010

Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det adjöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se en fortsatt produktion av Accept och det kommer aldrig att ske med Udo som sångare då han har sitt eget band också – U.D.O.

Och Mark klarar bedriften med den äran! Det råder inget tvivel om att Accept inte behöver Udo även om jag villigt ska erkänna at jag behövde några genomlyssningar för att det skulle sätta sig riktigt. Fast det var å andra sidan inte så mycket sången som musiken som jag inte riktigt fick in i rätta känslan. Men efter några genomlyssningar satt det som sagt och jag betraktar det här som ett av Accepts allra bästa album numera!

Liksom många av deras tidigare album är det lite svajigt när det gäller låtkvaliteterna men det är verkligen inte lika tydligt. Där det annars har varit fantastiska melodier följt av mera mediokra sådana är nivå här mycket högra och jämnare! Några låtar, framför allt på plattans första halva, var svårare att initialt ta till sig men nu sitter de som en smäck och jag kan inte tänka mig ett mera fulländat comeback album av ett band som tidigare varit så dominerat av sin sångare.

8/10

Burn - Rock Royale - 2010

In English Below

Burn

Rock Royale

2010

Burn Music Adventure SE2EO (Promo)

När jag först lyssnade på Burn mycket snabbt på My Space gillade jag verkligen vad jag hörde. Men att lyssna på någon enstaka låt på My Space ger inget helhetsintryck och jag kände att det här bara måste utforskas vidare. Sagt och gjort, jag kontaktade bandet och förklarade att jag gärna skulle vilja skriva om deras musik eftersom jag kände att jag skulle kunna göra den rättvisa i en recension. Responsen var positiv och snart kom det en promo för deras kommande debutalbum på posten. Det är alltid lite nervöst att skriva om sådant man själv har frågat efter eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att ställa sig till helhetsintrycket, om det verkligen är lika bra som de snuttar av musik som lyssnat på tidigare.

I fallet Burn var det inga som helst problem med detta eftersom hela albumet levererade mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Musikaliskt låter det mycket av tidiga Kiss och man kan till och med uppfatta textrader som Me And My Band Will Be Playing All Night om man skulle tvivla på influenserna från Kiss för ett ögonblick. Körarrangemangen andas The Who och man kan nästan höra lite Who Are You? Who? Who? emellanåt. Vidare så påstår sig bandet själva vara inspirerade av Alice Cooper (vem är inte det?) och det är säkert så, även om jag personligen tycker att det kanske påminner lite mera om det som Michael Bruce hittade på alldeles själv. Fast det är klart, använder man tidiga plattor som Love it to Death och Killer är det inga problem att hitta likheter heller!

Det är medryckande musik som är svårt att inte digga med i och jag kan inte låta bli att få associationer till Thunderstick heller. Det är kanske inte så smickrande för Fredrik Jacobsen, som spelar trummor i bandet att bli jämförd med den mytomspunne trumslagaren Thunderstick, men det är ingen negativ jämförelse egentligen. Jag jämför absolut ingen teknisk kompetens utan snarare det gruppsammansättande faktum som Thunderstick själva konstaterade på Beauty and the Beasts (även om bandets kvinnliga medlem Petra Engdahl inte står för sång utan för piano och tamburin) samt att det faktiskt på någon av låtarna känns väldigt lika rent musikaliskt. Även Gary Glitter eller kanske snarare The Glitter Band tycker jag mig höra i något av introna men det är absolut inget som präglar hela skivan.

Vad som däremot präglar hela skivan är spelglädje och livekänsla. Burn själva menar på att de i första hand är ett liveband och även om jag inte har känt något sug efter att se musik live på många år känner jag att jag inte skulle ha något emot Burn på en rockig rockklubb någon gång i framtiden. Sent ska syndaren åter vakna kanske man skulle kunna säga. Martin Friberg, som spelar bas och står för sången gör ett utmärkt jobb och gör musiken full rättvisa. Svenska sångare och sångerskor brukar ju annars kunna tendera att låta lite svengelska, men det är inget som är några problem här.

Det är också Martin som, tillsammans med bandets gitarrist Daniel Axelsson, har skrivit det mesta av materialet. Daniel sköter förresten bandets enda gitarr hur bra som helst och lyckas driva musiken framåt med sköna riff av spelglädje. Överlag är jag grymt imponerad och Burn är ett band som jag definitivt vill hålla utkik efter i framtiden. För skulle jag missa ett album med det här gänget så skulle jag bli riktigt uppriktigt ledsen!

8/10

When I first heard Burn on My Space it was really to my liking. But listening to one or two songs doesn’t make a complete impression and I felt I needed to hear more. I contacted Burn and a few days later a Promo landed in my mailbox. I think I needed that so this could be a just review. To write reviews of stuff you asked for is the most difficult task of all since you can’t really say if the complete impression is as good as the first few songs you listen to very quickly just to make up your mind if it’s interesting enough to explore further.

In this case it was never a problem at all though. The album as whole deliveries more than I could ever hope for really and it’s really good. It sounds just like early Kiss in to some extent and if you are in doubt, lines like Me And My Band Will Be Playing All Night will put you back on the right track again. There is defiantly a Kiss sound here. Background vocals arrangement sounds more like The Who and you can almost hear Who Are You? Who? Who? from time to time. Further more, the band themselves claims to have been influenced by Alice Cooper (Who hasn’t?) but I personally think that there’s more similarities to what Michael Bruce did on his own. But if you compare to early albums like Love it to Death or Killer you sure find some similarities.

It’s hard not to tap your foot in the beat of the music and it’s not hard to think of Thunderstick when listening to Rock Royale. It might not be so flattering for Fredrik Jacobsen to be compared to Thunderstick, but it’s not a negative comparison really. I’m not talking about technical competence here, just the fact that the Thunderstick band made a point of themselves on Beauty and the Beasts (that is even if Burns female member Petra Engdahl doesn’t sing lead but plays piano and tambourine), similarities in imagery so to speak. Some influences might have come from Gary Glitter or maybe rather the Glitter Band but it’s nothing that defines the album.

What defines the album though is that there’s a lot of live feeling to it and Burn themselves claim to be a live act first and foremost. I haven’t felt up to going to a rock club for many years but if Burn plays, I really wouldn’t mind being there! Martin Friberg – Bass and vocals does a great job and doesn’t fall into the trap of sounding to Swedish in his accent, which often is the case with Swedish singers. Martin also wrote most of the music and lyric together with the bands guitarist Daniel Axelsson. He plays the guitar with joy or so it seems and I’m very impressed by what I’m hearing from Burn. I must follow this band in the future because I would be very sad if I missed out on an album with this gang!

The release party for the album takes place on Sticky Fingers Gothenburg December 18^th and Burn will play live with a couple of secret guests. The album will be released in record stores and for digital downloading on December 27^th!

8/10

Recension: Treat - Coup de Grace - 2010

Treat

Coup de Grace

2010

Frontiers Records FRCD 453

Någon gång i början av 80-talet, på den tiden då radio fortfarande var ett sätt att hitta ny musik att lyssna på, hörde jag Treat första gången. Mina pretentioner var nog inte så höga på den tiden men jag gillade vad jag hörde och jag har alltid varit lite extra förtjust i band från Sverige vilken märks i min vinylsamling. Jag är inte helt säker på om jag har debuten Scratch and Bite därhemma men andra skivan – The Pleasure Principle är jag till 100% säker på. Hur dessa skivor låter har jag dock ingen aning om eftersom det var åratal sedan jag lyssnade på dem.

Faktum är att jag blev en smula förvånad när jag först såg den här skivan med Treat! Jag hade ingen aning om att de fortfarande var aktiva och dessutom produktiva. Med skepsis införskaffades dock skivan (på rea någonstans tror jag) och med minst lika stor skepsis satte jag in den i cd-spelaren för att lyssna. Det kändes som att tiden hade stått stilla! Och då menar jag i ordets allra positivaste betydelse! Sådan här musik görs inte längre, eller också är det jag som letar på fel ställe. Det är hårdrock som den lät på 80-talet när jag växte upp och det är dessutom välproducerat och välljudande!

I radioprogrammet som jag refererade till i början fanns också en lite intervju med Robban Ernlund – bandets sångare, där han förklarade hur en riktigt bra låt ska vara. Om man plockar ner den och bara spelar akustisk gitarr till och det fortfarande funkar har man hittat en vettig melodi. Ordagrant vet jag inte men det var vad det gick ut på i alla fall. Det är väl en alldeles utmärkt ambition tycker jag och det känns som om Treat fortfarande lever efter den filosofin för det funkar onekligen här! Det är melodier som är lätta att hänga med i och som sätter sig efter bara några få genomlyssningar.

Det blev helt klart en positiv överraskning och en skiva som jag inte ångrar att jag lade ner på tid och pengar på. Snarare inser jag att jag måste rota fram mina gamla vinyler och dessutom införskaffa något mer från den betydligt mer omfattande diskografin än vad jag var medveten om.

8/10

Recension: Anna Bergendahl – Yours Sincerely – 2010

Anna Bergendahl, som både varit med i melodifestivalen och idol, har en lätt sensuell röst som lämpar sig bra till de musikaliska äventyr hon företar sig. Här hamnar det någonstans mellan countryinfluerad pop, soul, jazzballader och swing och hon tar sig inte vatten över huvudet någon gång faktiskt. Tvärt om så är det här ett riktigt trevligt album tack vara hennes personliga röst även om det inte tilltalar musikaliskt hela tiden. Framförandet blir viktigare än musiken kanske man kan säga om även om det egentligen inte är något positivt, för jag tycker inte så många av låtarna har tillräckligt bra melodier för min smak, så funkar det hyfsat faktiskt! 

5/10