Bob Dylan – Blonde on Blonde – 1966

Efter en upplevelse som känns som flera timmar så lyckades jag äntligen ta mig igenom den här skivan. Jag säger äntligen därför att det här är ett typexempel på vad jag förknippar med den nidbild jag har av Bob Dylan. Jag finner också plattan vara ett typexempel på att en viktig, ansedd eller banbrytande skiva på intet sätt behöver vara synonymt med något kvalitativt, det här trivs verkligen inte i mina öron! Det låter helt enkelt bedrövligt. Men klarar man av, i princip, ickeexisterande melodier, frambräkta av upphovsmannen på ett sätt som gör det tveksamt om man överhuvudtaget kan kalla det för sång, så är det här säkert jättebra! Men jag klarar inte det och det är väl heller ingen hemlighet att Bob Dylan aldrig tagit plats bland mina stora favoriter, det har jag gjort klart många gånger och i olika sammanhang. Det finns naturligtvis undantag från den regeln och det finns material med Dylan som jag finner oerhört tilltalande av olika anledningar och även den här plattan har sina positiva sidor. Några låtar framåt mitten av skivan, med Just Like a Woman i spetsen, höjer helt klart upp upplevelsen. Någon bluestolva, som i sig kanske inte mästerlig, höjer också upp det hela och framåtslutet är helt klart kvaliteten högre än i början. Men på det hela taget är det inget som tilltalar mig överhuvudtaget! Självklart är det ett album som är av kollosalt intresse ur en musikhistorisk vinkel och jag ångrar absolut inte att jag tog mig tiden att lyssna igenom det flera gånger, vilket krävs för att ge en rättvisande recension tycker jag, men efter att jag nu har gett min dom, kan det lika gärna användas som ölunderlägg…

3/10