Audioslave - Revelations - 2006


När jag nyligen införskaffade detta album hade jag egentligen inte den blekast aning om vilken sorts musik jag köpte. Jag hade vaga föraningar om ungefär hur det skulle låta men ack så fel jag hade. Istället fick jag mig en läxa om att man inte ska ha några förutfattade meningar om hur musik låter förrän man faktiskt hört den och kan bilda sig en uppfattning av den. Och det är fantastiskt roligt att överraskas på det sättet, lyssnandet blir omedelbart förutsättningslöst på ett helt annat sätt.

Det som istället mötte mina öron var en funkig rock som, framförallt i sina gitarrsolon, gick utanför konventionerna och skapade ett intressant sound. Någonstans mellan återförenade Deep Purple och klassisk radiorock kanske man skulle kunna säga. Sångaren – Chris Cornell, som tydligen har en bakgrund i Soundgarden (ett band som inte intresserad mig nämnvärt) och har en röst som verkligen passar till musiken. Han låter ungefär som en blandning av David Coverdale och Ronnie James Dio, kanske med en betoning på den förstnämnde. Det är, i min bok, ingen dålig jämförelse och de övriga tre medlemmarna kommer från det, vid tidpunkten, splittrade bandet Rage Against the Machine (som jag för övrigt heller aldrig uppskattat).

Vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken, kanske beroende på mina ogrundade förutfattade meningar, men upptäckte senare att det faktiskt är en skiva som växer med antalet genomlyssningar. Ingeting verkar vara gjort på slump och det är synnerligen genomtänkt musik på många sätt. Chris Cornell visade sig också vara en mycket bättre sångare än vad jag först upptäckte och genomför sitt jobb med stor inlevelse.

Men det växer sig trots allt inte större än att det bara nästan passerar över tristessens och enformighetens gräns vilket är lite synd. För det finns onekligen musikaliska kvalitéer att hitta när man lyssnar mer aktivt på plattan. Kanske är problemet att det är lite för pretentiöst kanske, inte för att det genomsyrar musiken på något sätt egentligen utan för att det verkar som om man söker en något mognare publik än skrikande tonåringar. Jag inser att jag är ute på hal is här med sådana generaliseringar men jag vet inte om jag kan beskriva det bättre. Det verkar som om man vill mer än vad man klarar av och det är så genomproducerat av Brendan O’Brien att allting ligger precis tillrättalagt att spelglädjen försvinner.

5/10