Recension: Bob Dylan – “Love and Theft” – 2001

Sent ska syndaren vakna kanske man kan saga, för det här är riktigt bra! Jag gillar det här och Bob Dylans röst har bara blivit bättre med åren. Den har väl alltid varit speciell men här är det frågan om livserfarenhet och det passar utmärkt tycker jag och är en stor kontrast från de skivor från 60-70 talen som jag främst har i referensramen när det gäller Bob Dylan. Rösten har åldrats och det är inte till Dylans nackdel vilket ibland kan vara fallet när man jämför röster förr och nu. Det låter mer avslappnat än förr och man börja undra om man kanske inte kan lära gamla hundar att sitta trots allt. Om det sen gäller Bob Dylan eller mig som lyssnare kan vi låta vara osagt och låta läsaren tolka fritt efter eget huvud. Det är mycket blues och många rena bluestolvor egentligen, något som jag uppskattar. Man stirrar inte blint på Bob Dylans uttryck eller text, utan det händer faktiskt något i musiken också, det är inte bara ett menlöst komp utan fantasi som under vara fallet på flera av skivorna av äldre snitt. Man kan hitta vettiga melodier, vettiga komp och till och men vettiga riff vid några tillfällen och intresset väcks redan från början med den oerhört medryckande Tweedle Dee & Tweedle Dum. Nackdelen med en sådan inledning är förstås att det är omöjligt att toppa den även om flera av låtarna faktiskt är riktigt riktigt bra! Vissa av låtarna blir lite släpiga och drar ner intrycket något, det blir lite karikatyr över Dylan som artist, men på det hela taget gillar jag det här!

8/10