Recension: Nick Lowe – Dig My Mood – 1998

Den relation jag har till Nick Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor. Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där rysligt ofta.

6/10 

Recension: Dave Edmunds – Twangin… – 1981

Ett överlag ganska medelmåttigt album av Edmunds, som visserligen innehåller några av hans absolut bästa låtar till dags dato, till exempel Almost Saturday Night, som åtminstone för undertecknad förknippas mer med Edmunds än med John Fogerty som skrev låten till sin första soloplatta och Singin’ the Blues som också blev singel.  I övrigt är det visserligen solid rockabilly-pop som levereras men aningen för anonymt för att nå de riktiga höjderna. Elvis gjorde en bättre version av Baby Lets Play House och You’ll Never Get Me Up (in One of Those) räcker inte för att rädda plattan. Lyckligtvis har Edmunds producerat själv och det höjer den säkerligen ett par snäpp. Medverkar gör även Nick Lowe som basist.

6/10

Nick Lowe - Party of One

Det är det här albumet jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder ett par av de senare albumen jag har skrivit om. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har jag malt den i några år och den tappar aldrig fotfästet. Den förblir lika bra hela tiden och texterna humoristiska glimt i ögat förhöjer upplevelsen. Inte minst raderna Do you remember Rock Astley/He had a big fat hit that was ghastley i All men are Liars.

Nick Lowe - At my Age

Nick Lowe är en av de där figurerna som jag hade lite svårt för i början, och då var det ändå med mer rockiga skivor ärn den här smörsångarhistorien. Numera är jag mera liberalt inställd och gillar det han tar för sig. Jag inser att han inte släpper ifrån sig några halvmesyrer och att allt är genomtänkt in till sista detalj. Det här är en riktigt bra platta t.ex. så bra att det lär bli en mer utförlig recension vid tillfälle, troligen i miniformat.