Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009

Mikael Wiehe

Sånger Från En Inställd Skilsmässa

2009

WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

9/10

Totta & Wiehe: Dylan

Totta & Wiehe: Dylan

2006

EMI 094635680126

Jag får väl börja med att erkänna att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här har fått en ny svensk text av MikaelWiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här recensionen med att lyssna på Dylan själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.

                                                          

Ganska snart inser jag att det här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckades åstadkomma, och jag vill åter igen betona att det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt att använda mig av. Dock känner jag till originalen till ett par av spåren och kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.

Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen. Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst. Att det är Totta som står för sången hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!

Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till en slutlig eruption med orden: Ja, jag hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav.

Men briljansen kan inte enbart tillskrivas Wiehe, utan som jag tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite intetsägande tonen han begagnar faktiskt är helt i linje med vad musiken behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag kan försäkra om att han gör ett gediget arbete och det här blev förresten hans sista skiva.

Hur som helst är det här en riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är bättre…

9/10

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010

John Mellencamp

No Better Than This

2010

Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996

Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is a Foot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sanite-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 

Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10

Bob Dylan – Blood on the Tracks – 1975

Det här är fjärde eller femte plattan med Dylan som jag lyssnar på i följd, så det börjar kanske bli lite tröttsamt nu. Jag är inte lika förlåtande som jag var i början av lyssnarsessionen längre helt enkelt. Dock måste jag åter igen medge att det är mycket bättre än den inre bild av Bob Dylans musicerande jag bar med mig från mina tidigare erfarenheter av mannen. Klyschan att det varken är det bästa som kommit från honom eller det sämsta känns adekvat även om det är tråkigt att behöva ta till den. Jag tycker att kompmusiken är bra utan att för den skull vara speciellt utmärkande, Bob Dylan själv är ganska bra även om han är lite väl nasal emellanåt men oftast lägger han band på sig och det blir helt ok. Låtmaterialet är hyfsat och även om det inte utmärker sig är det ganska trevligt att lyssna på. Det kanske kan bli lite långrandigt, men det räddas upp framåt slutet eftersom det finns några låtar där som är något bättre än genomsnittet. Jag tycker att det är lite ovanligt att de bästa låtarna ligger framåt slutet, men varför inte? Hela skivan ska ju lyssnas på ändå. Jag gillar kanske inte skivan lika mycket som JohnWesley Harding, men den är å andra sidan mer tilltalande än Desire. Men även om den är väldigt outmärkande till sin natur kommer den helt klart att plockas fram emellanåt och den är väl värd sitt betyg!

6/10

Bob Dylan – Blonde on Blonde – 1966

Efter en upplevelse som känns som flera timmar så lyckades jag äntligen ta mig igenom den här skivan. Jag säger äntligen därför att det här är ett typexempel på vad jag förknippar med den nidbild jag har av Bob Dylan. Jag finner också plattan vara ett typexempel på att en viktig, ansedd eller banbrytande skiva på intet sätt behöver vara synonymt med något kvalitativt, det här trivs verkligen inte i mina öron! Det låter helt enkelt bedrövligt. Men klarar man av, i princip, ickeexisterande melodier, frambräkta av upphovsmannen på ett sätt som gör det tveksamt om man överhuvudtaget kan kalla det för sång, så är det här säkert jättebra! Men jag klarar inte det och det är väl heller ingen hemlighet att Bob Dylan aldrig tagit plats bland mina stora favoriter, det har jag gjort klart många gånger och i olika sammanhang. Det finns naturligtvis undantag från den regeln och det finns material med Dylan som jag finner oerhört tilltalande av olika anledningar och även den här plattan har sina positiva sidor. Några låtar framåt mitten av skivan, med Just Like a Woman i spetsen, höjer helt klart upp upplevelsen. Någon bluestolva, som i sig kanske inte mästerlig, höjer också upp det hela och framåtslutet är helt klart kvaliteten högre än i början. Men på det hela taget är det inget som tilltalar mig överhuvudtaget! Självklart är det ett album som är av kollosalt intresse ur en musikhistorisk vinkel och jag ångrar absolut inte att jag tog mig tiden att lyssna igenom det flera gånger, vilket krävs för att ge en rättvisande recension tycker jag, men efter att jag nu har gett min dom, kan det lika gärna användas som ölunderlägg…

3/10

Recension: John Mellencamp – The Lonesome Jubilee – 1987

Musikaliskt är det väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst. Främst var det Paper in Fire som fångade mig och som jag faktiskt införskaffade på singel redan när det begav sig. Men det är inte förrän nu på senare tid när jag åter har börjat intressera mig för John Mellencamps skivor som den har kommit i fokus igen. Men det är ett kärt återseende, plattan har åldrats med stil och den är fortfarande väldigt tilltalande. Melodierna har den styrkan som den tidiga karriären ofta lyckades skapa, till synes utan större ansträngning. Det är som sagt väldigt folkligt och countryinfluerat. Det är tveklöst en av de allra bästa skivorna med John Mellencamp som finns i mina hyllor och även om jag inte direkt kan komma på några fyndiga aforismer så är det kanske den som sticker ut mest från mängden.

8/10                

Recension: Bob Dylan - Time Out of Mind - 1997

Bob Dylan

Time out of Mind

1997

Columbia 68556

Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar. Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt tilltalande!

När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får syndaren att vakna!

Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.

Utan att gå in på några detaljer känns det också som att vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.

10/10 

Bob Dylan - MTV Unplugged

Även om jag var alldeles lyrisk i min recension av Bob Dylans nittiotalsalbum Time out of Mind är jag inte helt såld på karln. Jag gillar att utforska och det är roligt när man "har fel" om en artist eller skiva. Man hittar guldkorn och det är egentligen sin egen belöning. Därför gav jag mig på den här med friskt mod. Det är inte dåligt på något sätt men inget som faller mig på läppen heller. Det känns ganska stereotypiskt och Dylan bräker mer än han sjunger. Jag har verkligen önskat att det har skulle vara hur bra som helst men jag tycker verkligen inte det. Låtmaterialet är väl vad folk vill höra antar jag men jag hade hellre sett en något annorlunda repertoar.