Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014

Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10

Trailerpark Idlers – Meanwhile in Dogpatch – 2013

Faktum är att jag höll på att missa det här pressutskicket bland floran av skräppost som tenderar att klägga till inboxen. Lyckligtvis uppmärksammande jag till slut vad det egentligen var för något innan jag hann plocka bort det till soptunnan. Hör och häpna att Trailerpark Idlers är ett band som nu har släppt elva CD. Jag har aldrig hört talas om dem – har du?

Ska man använda något samlingsnamn eller paraplybenämning på den musik de sysslar med får det bli country. Det finns helt klart låtar som inte riktigt passar in i konceptet men det gör albumet lite mer levande. Visst är det kul när man börjar lyssna med förutfattade meningar om hur det kommer att låta baserat på inledningslåtarna och sedan upptäcker att det man lyssnar på är något mer än så. Det är precis vad Trailerpark Idlers är.

Första låtarna låter det helt klart skandinavisk country, eller till och med bluegrass om. Jag ska inte säga att jag inte gillar det men det finns något speciellt med country- och bluegrass band från Skandinavien som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte om det är accenten eller om det är något annat men man kan i alla fall ofta höra att deras ursprung finns någonstans i Skandinavien.

Men som många andra skivor går den i stå efter ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket man leker med genrebeteckningarna eller struntar i vad konventionerna säger. Att man lägger in några låtar på franska framåt slutet är ett kul och djärvt grepp. Jag menar, vem är van vid att höra ett svenskt band spela country på franska? Det låter förvisso lite annorlunda att höra tongångarna ljuda på ett så, för sammanhanget, exotiskt språk men låtarna är inte speciellt medryckande och det är nästan en lättnad när engelskan kommer tillbaka igen. En eloge för att man försöker dock!

Efter några genomlyssningar har jag kommit framtill att Tarilerpark Idlers, åtminstone med den här skivan, mår bäst av att konsumeras i små mängder. Det är inget fel på musiken egentligen, det är bara att det blir lite för mycket till slut. Det är varierat men ändå inte. Det blir trist och det är inte många av låtarna som sätter sig. Paradoxalt nog minns man de franska, lite sävliga låtarna, bäst efter några genomlyssningar. Ett gott försök som inte når ända fram. Inte för den här recensenten i alla fall.

5/10

Recension: Lyle Lovett - The Road to Ensenada - 1996

Lyle Lovett:

The Road to Ensenada

1996

Universal: 80100164

Min första kontakt med Lyle Lovett kom när CMT (Country Music Television) fortfarande sände i Europa. Det var ett skönt avbräck och den enda konkurrenten till MTV som fanns för mig att tillgå vid den tiden. Nu vill jag inte påstå att country är något jag verkligen brinner för eller ens brann för då, men en och annan pärla, liksom inom alla musikstilar, finns det naturligtvis. Jag fann Lyle Lovett, men gjorde inte slag i saken med att införskaffa något material med honom förrän helt nyligen.

Det jag främst kom att tycka om med Lovett var hans glimt i ögat, åtminstone som jag uppfattade det. Han verkade inte ta sig själv på allt för stort allvar även om han naturligtvis rent musikaliskt torde komponera den typen av musik han känner sig bekväm med. Glimten i ögat finner vi dock direkt i den här plattans öppningsspår – Don’t Touch My Hat, som skulle kunna betecknas som en mer humoristisk variant av Carl Perkins Blue Suede Shoes. If it's her you want/I don't care about that/You can have my girl/ But don't touch my hat. Efter denna, mer eller mindre, traditionella countrylåt blandas sedan musiken upp med lite jazzinfluenser i Her First Mistake som textmässigt behandlar jakten på den sanna kärleken och lyckan på ett tämligen humoristiskt sätt. Ett möte som består av en serie misstag från både mannen och kvinnan binder till slut ihop dem och handlingen får ett lyckligt slut – eller?

Det är sedan dags för lite mer traditionell country igen, med både fiol och steelguitar, i den musikaliska bagatellen Fiona som varken känns nödvändig eller medryckande, även om den växer med antalet lyssningar. Men så är det då dags… That’s Right (You’re Not From Texas) som jag visste skulle vara med och som i flera år älskat. Man blir sannerligen inte besviken. Det handlar om ett stort arrangemang med både en blåssektion och körer, samt självklart de vanligare countryingredienserna fiol, steelguitar, piano etc. En rolig och medryckande låt om ursprung helt enkelt. Det hade inte alls behövt handla om Texas utan skulle lätt kunna förflyttas till vilken geografisk plats som helst. Vem kan väl förstå charmen med hemmatrakterna om man inte råkar komma från platsen själv? Borta bra men hemma bäst brukar man väl säga? Eller om man får vara så fräck att citera en av filmhistorien mest kända repliker – slå ihop de röda klackarna precis som Dorothy (Wizard of Oz) och utbrist There’s No Place Like Home!

Nåväl, när denna upptempolåt är avslutad bjuds vi på en smörig countryballad som visserligen passar Lovetts röst men som inte ger mig speciellt mycket. Dock är intresset strax tillbaka i Private Conversation som känns mer än bara country, det finns helt klart influenser av mer traditionell rock här även om man naturligtvis inte har några problem att höra vilket ursprunget är. Tyvärr händer det inte mycket mer på den här plattan för min del efter detta. Den går ner sig i det mediokra träsket och det är lite synd efter en så stabil inledning. Eller vänta förresten. Det finns en bonus låt som ligger gömd ett par minuter efter att titelspåret – The Road to Ensenada, som förvisso också innehåller tilltalande kvalitéer, avslutats som också är riktigt bra. Varför man valt att dölja denna guldklimp är för mig en gåta, men sådan är verkligenheten… missa inte Girl in the Corner!

6/10

Nick Lowe - Party of One

Det är det här albumet jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder ett par av de senare albumen jag har skrivit om. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har jag malt den i några år och den tappar aldrig fotfästet. Den förblir lika bra hela tiden och texterna humoristiska glimt i ögat förhöjer upplevelsen. Inte minst raderna Do you remember Rock Astley/He had a big fat hit that was ghastley i All men are Liars.