Efter de
två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash.
Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det
är inte särskilt förvånande när det är Desmond
Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av
samtliga spår tillsammans med Alice.
Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort
sett jämnbra!
Jag tycker det finns en
sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet
inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn
och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner
om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster.
Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade
sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of
Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut
på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark
in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän
jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My
Neck.
Man hittar en hel del kända namn,
både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora,
Kane Roberts och Steven Tyler.
Den sistnämnda sjunger duett med Alice
på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid
tidpunkten att Alice var riktigt
imponerad av Stevens röstresurser.
Han sa något i stil med att han (Alice)
sjöng så högt han verkligen kunde och Steven
låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice
känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla
fall lite småskojig kommentar!
Nåja, betyget blir högt, inte
enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt
håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album
som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med
de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta
artister igen! – 9/10
