Bob
Dylan
Time out
of Mind
1997
Columbia 68556
Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela
mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att
jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en
oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde
on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en
recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade
en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag
insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar.
Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt
tilltalande!
När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan
vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det
och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag
hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna
från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får
syndaren att vakna!
Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis
rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till
sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns
snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.
Utan att gå in på några detaljer känns det också som att
vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det
finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna
beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera
gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något
att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans
röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.
10/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar