Recension: Joan Osborne – Breakfast in Bed - 2007

Joan Osborne – Breakfast in Bed

Jaha, då var det dags att lyssna in mig på något som jag normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom jag tidigare har konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på tidsaxeln för hennes del.

Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've Got To Use My Imagination och Bill Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney och Van Morrison har till exempel förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.

Joan har en intressant röst och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är fröken Osborne själv som hållit i pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil och påminner mig ganska mycket om Jennifer Davids andra platta – Brand New Start, både till sångstilen och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med detta ögonblick ändrar plattan karaktär och blir mera slätstruken. Visserligen återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.

Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.

4/10