Recension: Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980

Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10