Nyheter: Nytt från Candlemass!

Plattan Psalms for the Dead som tydligen ska bli deras sista släpps..

Recension: Candlemass – Candlemass – 2005

Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10 

Recension: Candlemass – Nightfall – 1987

Uppföljningsalbumet till Candlemass första platta Epicus Doomicus Metalicus är det första i raden av framgångsrika album med en ny sångare, Messiah Marcolin. Han visar sig snabb vara ett utmärkt val som ersättare till den tidigare Johan Langqvist, inte för att han skulle vara dålig på något sätt med finns en annan styrka hos Messiah. Musikaliskt är det en fortsatt resa i mörkrets värld och i och med att det väl mer eller mindre Candlemass som uppfann doomen är det inte särskilt förvånande, Mörka skalor och en atmosfär av hopplöshet kantar plattan. De pessimistiska texterna, som At the Gallows End, innehåller utmärkta allegorier eller helt enkelt en rakt berättad historia om förlusten av ett barn i Black Candles. Även bibliska influenser återfinns i texterna där Samarithan får ställa sig i främsta ledet.

8/10