Alvin Enga – Sånger från Soffan – 2014

Jag gissar att det är ganska få läsare som har hört talas om Alvin Enga tidigare. Därför är det på sin plats att verkligen gå igenom vad det är för slags musik det handlar om. Jag skulle kategorisera det som lågmälda visor, sparsamt instrumenterade. Det är gitarr och piano mestadels. Någon gång hittar man fler instrument i arrangemangen men om jag får gissar så säger jag att det är ljud genererade från en synthesizer.

Jag gillar verkligen upplägget och texterna är en blandning av väldigt begåvade betraktelser och rätt så bedrövlig naivitet. Jag kan stå ut med det. Alla behöver inte vara språkliga genier för att kunna förmedla en historia. För det känns som att Alvin Enga har något att berätta i det han sjunger om. Och där når vi också skivans akilleshäl. Allt för ofta missar Alvin Enga tonen, i synnerhet när de höga tonerna kommer. Bäst gör han sig i mellanregistret där han känns säkrare.

Som debut funkar det, men jag hoppas att nästa skiva blir mera genomarbetad. Balansen mellan det positiva och det negativa måste emellertid göras hur mycket jag än tycker om de positiva bitarna. Det är faktiskt rätt skönt att lyssna på sån här lågmäld musik ibland. Men som sagt, balansen måste göra sig avtryck på betyget.

3/10

Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987

Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 

Onkel Kånkel – Onkel Kånkels Fantastiska Ävfentyr – 1999

                                

Jag måste väl erkänna att jag aldrig hade skrivit om den här skivan om det inte vore för att Håkan Florå, den mytomspunne mannen bakom pseudonymen, gick bort för några månader sedan. Och tycka vad man vill, men pionjärer inom den så kallande könsrocken var de onekligen – Onkel Kånkel and His Kånkelbär. Musikaliskt hamnar vi väl någonstans mellan undergroundpunk med distade gitarrer som står i kontrast till visgenren då sången ofta framstår som ”snäll” och tillrättalagd. Detta resulterar i en kontrast som förstärker de humoristiska intentionerna, åtminstone i min bok. Dock är det inte särskilt roligt i alla fall! Visst, det finns ett par låtar med riktigt roliga rim som i Onkel Kånkels version av GES: En Jävel på Kärlek (Suger Pung som en Djäfvul) Jag suger pung som en djävul, sväljer banan som Lennart Swahn eller den uppenbara driften med Gyllene Tiders Sommartider, nämligen Homotider (ja, man kan väl räkna ut hur den låter utan att höra den faktiskt). Några fullständigt briljanta nödrim kan man också hitta, till exempel i Harry Harmynt: Han Har Hartänder, Han är Bartender eller Han Är Gladlynt, Han Är Klarsynt, Han Är Harmynt från samma låt. Jag kan heller inte låta bli att nämna följande usla ordvits från, åter igen, samma låt: Han Har Inga Pengar Förutom Sitt Harmynt… I övrigt fokuseras det på pedofili, koprofagi och naturligtvis homosexualitet. Tyvärr brister det, som inte brister i infantila texter, på det rent musikaliska. Det är på tok för undermålig kvalitet, inte bara tekniskt utan även på själva kompositionerna och det som bitvis är roligt, riktigt roligt till och med, blir snabbt tröttsamt och slitsamt.

3/10 

Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005

Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10 

Recension: Mercyful Fate – The Begining – 1987

Visserligen brukar Mercyful Fate räknas som en av de tidigaste pionjärerna av Black Metal, men jag finner inte mycket bevis för det här. Visst, texterna är mörka och både Satan och Djävulen nämns flera gånger, men musikaliskt är det faktiskt ett ganska mediokert Heavy Metal album – varken mer eller mindre. King Diamond har ännu inte lärt sig att behärska sin röst och det låter onekligen ansträngt och inte alls särskilt rent heller. Jag blir mer irriterad på hans skrikande än hänförd av hans begynnande falsetteknik. Vidare finner jag materialet otroligt ointressant producerat och troligen bara intressant för de allra största komplettisterna.

3/10

Recension: Metallica – Load – 1996

Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, både med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10 

Recension: John Mellencamp – Mr Happy Go Lucky – 1996

Det här en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som är medryckande och det finns inget annat heller av det som gör till exempel Uh-huh så bra! Det skiljer förvisso några år och en nära på fatal hjärtinfarkt mellan dessa båda skivor men så här stor skillnad borde det inte vara. Det är riktigt bedrövligt och det enda man kan säga vara en förmildrande omständighet är att det trots allt är kompetent framfört. Materialet är inget vidare men han sjunger ju inte falskt i alla fall och det är väl ungefär så långt man kan sträcka sig. Jag tycker inte det finns någon mening att tjata den här skivan för att få den att bli bättre heller. En sådan insats kräver att det finns någon form av förhoppning och det finns inte här.

3/10

Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973

Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Entombed – Morning Star – 2002

Jag har väl aldrig direkt lyssnat på Entombed även om jag förstås har varit medveten om deras musikhistoriska betydelse när det gäller skandinavisk death metal. Det var åtminstone vad det en gång i tidernas tidiga gryning sades att den här musikstilen kallades för och det hörs väl kanske att det är pionjärer på området som framför musiken, men jämför man med extremare band av i dag är det här inte särskilt utmärkande. Det finns väl några påhittiga gitarriff emellanåt men inget så där väldigt utmärkande. Sången, i den mån man kan kalla det för sång, något grymtande eller growl som det brukar kallas, är väl inget vidare. Det är ganska jobbigt att lyssna på för även om det finns poänger här och där är det mest påtagligt hur påträngande och påfrestande det är att lyssna. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att det faktiskt är ganska skönt när skivan är slut och tystnaden infinner sig. Dock funderade jag väldigt länge på hur jag skulle bedöma det här. För jag tror att de som gillar den här typen av musik tycker det här är väldigt bra. Samtidigt känns det ohållbart att göra en betygsättning baserat på ett estimat av andra människors smak och att utgå från sig själv känns nödgat. Och jag tycker faktiskt inte det här är något vidare några spår är självklart bättre än andra, men ingenstans når det över gränsen till hyfsat och många av låtarna är också sämre än så. Ett lite ojämnt album, även om det hela tiden befinner sig på den nedre delen av skalan alltså.

3/10

Bob Dylan – Blonde on Blonde – 1966

Efter en upplevelse som känns som flera timmar så lyckades jag äntligen ta mig igenom den här skivan. Jag säger äntligen därför att det här är ett typexempel på vad jag förknippar med den nidbild jag har av Bob Dylan. Jag finner också plattan vara ett typexempel på att en viktig, ansedd eller banbrytande skiva på intet sätt behöver vara synonymt med något kvalitativt, det här trivs verkligen inte i mina öron! Det låter helt enkelt bedrövligt. Men klarar man av, i princip, ickeexisterande melodier, frambräkta av upphovsmannen på ett sätt som gör det tveksamt om man överhuvudtaget kan kalla det för sång, så är det här säkert jättebra! Men jag klarar inte det och det är väl heller ingen hemlighet att Bob Dylan aldrig tagit plats bland mina stora favoriter, det har jag gjort klart många gånger och i olika sammanhang. Det finns naturligtvis undantag från den regeln och det finns material med Dylan som jag finner oerhört tilltalande av olika anledningar och även den här plattan har sina positiva sidor. Några låtar framåt mitten av skivan, med Just Like a Woman i spetsen, höjer helt klart upp upplevelsen. Någon bluestolva, som i sig kanske inte mästerlig, höjer också upp det hela och framåtslutet är helt klart kvaliteten högre än i början. Men på det hela taget är det inget som tilltalar mig överhuvudtaget! Självklart är det ett album som är av kollosalt intresse ur en musikhistorisk vinkel och jag ångrar absolut inte att jag tog mig tiden att lyssna igenom det flera gånger, vilket krävs för att ge en rättvisande recension tycker jag, men efter att jag nu har gett min dom, kan det lika gärna användas som ölunderlägg…

3/10

Recension: Poem, Ballader och lite Blues – Återbesöket – 2007

Samma låtar som på Cornelis originalskiva från 1970, dock förevigat på dubbla diskar, kanske på grund av att några av låtarna fått, till synes improviserade, prologer eller intron eller vad man nu vill kalla det. Dock saknas den blueskänsla och nerv Cornelis själv hade när han spelade in låtarna vilket är synd, bra hyllningsplattor växer inte på träd och den här är tyvärr inte en av dem jag håller allra högst i min Cornelis-samling. Dikternas frasering blir också helt fel i mina öron då enbart annorlunda betoning än vad man är van vid sedan tidigare kan betyda helt andra betydelser för texten. Inte ens Kristina Lugn förmår leverera Apollinaire vidare övertygande, vilket gjorde mig enormt besviken. Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, kan den här utgivningen innebära att ungdomar, och folk i övrigt också för den delen, som inte är bekanta medCornelis talang och skapande får upp ögonen för honom är det helt klart värt det. Vi andra som redan älskar sångerna gör nog bäst i att hoppa över denna…

3/10 

Recension: Alice Cooper - Pretties for You - 1969

Pretties for You (1969) – Totalt olikt vad man idag förknippar Alice Cooper med och på tok för utflippad musik för min smak. Det finns visserligen en röd tråd i alla konstiga arrangemang och det finns till och med ett par enstaka höjdare, eller låtar som sticker ut från mängden på ett positivt sätt i alla fall. Den som utmärker sig mest i detta avseende är nog Reflected som senare skulle bli en betydligt större hit som Elected! Överlag är det ganska korta låtar, men det gör inget för man är ganska trött i huvudet efter att ha lyssnat igenom plattan några gånger. På den här tiden var Alice Cooper ett band och inte en Soloartist som idag och bestod så här i början av karriären, förutom av Alice Cooper själv, av Dennis Dunaway, Neal Smith, som förresten var besatt av att ringa till Keith Moon i The Who och fråga hur många trummor han hade och sedan skaffa en mer, Glen Buxton och Mike Bruce vilket bidrar till problematiken om hur man ska arrangera skivorna i skivhyllan, bokstavsordning på A eller C? Nåja, det har ju inget med själva plattan att göra som nog enbart är intressant för riktiga samlare och komplettister! 3/10