King Diamond – ”Them” – 1988

Det här var inte min första bekantskap med King Diamond men en av de svåraste jag har haft att ta till mig. I och för sig här jag svårt att ta till mig King Diamonds koncept överhuvudtaget eftersom jag oftast finner musiken väldigt väldigt bra medan just sången får mig att hoppas på mer. Vid något enstaka tillfälle handlar det om tilltalande melodier som sätter sig och som man, i de allra bästa av stunder, kan nynna på. Oftast är det dock inte så. Det är en skiva (och artist) som kräver aktivt lyssnande, låter man bara innehållet skölja över en som skvalmusik missar man hur mycket som helst. Det finns nyanser men det är jobbigt att hänga med i svängarna.

Det finns en mängd olika röster på skivan och jag får säga att King Diamond gör ett bra jobb med att gestalta dem. Jag är inte mest förtjust i hans karakteristiska falsettsång men den får man på köpet så att säga. Står man bara ut med den så får man en historia som börjar i plattans första spår och slutar i den sista. Det handlar alltså inte bara om lösryckta låter. Det är kanske här King Diamond storhet ligger, inte i sången, utan i konceptalbumen?

6/10