Skivans titel kunde inte vara
mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som
ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar
inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som
matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt
själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara
inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar
dock Peps själv vilket gör att det
åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In
Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen
utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det
Hoola Bandoola Bands Vem
Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det
funkar hyggligt i alla fall! Tomas
Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig?
gör Magnus Uggla nästan till sin
egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså
bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag
trots allt måste höja betyget något litet snäpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar