Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007

Ben Prestage

Real Music

2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10