Kee Marcello – Scaling Up – 2016

Jag har i princip inte hör något från Kee Marcello sedan han lämnade (eller fick sparken?) från Europe. I alla fall om man ska prata om det musikaliska. Jag tog mig faktiskt tid att läsa hans bok – Rockstjärnan Gudglömde, med det är ju också ett par år sedan nu så det här var verkligen en intressant upplevelse. Man kan ta sig den lyxiga friheten att koppla bort allt han har sysslar med tidigare. Musikaler, nämnda Europe och Easy Action på sin tid.

Skivan känns musikalist helt rätt i sin tid. Det är kanske inte jätteupplyftande och hit-kvaliteten är frånvarande. Det vill säga de omedelbara hitsen som knappast finns exempel på i modern tid. Riktiga hits hör hemma i en svunnen tid och insöps under ungdomsåren när den musikaliska erfarenheten var väldigt grön. Hitsen som formade de framtida musikaliska preferenserna kan man säga.

Men det är klart stabila låtar och framförandet kan man verkligen inte klaga på. Som gitarrist hade jag abslut inga tvivel. Kee Marcello är en av de skickligaste gitarristerna från detta land, eller överhuvudtaget egentligen. Jag kände också till sedan tidigare att hans färdigheter bakom pianot eller keyboarden var goda. Det som förvånande mig var snarare vilken fantastisk sångare han är! Jag kunde knappast tro mina öron vid första genomlyssningen och var tvungen att kolla upp så det inte var Glenn Hughes eller någon annan erkänt duktig sångare bakom micken. Men icke, det är Kee som sjunger och han gör det verkligen med den äran.

Jag tror att det här är ett album som kommer att växa. Än så länge har jag lyssnat igenom det några gånger och jag får säga att det bara blir bättre och bättre. Sannolikt har det inte växt färdigt än och jag ställer mig ännu frågan om jag ska nöja mig med spotify eller om en fysisk produkt skall inhandlas. Jag får nog återkomma med det men helt klart är att ett dagsfärskt betyg så långt blir...

6/10

(men en stark 6:a)

Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Systemet – Välkommen till fördomen – 2014

1983 gjorde Magnus Uggla en skiva som heter Välkommen till folkhemmet. Det är väl i och för sig inte han som hittat på begreppet eller uttrycket men jag kan inte så bli att tänka att Välkommen till fördomen är en cynisk blinkning till just detta. Det ligger på något sätt i tiden.

Själva kallar de sin musik för blåbärssynth. Det är inget uttryck jag är bekant med men det är faktiskt något av en klockren beskrivning. För mig betyder Synth att i princip allt är blip blop hela tiden, tänk Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Så är det inte med Systemet. Det finns väl alltid närvarande men det är uppblandat med så mycket annat att jag främst känner att jag måste rubriceras de som pop.

Texterna framförs på tydlig skånska och tillför helt klart upplevelsen något. Faktum är att det här, rent musikaliskt inte borde tilltala mig särskilt mycket. Det är texterna som gör det lilla sista för mig. Det är viss humor och självironi men framför allt en cynisk betraktelse av samhället och samtiden. För detta får man höga poäng och ärlig talat så sätter sig musiken rätt bra efter några genomlyssningar också! Jag är glad att jag fick chansen att lyssna på det här.

6/10

Y&T – Ten – 1990

Jag vet inte man ska se Y&T som hårdrockens Annihilator. Det verkar ju vara i princip en mans vision egentligen men tillskillnad från Annihilator har inte Dave Meniketti inte skrivit alla låtarna. Fast nu blir jag osäker, kanske har inte Jeff Waters (Annihilator) gjort det på alla skivorna heller?

Hur som helst är det här Y&Ts nionde studio album. Om det finns någon annan tanke bakom albumnamnet än att förvirra vet jag inte. Det är ingen häpnadsväckande musik eller så, men det är stabilt och man får precis det man förväntar sig för sina pengar. Det är stabil hårdrock i precis de skalor som klassisk hårdrock från 80-90 talen representerar. Dave Meniketti sjunger bra och jag har heller inget att klaga på hans gitarrspel. Det är en sån där skiva som man kan lyssna om och om igen på utan att man tröttnar eller börjar lägga märke till några speciellt utmärkande spår. Faran är att det blir tråkigt efter ett tag men det verkar Y&T klara sig undan, i alla fall den här gången. Hårdrock!

6/10

Kreator – Coma of Souls – 1990

Det här är min tredje bekantskap med tyska Kreator. Det är också det tidigaste albumet jag har hört med dem. Det innebär inte att det är några duvungar som spelar, för även om skivan är från 1990 är det Kreators femte studioalbum. Det känns som att killarna i bandet har lärt sig hur man gör. Och det är onekligen ett album i tiden. Det innebär tyvärr att det inte känns så nytt och fräscht längre. 1990 var det säkert fantastisk Thrash Metal men med facit i hand känns det här rätt tråkigt idag.

Jag ser det som en del av musikhistorien och ett led i vad som senare skulle komma att bli så fantastiskt på skivor som Enemy of God och Hordes of Chaos. Mer Kreator ska utforskas vad det lider. Förhoppningsvis hittar jag något som inte är fullt lika tunt producerat som det här. För produktionen spelar onekligen roll, att grabbarna spelar sina instrument som Gudar räcker inte.

6/10

Bon Jovis självbetitlade debutalbum fyller 30 år!

Året var 1984 och när skivan släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna. De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den värsta yran som blossade upp kring Bon Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med annat som man tyckte om på den tiden.

Men alldeles oavsett hur mesig musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört plattans inledningsspår – Runaway, på radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här ’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler. Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.

Dock rubricerar jag det här fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni se. Lyssna på tidigare plattor med Black Sabbath och Deep Purple och säg om det motsvarar dagens definition av hårdrock?

Men i mitten på 80-talet var det här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av diskussioner idag – eller?

Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den hitkvalitet i några av de andra låtarna.

6/10

W.A.S.P. - Inside the Electric Circus - 1986

Eftersom Randy Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i King Kobra, som togs in just för att Blackie skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret. Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.

Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!

Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag har förstått det hela rätt är inte Blackie Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon mån 9.5. –N.A.S.T.Y.  men framförallt I Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är lite för jämntjockt för min smak. 

6/10

Van Halen – Balance – 1995

På den goda tid när det begav sig och Van Halens album 1984, eller MCMLXXXIV som det stod på omslaget, införskaffade jag både detta album och Van Halen II – på vinyl så klart. På 1984 fanns den stora hitten Jump som faktiskt spelades på radio en hel del under min högstadietid. Läser man det här idag tycker man kanske inte att det är konstigt men det var ungefär lika ovanligt att hårdrocksgrupper som Van Halen spelades i vanlig kommersiell radio då som det skulle vara att höra Children of Bodom idag. Hur som helst så fastnade jag aldrig för Jump utan föredrog den mer gitarrklösiga Panama. Det är ungefär vad jag minns av plattan och Van Halen II vet jag inte om vi ens ska prata om.

Tiden gick och Van Halen bytte sångare. David Lee Roth, som för mig var synonym med bandet, försvann. Han ersattes av Sammy Hagar som jag också införskaffade ett eller två soloalbum med vid samma tid. Även dessa har sedan länge fallit i glömska.

Och varför berättar jag det här? Jo, helt enkelt därför att även om den här plattan är gjord 1995 är den tämligen nyinförskaffad för mig. Jag har väl haft den i ett par år i och för sig men jag har inte spelat den särskilt ofta. Anledningen till att jag köpte den var att jag ville testa Van Halen igen fast på CD för bekvämlighetens skull.

Först var jag oerhört besviken. Eddie Van Halen har ju ord om sig att vara en riktig gitarrfantom och jag kunde inte riktigt höra det på de ganska popiga låtarna. Antagligen lyssnade jag inte särskilt noga eller på så bra utrustning för när jag plockade fram skivan igen för några dagar sen slogs jag av hur gitarrdriven plattan är. Skam vore det väl annars i och för sig men jag undrar vad jag lyssnade med första gången. Förvisso var jag då inne i en period av betydligt hårdare musik än Van Halen representerar. Det är väl den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Nu hörde jag istället en drivande gitarr som låter hur välspelad som helst och Sammy Hagars röst som verkligen passar till bandets musik. Det är lite popigt men det finns också röjigare låtar som leker lite med genrerna. Det är inte bara hårdrock rakt upp och ner även om det naturligtvis blir den etikett man för sätta på den totala upplevelsen. Hårdrock men lite eklektiskt är det!

Tyvärr blir det lite för tillrättalagt efter ett tag och det blir faktiskt nästan irriterande. Det är inte mycket som sticker ut från den perfekta ljudbilden och det stör upplevelsen. Ett par låtar går alldeles utmärkt och det är så man måste konsumera den här plattan med Van Halen om man ska orka med den. Så ser jag på det hela i alla fall. Det är onekligen kompetent på alla sätt och vis, bara lite för kompentent när det gäller produktionen. Det finns inte utrymme för den spelglädje jag oftast lyssnar efter när jag är riktigt nöjd med en platta!

6/10

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10

Patty Loveless – Mountain Soul II – 2009

Jag lyssnar på country ibland även om det flyter lite vatten under broarna mellan gångerna. Den här gången har jag snokat reda på ett album med Patty Loveless och det är inte en så pjåkig upplevelse. Jag kan absolut ingen trivia om det överhuvudtaget men jag känner ändå att det är en trevlig upplevelse att lyssna så jag får nöja mig med det. För min del är jag dålig på att nyansera olika country subgenrer från varandra så jag får hitta på en egen terminologi när det gäller detta. Med det sagt kan jag inte kalla det här för riktigt traditionell country eftersom det för mig representeras av några gamla gubbar från förr i världen. Men det är heller inte särskilt mycket rock i det så vad finns det kvar? Det är helt enkelt den musik man förväntar sig av ett countryalbum med en kvinnlig sångare! Svårare än så är det inte…

6/10

The Rasmus – Dead Letters – 2003

Det finns några genrer som jag har svårare för än andra. Alla former av alternativ musik är några av dem! Här görs det dock på rätt sätt och den form av alternativ rock som The Rasmus representerar på den här plattan är riktigt lyssningsbar. Det innebär förstås inte att jag minns särskilt mycket av musiken efter att jag har lyssnat igenom skivan men under tiden den låter är det helt ok! Det är ganska enkla och tillfredsställande melodier och The Rasmus försöker heller inte göra för mycket märkligheter för att stå ut från mängden. Risken finns annars att man försöker göra något som verkligen märks för att världen ska lägga märke till en men The Rasmus behöver inte det. Det funkar helt enkelt ändå!

Det kanske inte är ett band som, efter att ha lyssnat igenom den här skivan några gånger, jag känner att jag måste ha allt med. Jag tror att jag klarar mig ganska långt på denna skivan. Det ger helt enkelt inte den mersmak som de riktigt fantastiska banden kan ge. Helt ok alltså, och både bra framfört och producerat.

6/10

King Diamond – ”Them” – 1988

Det här var inte min första bekantskap med King Diamond men en av de svåraste jag har haft att ta till mig. I och för sig här jag svårt att ta till mig King Diamonds koncept överhuvudtaget eftersom jag oftast finner musiken väldigt väldigt bra medan just sången får mig att hoppas på mer. Vid något enstaka tillfälle handlar det om tilltalande melodier som sätter sig och som man, i de allra bästa av stunder, kan nynna på. Oftast är det dock inte så. Det är en skiva (och artist) som kräver aktivt lyssnande, låter man bara innehållet skölja över en som skvalmusik missar man hur mycket som helst. Det finns nyanser men det är jobbigt att hänga med i svängarna.

Det finns en mängd olika röster på skivan och jag får säga att King Diamond gör ett bra jobb med att gestalta dem. Jag är inte mest förtjust i hans karakteristiska falsettsång men den får man på köpet så att säga. Står man bara ut med den så får man en historia som börjar i plattans första spår och slutar i den sista. Det handlar alltså inte bara om lösryckta låter. Det är kanske här King Diamond storhet ligger, inte i sången, utan i konceptalbumen?

6/10

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

U.D.O. – Solid – 1997

Efter en vända tillbaka i sitt gamla band Accept blev det så småningom dags för att återvända till soloprojektet U.D.O. för Udo Dirkschneider. Jag känner inte längre igen något från den klassiska Accept eran och den här skivan har ett mycket fränare sound än exempelvis Faceless World som jag skrev om senast. Skivan har många bra melodiska egenskaper och självklart känner man igen Udos röst. Det känns som att han tar i lite mer än vad han har gjort tidigare och låtarna kanske kräver det? Han tar sig aldrig vatten över huvudet och ger aldrig mer än vad som krävs, det blir aldrig för mycket även om Udo har en röst som emellanåt kan ge ett intryck av att vilja ta i alldeles för mycket. Men oavsett hur bra skivan egentligen är så bjuder den inte på något nytt, men blir inte förvånad av låtmaterialet och framförandet är stabilt men inte så mycket mer än så. Det är helt klart ett album som inte skäms för sig i skivhyllan men man kunde önska lite mer kanske. Det blir mest en upprepning av vad som redan tidigare har gjorts och det är lite tråkigt.

6/10 

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Shadow’s Fall – Threads of Life – 2007

Som vanligt är de första låtarna på albumet de bästa, speciellt inledande Redemption som faktiskt för tankarna med sitt medryckande riff till Metallicas glasdagar. Snart blir det dock på tok för välpolerat för att kunna vara med och slåss om en plats bland de riktigt vassa thrash metal plattorna. Överlag är det sköna gitarrslingor men de medryckande riffen lyser med sin frånvaro, dessutom är det för mycket av något jag nästan skulle vilja kalla för stämsång. Riktigt så är det förstås inte men det är utan vidare mer körsång än kraftfull solosång. Det är i stort sett rätt ok men ändå tyvärr inte särskilt minnesvärt. Man får väl ungefär det man förväntar sig, varken mer eller mindre.

6/10

The Lovell Sisters Band – When Forever Rolls Around – 2005

Om jag rubricerar den här skivan som country, är det någon som blir förvånad då? Och det var faktiskt under de förutsättningarna och förhoppningar jag köpte skivan. Den var visserligen onaturligt billig men man vill ju ändå införskaffa kvalitet framför kvantitet! Och mycket riktigt! Det är country, till och med bluegrass, som jag uppskattar väldeliga när det är gjort på rätt sätt. Här är det kanske lite mjukare än vad jag skulle föredra men det är tillräckligt med banjo och stämsång för att jag ska trivas. I längden blir skivan förvisso lite seg men ändå en skiva som jag kommer att plocka fram emellanåt när andan faller på.

6/10

Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987

Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10

Recension: United We Stand – Welcome to the Real World – 2012

Jag har ett par musikaliska allergier som tyvärr färgar min upplevelse av musiken på ett allt för negativt sätt ibland. Till dessa hör ett mörkt ljud och en okontrollerad basåtergivning i frekvensavseende. Alltså för mycket basåtergivning i de lägre frekvensregistren. Detta är tyvärr något som den här skivan lider av och som stör mig ganska rejält! Det ger en amatörmässig ton vilket i sin tur resulterar i att låtarna inte görs full rättvisa.

För min egen personliga del tycker jag att det här hamnar lite för mycket åt det alternativa 90-talet för att jag ska vara riktigt nöjd. Det finns hur många band som helst som är ”rätt bra” men som sedan aldrig blir något mer. Är United We Stand ett av dem? Nja… Ska vi göra bedömningen med produktionen av plattan i beräkningen skulle jag nog vilja svara ja på den frågan. Dock finns det omständigheter som gör det här bättre än vad man först skulle kunna tro. Redan efter ett par tre genomlyssningar växer faktiskt låtarna och jag stör mig mindre på det mörka ljudet. Det ska mycket till för att jag ska tåla en sådan ljudbild i längden så det är ett väldigt gott tecken. Dessutom är de två-tre sista låtarna av en helt annan ljudmässig kvalitet än det övriga materialet. Lyssnar man på dessa hör man vilken potential det verkligen finns hos United We Stand. Varför har man gjort så? Hade det inte varit bättre med en mera genomgående produktion av albumet?

Ett tips till nästa platta är att alltså att hålla sig till den mer kontrollerade mixningen som utgör plattans avslutning. Ingen skulle bli gladare än jag om det dessutom inte är den slutgiltiga versionen av skivan som jag har fått lyssna på. Med det luftigare ljudet på plattans avslutning kommer musiken verkligen till sin rätt och trivs mycket bättre i mina öron.

Musikaliskt handlar det om rockmusik som till viss del påminner om Hellacopters men ändå inte riktigt. Tankarna går också till bandet Burn men har finns inte lika tydliga referenser till annan musik som det bandet förmedlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och mina referensramar inom den här genren är också begränsade så jag nöjer mig där.

6/10

Recension: ZZ Top - Antenna - 1994

Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första gången bandet namngivit en skiva och en låt likadant (nästan) – Antenna/Antenna Head och som Bill Ham inte stod ensam för producentrollen. Billy Gibbons ger sig nämligen i kast med att producera Antenna tillsammans med Bill Ham som varit med sedan bandets barndom egentligen.

Man kan förstås spekulera i vad som gjort att han inte längre ensam står som producent, vilket man får säga att han gjort med framgång under hela gruppen karriär, men sannolikt har det brutala mordet på hans fru 1991 något med saken att göra. En rättsförfarande som inte fick sitt slut förrän 2000 då mördaren avrättades. Hur som helst finner jag plattan irriterande överproducerad. Allting är äckligt tillrättalagt och inget sticker ut någonstans.

Dock finner man några medryckande låtar här och var. Bäst är det som sjungs av Dusty Hill (som vanligt), framförallt World of Swirl och titelspåret Antenna Head. Men även Girl in a T-shirt och plattans stora hit – Pincushion som nådde förstaplatsen är riktigt bra! Det är någon form av blandning mellan den framgångsrika ”synth”-perioden och den tidigare mer renblusiga eran. Detta utan att för den del nå upp till de högsta höjderna totalt sett och ska man bedöma albumet som helhet, mycket beroende på produktionen, blir tyvärr betyget därefter. – 6/10