Det finns några saker som verkligen utmärker eller har
utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att
härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är
och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en
manskör! Här är det adjöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för
att jag gärna vill se en fortsatt produktion av Accept och det kommer aldrig att ske med Udo som sångare då han har sitt eget band också – U.D.O.
Och Mark
klarar bedriften med den äran! Det råder inget tvivel om att Accept inte behöver Udo även om jag villigt ska erkänna at
jag behövde några genomlyssningar för att det skulle sätta sig riktigt. Fast
det var å andra sidan inte så mycket sången som musiken som jag inte riktigt
fick in i rätta känslan. Men efter några genomlyssningar satt det som sagt och
jag betraktar det här som ett av Accepts
allra bästa album numera!
Liksom många av deras tidigare album är det lite svajigt
när det gäller låtkvaliteterna men det är verkligen inte lika tydligt. Där det
annars har varit fantastiska melodier följt av mera mediokra sådana är nivå här
mycket högra och jämnare! Några låtar, framför allt på plattans första halva,
var svårare att initialt ta till sig men nu sitter de som en smäck och jag kan inte
tänka mig ett mera fulländat comeback album av ett band som tidigare varit så
dominerat av sin sångare.
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar