Cornelis Vreeswijk – Hommage till Povel – 1981

När jag först införskaffade den här skivan för ganska många år sedan nu tyckte jag nog att den var det bästa av två världar. Povels fantastiska sånger framförda av Cornelis Vreeswijk. Kunde det bli bättre? Undantaget Cornelis egna visor förstås, i synnerhet de från den tidigare delen av karriären. Och visst, skulle Povel göra de här sångerna själv skulle man kunna kalla det för det Povels Bästa eller Greatest Hits eller liknande. Men här är det alltså Cornelis som gör hans sånger i egna versionen. Oftast känns det oerhört medgörligt men ett par av spåren är verkligen helt omfraserade.

Men det är på gott och ont. Ibland känns det lite som att Cornelis gör det lite för teatraliskt. Ibland funkar det jättebra men ibland blir det inte lika lyckat. Bland de mest lyckade numren är Varför är där ingen is till punschen? som får ett helt nytt lyster i Cornelis tolkning och nästan en ny dimension också. Måste Vägen till Curaço gynga så? tillhör däremot inte de mest lyckade numren. Det känns emellanåt som at Cornelis inte riktigt hänger med det höga tempot och de många orden som ofta kantar Povels texter.

På senaste tiden har jag lyssnat rätt mycket på Povels egna inspelningar och är inte lika imponerad av den här skivan längre. Det är förstås fortfarande en bra skiva men jag tar inte fram den så ofta längre. En sak ska man dock ha klart för sig. Inledningssången på skivan – Hommage till Povel, är helt och hållet Cornelis långt ut i fingerspetsarna. Övrigt material är dock skrivet av Povel Ramel!

7/10

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987

Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 

Recension: Pat Boone – In a Metal Mood – 1997

Det här är bara en platta man bara måste ha, den gamle coverkungen Pat Boone gör oförglömliga, jazziga versioner av hårdrockens allra kändaste slagdängor. Bland annat återfinns till exempel 80-talarna: You’ve got another thing coming (Judas Priest), Holy Diver (Dio), Paradise City (Guns ’n Roses) samt den något modernare Enter Sandman (Metallica). Bland klassikerna utmärker sig främst Love Hurts (Nazareth), Smoke on the Water (Deep Purple) och No More Mr Nice Guy (Alice Cooper) en titel som tillika pryder skivans omslag som undertitel.

7/10 

Recension: Poem, Ballader och lite Blues – Återbesöket – 2007

Samma låtar som på Cornelis originalskiva från 1970, dock förevigat på dubbla diskar, kanske på grund av att några av låtarna fått, till synes improviserade, prologer eller intron eller vad man nu vill kalla det. Dock saknas den blueskänsla och nerv Cornelis själv hade när han spelade in låtarna vilket är synd, bra hyllningsplattor växer inte på träd och den här är tyvärr inte en av dem jag håller allra högst i min Cornelis-samling. Dikternas frasering blir också helt fel i mina öron då enbart annorlunda betoning än vad man är van vid sedan tidigare kan betyda helt andra betydelser för texten. Inte ens Kristina Lugn förmår leverera Apollinaire vidare övertygande, vilket gjorde mig enormt besviken. Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, kan den här utgivningen innebära att ungdomar, och folk i övrigt också för den delen, som inte är bekanta medCornelis talang och skapande får upp ögonen för honom är det helt klart värt det. Vi andra som redan älskar sångerna gör nog bäst i att hoppa över denna…

3/10