Dave Edmunds – Again – 2013

Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10

Recension: Dave Edmunds – Twangin… – 1981

Ett överlag ganska medelmåttigt album av Edmunds, som visserligen innehåller några av hans absolut bästa låtar till dags dato, till exempel Almost Saturday Night, som åtminstone för undertecknad förknippas mer med Edmunds än med John Fogerty som skrev låten till sin första soloplatta och Singin’ the Blues som också blev singel.  I övrigt är det visserligen solid rockabilly-pop som levereras men aningen för anonymt för att nå de riktiga höjderna. Elvis gjorde en bättre version av Baby Lets Play House och You’ll Never Get Me Up (in One of Those) räcker inte för att rädda plattan. Lyckligtvis har Edmunds producerat själv och det höjer den säkerligen ett par snäpp. Medverkar gör även Nick Lowe som basist.

6/10

John Lindberg Trio - Made for Rock n' Roll

Jag kan inte annat än att instämma i plattans titel! Det här gänget verkar onekligen vara skapade för att leverera musik. De gör det med bravur får man väl säga! Inriktningen är rockabilly fast med lite modernare uppblandningar. Det låter modernt trots att det egentligen oftast är samma formel som funnits sedan urminnes tider (åja, nästan i alla fall). Under stundom påminner det lite om vad Brolle sysslar med musikaliskt men är fantastiskt mycket mer medryckande. Det här är deras senaste platta men om jag förstår det hela rätt finns det tre tidigare. Jag måste ha dem allihop!