När denna skiva nådde skivhandlarna såldes
den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den
som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma
år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år
gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar
vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand
och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag
ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har
ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden,
vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon
annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på
det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm,
jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han
pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta
sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara
existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt
namn på: Ballad rörande det
förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll,
såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst
påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till
backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser
– Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en
fantastisk version av Bruna Bönor
Komplé och den omdöpta sången Digital
Reggae, tidigare Blues för en
Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar