Efter, det enligt mig
ganska misslyckade albumet From
the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på
fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga
medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet
blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka
som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem
innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i
betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar
tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest
irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det
är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila
låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är
också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i
sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller
femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det
bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva
egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar