Dio – Killing the Dragon – 2002


Det tog mig inte till Ronnie James Dios död att upptäcka vilken fantastisk sångare han var men det tog mig ungefär så länge innan jag insåg att jag verkligen behövde ha några fler än de allra tidigaste plattorna med honom. Jag var med i början på 80-talet och införskaffade Holy Diver och The Last in Line på vinyl. Sedan var det stopp och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den typen av musik som Dio representerar, inte riktigt passade mig då, jag vet faktiskt inte.

Men ska den som ger sig. Jag har numera införskaffat några album till och av dem tycker jag att det här står ut! Jag gillar det verkligen. Det är ingen musik som försöker göra sig spektakulär för sakens egen skull utan det är helt enkelt välskriven och stabil hårdrock. Kanske inte av den mest klassiska skolan och det drar väl lite mot Heavy Metal men bra är det! Det är lätta refränger man genast känner igen och som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar. Texterna är typiskt Dio, helt oförklarliga i synnerligen abstrakta lijner. Jag gillar dem lika mycket som jag gillar musiken. Det är så här ett riktigt bra Dio-album ska vara!


8/10