Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10