Recension: Lyle Lovett - The Road to Ensenada - 1996



Lyle Lovett:
The Road to Ensenada
1996
Universal: 80100164

Min första kontakt med Lyle Lovett kom när CMT (Country Music Television) fortfarande sände i Europa. Det var ett skönt avbräck och den enda konkurrenten till MTV som fanns för mig att tillgå vid den tiden. Nu vill jag inte påstå att country är något jag verkligen brinner för eller ens brann för då, men en och annan pärla, liksom inom alla musikstilar, finns det naturligtvis. Jag fann Lyle Lovett, men gjorde inte slag i saken med att införskaffa något material med honom förrän helt nyligen.

Det jag främst kom att tycka om med Lovett var hans glimt i ögat, åtminstone som jag uppfattade det. Han verkade inte ta sig själv på allt för stort allvar även om han naturligtvis rent musikaliskt torde komponera den typen av musik han känner sig bekväm med. Glimten i ögat finner vi dock direkt i den här plattans öppningsspår – Don’t Touch My Hat, som skulle kunna betecknas som en mer humoristisk variant av Carl Perkins Blue Suede Shoes. If it's her you want/I don't care about that/You can have my girl/ But don't touch my hat. Efter denna, mer eller mindre, traditionella countrylåt blandas sedan musiken upp med lite jazzinfluenser i Her First Mistake som textmässigt behandlar jakten på den sanna kärleken och lyckan på ett tämligen humoristiskt sätt. Ett möte som består av en serie misstag från både mannen och kvinnan binder till slut ihop dem och handlingen får ett lyckligt slut – eller?

Det är sedan dags för lite mer traditionell country igen, med både fiol och steelguitar, i den musikaliska bagatellen Fiona som varken känns nödvändig eller medryckande, även om den växer med antalet lyssningar. Men så är det då dags… That’s Right (You’re Not From Texas) som jag visste skulle vara med och som i flera år älskat. Man blir sannerligen inte besviken. Det handlar om ett stort arrangemang med både en blåssektion och körer, samt självklart de vanligare countryingredienserna fiol, steelguitar, piano etc. En rolig och medryckande låt om ursprung helt enkelt. Det hade inte alls behövt handla om Texas utan skulle lätt kunna förflyttas till vilken geografisk plats som helst. Vem kan väl förstå charmen med hemmatrakterna om man inte råkar komma från platsen själv? Borta bra men hemma bäst brukar man väl säga? Eller om man får vara så fräck att citera en av filmhistorien mest kända repliker – slå ihop de röda klackarna precis som Dorothy (Wizard of Oz) och utbrist There’s No Place Like Home!

Nåväl, när denna upptempolåt är avslutad bjuds vi på en smörig countryballad som visserligen passar Lovetts röst men som inte ger mig speciellt mycket. Dock är intresset strax tillbaka i Private Conversation som känns mer än bara country, det finns helt klart influenser av mer traditionell rock här även om man naturligtvis inte har några problem att höra vilket ursprunget är. Tyvärr händer det inte mycket mer på den här plattan för min del efter detta. Den går ner sig i det mediokra träsket och det är lite synd efter en så stabil inledning. Eller vänta förresten. Det finns en bonus låt som ligger gömd ett par minuter efter att titelspåret – The Road to Ensenada, som förvisso också innehåller tilltalande kvalitéer, avslutats som också är riktigt bra. Varför man valt att dölja denna guldklimp är för mig en gåta, men sådan är verkligenheten… missa inte Girl in the Corner!

6/10