Recension: Scorpions - Sting in the Tail - 2010



Scorpions:
Sting in the Tail
2010
Sony Music 88697 59330 2

Det känns lite vemodigt att det här inte bara är det senaste albumet från Scorpions utan även det sista enligt ryktena. Hur stor nypa salt man ska ta den typen av rykten med kan man förstås spekulera kring men visst är det lite tragiskt om det kommer att finnas ett avslut och om ens gamla hjältar inte kommer att existera som akt längre. Men läser man på lite så finner man snart att Rudolf Schenker, som varit med och bildat bandet, varit med sedan 1965, Klaus Meine, vars röst åtminstone jag finner vara synonym med bandet, sedan 1970 och Matthias Jabs sedan 1978. Det är ganska många imponerande år att ha spelat ihop och man kan väl kanske förstå att det inte är lika roligt längre, eller att åldern tar ut sin rätt.

Hur som helst så tillhörde Scorpions mina gamla hjältar under mitten av åttiotalet och deras platta Love at First Sting gick verkligen varm på min gamla vinylsvarv! Att jag dessutom tillskriver dem äran för att, mer eller mindre, ha ”uppfunnit” powerballaden gör inte att min respekt för deras musikalitet minskar på något sätt. Dock upphörde mina skivköp med bandet av någon anledning efter nämnda Love at First Sting och ett inköp av den smått fantastiska samlingen Gold Ballands. Jag gick i någon form av musikalisk ide och intresserade mig inte för någon ny musik under rätt många år och det är väl egentligen inte förrän nu, i och med skapande av Magnifik Musik, som intresset tagit ordentlig fart igen.

Med detta som bakgrund införskaffades Sting in the Tail med stort intresse, men om sanningen ska fram så trodde jag nog mer på ett fiasko och på ett band som för länge sedan hade överlevt sig själv än det ska skulle få höra. I stället möttes jag av tongångar som lätt skulle kunna platsa bland det bästa och mest representativa som någonsin kommit från tyska Scorpions. Det är klassisk hårdrock med starka melodier och med kompentent utförd sång av Klaus Meine! Hans röst har sannerligen inte försämrats och har når fortfarande de där höga tonerna som få andra sångare klarar av att nå!

Spelglädjen känns äkta och produktionen andas åttiotal. Och det säger jag inte i någon negativ bemärkelse även om det kunde vara lite si och så med ljudkvaliteten på åttiotalet. Man har helt enkelt lyckats fånga känslan utan att göra avkall på kvaliteten och balansen mellan de olika instrumenten – bas och diskant är precis som sig bör. Det är också en bra blandning mellan de rockiga låtarna och de där Klaus Meine imponerar allra mest – powerballaderna! Jag vill inte påstå att något är bättre än det andra men visst väcks det en och annan känsla av nostalgi när balladerna Lorelei eller SLY tar sin början. Jag får en luft att återupptäcka det jag missat eller glömt bort av Scorpions tidigare katalog och kommer sannolikt att göra något åt det inom en snar framtid!

Lite konfunderad blir man av avslutande The Best Is Yet To Come när man ser plattan som ett avslutningen album eller som ett farväl till lång och trogen publik. Vad menar det med det? Kommer det något mera? Menar de någonting alls? Hur som helst är det här ett riktigt bra album som alla som gillar den klassiska hårdrocken från åttiotalet borde införskaffa snarast!

8/10

SIXX A.M. - The Heroin Diaries: The soundtrack - 2007



SIXX A.M.
The Heroin Diaries: The soundtrack
2007
Eleven Seven Music: ESE005

December 25th, 1986 - Van Nuys. 

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.  It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx Dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. 

This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers 
and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! 
Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. 
Day ten, they seem amazed that I'm alive!


9/10

Krönika: Eurovision Song Contest 2012





Trots att jag verkligen inte är någon större fan av den här tillställningen tittar jag förstås på spektaklet varje år i alla fall. Det är väl så när regeringen får bestämma. Men oavsett vad jag egentligen tycker är det verkligen roligt att tycka till och ha åsikter om innehållet. Kläder och scenshow bryr jag mig inte så mycket om då jag tycker att det fortfarande primärt handlar om musik och inte allt annat runt omkring. Dock är jag inte dummare att jag begriper att det är helheten som får betyg och som folk tycker om. Men jag resonerar som så att om jag inte kan lyssna utan att titta så kan det lika gärna vara…

Hur som helst så inledde Engelbert Humperdinck tävlingen för Storbritannien med ett folk-inspirerat nummer i tretakt som jag gillade. Att det inte gick så bra för honom i omröstningen var väl inte särskilt oväntat. Vad Ungern och Albanien höll på med vet jag inte om jag ens vill kommentera. Vad det inte viskningar så var det mest skrikande! Inget för mig i alla fall. Ögonbindel var på sätt och vis ett roligt tilltag för en låt med titeln Love is Blind från Litauen men det funkade ändå inte. Den började som lite musikal och blev faktiskt ännu sämre när den avslutades som poplåt.

Bosnien & Hercegovina hade också en riktigt tråkigt låt men säga vad man vill, det var i alla fall en låt som representerade vad den här tävlingen en gång handlade om. Och Ryssland då? Ja, det var ju något som var väldigt omtalat sedan tidigare, åtminstone i de kretsar jag rör mig i. Jag hade inte hört låtyen tidigare men fastnade direkt för den pigga melodin och de karismatiska gummorna! Den fick ett högt betyg av mig men frågan är om det inte egentligen var ett kalkonvärde jag satte betyg på för jag skulle väl aldrig någonsin lyssna på den igen? Att Island fick samma betyg betyder dock något helt annat! Det här var istället den första låten i startfältet som var bra på riktigt! Om det beror på att vi är ”grannländer” ska jag låta vara osagt, det är klart att kulturen betyder något när det gäller att ta till sig musik!

Däremot tilltalade mig inte Cyperns eurodisco mig ett dugg även om låten som sådan faktiskt var pigg. Det gjorde heller inte Frankrike även om sångerskan hade en intressant röst (och OS på scenen). Däremot gillade jag Italiens lätt jazziga nummer som jag tycker hade lite 20-tals känsla i sig! Kören var bedrövlig men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att lyssna frivilligt på dig här låten. Italien var för övrigt det enda lans som inte gav Sverige några poäng… Hmpf!



På tal om röster så hade även Estlands bidrag en rejäl manlig röst att luta sig på. En ballad med oväntat klös i får man lov att säga. Vilket är mer än vad man kan säga om Norge. Det här var enligt min mening det absolut sämsta i startfältet och med tanke på vad egentligen tycker om den här tillställningen är det anmärkningsvärt. Norge lär också ha slagit sitt eget rekord att komma sist flest gånger såg jag någonstans. Däremot värdlandet fick det högsta poänget jag delade ut under hela finalen. Inte kanske för att jag förstod vad det handlade om men det behöver heller inte! Jag kände inlevelse in i märgen och i mina minnesanteckningar läser jag att detta kanske kan bli en konkurrent till min största favorit genom tiderna – Cypern 2003! Men med handen på hjärtat tror jag att det skrevs i stundens ingivelse, låten tappar nämligen lite framåt slutet.

När så Rumänien klev på scenen skulle man kunna tro att det var BWO som tävlande för dem. Ja, det var ju inte så man tog fel, men maken till udda scenkostymer har jag sällan sett. Låten var pigg, men så här ett dygn senare har jag inga minnen alls av den. Det har jag heller inte av vårt nordiska grannland Danmark som hade en låt där det lät som om sångerskan inte riktigt hann med att framför den. Greklands bidrag var inte bättre det och jag var till och med övertygad om att vi redan hade hört deras bidrag tidigare.

Så var det dags för Sverige då. Under de svenska deltävlingarna hade jag verkligen inte förstått vad alla såg i den här låten, till och med ganska dålig tyckte jag. Efter idigt radiospelande känner jag förstås att den har satt sig mera och melodin har kommit fram bakom allt skrikande. Därför tyckte jag förstås bättre om den nu. Fortfarande inget som egentligen tilltalar men det är ju ändå så att bekantskapen med den ger den en fördel, för mig som svensk, över de andra bidragen.

Turkiet hade en medryckande låt som fick extra pluspoäng för sin etniska prägel. Jag gillar när det finns lite kultur i låtarna också. Ska det bara vara pop missar man lite av poängen med tävlingen tycker jag. Till viss del hade väl också Spanien en etnisk prägel som passade dem men det var verkligen en bedrövlig låt som Måns Zelmerlöv för övrigt twittrade om att ha trodde skulle vinna. Lyckligtvis blev det inte så!

En kompetent ballad bjöd Tyskland på och han hade faktiskt en trevlig röst också. Tyvär var låter högst medelmåttig.  Men jämför man med Maltas försök till Eurodisco var det förstår rena mästerverket! Makedonien gjorde ett mycket teatraliskt framförande som jag uppskattade men som tappade när det blev poprock av det hela. Lite synd, men så är det.

För Irland tävlande återigen duracellkaninerna Jedward och även om deras framtoning är lite barnslig är det inte så pjåkig! Avslutningsvis bjöd Serbien på en smörsångare och Ukraina på vad som kanske var kvällens bästa röst! Sist ut var Moldavien med något som liknade balkanswing. Jag gillade bidraget även om scenkläderna verkligen var hemska.

Texas – Careful what You Wish For – 2003




Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från Skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 

Kiss – Lick It Up – 1983




När den här skivan först kom ut var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag nu tycker om, framförallt, Gene Simmons sätt att krama ur pengar ur fansen intar jag en negativ ställning. Men det här ska ju framförallt handla om musiken så jag övergår det nu och konstaterar att det är mycket hårdare musik än vad som varit fallet på de föregående albumen. Vinnie Vincent, som är inblandad som låtskrivare i det mesta av materialet återfinns också på skivans omslag, men om han var fullvärdig medlem i bandet eller inte är omtvistat. Meningarna går isär och sessionen med bandet blev i vilket fall som helst kort. Överlag är det ganska tråkiga låtar utan den arena-hook som bandet lyckades skapa under sjuttiotalets storhetsdagar. Det är inte vidare melodiöst och det är väl egentligen bara några få låtar som verkligen håller än i dag. All Hell’s Breaking Loose är en av dem och titelspåret Lick it Up är väl hygglig fortfarande men överlag är det här inget som man orkar lyssna på särskilt ofta längre.

5/10 

Cornelis Vreeswijk – Cornelis Sjunger Victor Jara – 1978




Både Cornelis och Victor Jara tillhör personer som jag verkligen beundrar och med detta sagt borde väl det här vara en optimal kombination och en fantastisk skiva? Nja, så fantastiskt blir det inte! För även om Victor Jara på något sätt är civilkuraget personifierat och Cornelis är det största vispoeten sedan Taube och Bellman i Sveriges historia lyckas han inte beröra. Det är absolut inget fel på Cornelis översättningar (även om jag på grund av språkliga begränsningar inte kan bedöma hur korrekta de är) och det är inget fel på Björn J:son Lindhs arrangemang heller, men kombinationen lyckas inte fullt ut. Smärtan och pinan som borde finnas i texter av det här slaget, som allt som oftast behandlar folkets kamp, förtryck och tyranni, är inte närvarande i den grad jag skulle önska. Vidare är det förstås så att eftersom det inte är Cornelis egen musik, som ju ofta var väldigt bluesig till sin natur, finner man sig inte riktigt till rätta. Man kan förstås inte komma undan att det är ett viktigt album, att försöka förmedla Victor Jaras budskap, att inte låta hans död vara förgäves, och i detta avseende har förstås Cornelis gjort en kulturgärning av enorma proportioner! Totalt sett är det dock ingen skiva som jag plockar fram särskilt ofta.

6/10 

HEX – Promo




Låt oss börja med den negativa aspekten först så är vi av med den sen. Det är alldeles för få låtar på den här promon! Efter att ha spelat igenom den ett antal gånger sedan jag fick skivan med posten önskar jag mer och mer att det här hade varit en fullängdsskiva med allt som där tillhör! Melodierna sätter sig mycket snabbt och det är alltid positivt!

Enda kopplingen som jag egentligen har till det här bandet är Micke Backelin som även stod för trumslagandet i Black Metal bandet Lord Belial. Med bakgrund mot detta trodde jag att det här skulle vara betydligt vildare och brutalare än vad det visade sig vara. Det handlar verkligen inte om Black-, Speed- eller Thrash Metal. Ska man rubricera det som något skulle jag helst välja benämningen Heavy Metal! Visst finns det lite distorsion på sången och så men att gå så lång som att kalla det för Industrial Metal skulle jag aldrig göra.

Musikaliskt är det inte utmärkande av snabbar gitarriff som så ofta är synonymt med den här genren. Självklart finns det gitarrer här men jag känner inte att de står i centrum. Alla intrumenten är istället en enhet som är perfekt avvägd för bästa kvalitet. Möjligen är det sången som ligger lite i förgrunden som man kan säga vara dominerande. Men det är heller ingen ovanlighet och eftersom det trots allt handlar om medryckande melodier snarare än väsade och brölande som tyvärr många band dras med så är det verkligen ingen nackdel!

Jag gillar det här mycket och hoppas att det inte dröjer allt för länge innan HEX skivdebuterar på riktigt! Jag är mycket intresserad av att höra vad de här pojkarna kan hitta på i framtiden. Avslutningsvis kanske det är på sin plats att presentera killarna?

Jonas Hygren - Vocals,
Jerker Johansson - Guitars,
Jörgen Svärd - Guitars,
Micke Backelin - Drums,
Timo Hagström - Bass Guitars.

Nyheter: Ved


ja, det är väl några dagar sen nu förstås...

Nyheter: Lita Ford - Living Like a Runaway


Låt oss hoppas att denna plattan är bättre än föregående Wicked Wonderland!

John Norum – Face the Truth – 1992




Det här är ett fantastiskt mycket bättre album än debuten Total Control från 1987! Låtarna är bättre och med starkare hookar, produktionen är bättre och John Norum har tagit hjälp av Glenn Hughes på flera av låtarna, både i vokalistrollen och som låtskrivare. Han svävar heller inte ut i likadana solomasturbationer som på första plattan. Det är mognare och mera sansat även om John Norum ändå får utrymme att bevisa vilken skicklig gitarrist han verkligen är. Bland låtarna märks en fantastisk cover på Thin Lizzys Opium Trail där man verkligen kan känna att upphovsmännen kvar någonstans i bakgrunden och hejar på. Det säger väl kanske i och för sig mer om Phil Lynott och grabbarna som skrev låten än om John Norum som framför den. Det finns också en duett med Joey Tempest och det hörs ganska tydligt att herr Tempest varit med och komponerat den. Dock tenderar det att bli lite utdraget, monotont och tjatigt framåt de sista låtarna och det är väl inte så positivt kanske.

7/10 

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010



John Mellencamp
No Better Than This
2010
Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007



Symphoy X:
Paradise Lost
2007
InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10

Accept - Stalingrad - 2012



Accept
Stalingrad
2012
Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10

Aqua - Megalomania - 2011


Aqua
Megalomania
2011
Universal Music: 677675

Även om i mitt musikälskande liv oftast föredragit varianter av rock, ju hårdare desto bättre, är det här ett av de album jag varit mest spänd på att få höra på senare år. Det kändes liksom som oerhört osannolikt att danska Aqua skulle ge ut en ny skiva 11 år efter Aquarius som blev deras andra skiva. Debuten kom redan 1997 och gruppen är nog för alltid förknippad med hiten Barbie Girl från första plattan. Den är svårslagen det håller jag med om och Mattel lär ha tyckt att den var så bra att gruppen stämdes för intrång i upphovsrättslagen eller något sådant. När jag hörde de två första skivorna insåg jag att det faktiskt finns pop som är både innovativ och bra!

Man kan inte räkna med att tiden har stått stilla sedan det begav sig senast och det börjar lite trevande med Playmate to Jesus, en titel som säkert kan få en del oönskade åsikter emot sig. Att använda religiösa förebilder tillsammans med en insinuerad sexualitet kan säkert väcka anstöt om det vill sig illa. Musiken är betydligt mer rättfram pop än vad de tidigare plattorna handlade om. Det är inte riktigt samma växelsång mellan Lene Grawford Nystrøm och René Dif som förr i världen. Det är mera vuxet och rättfram än tidigare vilket inte nödvändigtvis är en fördel.

Redan i andra låten – Dirty Little Pop Song känner man dock mera igen sig och det blir till och med ännu bättre i Kill Mysely och Like a Robot som förvisso kan kännas lite plump i och med sin text som kanske är i vuxnaste laget för den här typen av musik – Fuck me Like A Robot. Men å andra sidan är det textrader som sätter sig (och det där är förstås inte den enda även om det inte alltid rör sig om explicita textfragment). Faktum är att den ena topplåten avlöser den andra och även om plattan kanske inte kommer upp till de höjder som den första plattan gjorde är den i alla fall klart bättre än gruppens andra från 2000!

Man har lyckats att förnya sig men samtidigt hålla kvar vid själva essensen av det de en gång blev kända för och det är verkligen tacksamt. Några av låtarna är kanske lite för mogna för min smak och utan den humor som kantar måna av dem men helheten förblir änåd oerhört lyckad! Elaka tungor menar på att Aqua i och med denna har imiterat andra kända popdängor i sina refränger och liknande men det är inget jag känner igen i alla fall. Jo förresten, avslutande låten If the World Didn’t Suck (We Would All Fall Off) bär tydliga spår av Ralph McTells Streets of London men det är säkert bara en tillfällighet.

8/10

Recension: Twisted Sister – You Can’t Stop Rock n’ Roll – 1983




Referenspunkten för Twisted Sister lär väl alltid vara Stay Hungry från 1984 och jämför man den här med den plattan och med föregående Under the Blade kommer man faktiskt att finna att… den ligger perfekt på tidslinjen! Man har lyckats hitta bättre melodier än på föregångaren, det låter ännu mer Alice Cooper och det är ett hårdare sound tvärs över hela produktionen, lite korsat med Rainbows sound skulle man kanske kunna säga. Detta utan att man har gjort avkall på de enkla arrangemangen, som jag i tidigare recensioner varit inne på skulle bero på kompetensbrist hos musikerna, snarare än ett genomtänkt karriärdrag. Hur som helst så är det här en något bättre platta, med färre och grundare dalar än föregående Under the Blade även om det heller inte är något man plockar fram ur gömmorna allt för ofta! Favoritlåtar är I Am, I’m Me, The Kids Are Back och titelspåret You Can’t Stop Rock n’ Roll förstås. Även You’re Not Alone (Suzette’s Song) som Dee skrev till sin fru förtjänar förstås också lite extra uppmärksamhet.

5/10 

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987




Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 

Overkill - Ironbound - 2010



Overkill
Ironbound
2010
Koch Records: E1E-CD-2081

Mina erfarenheter av Overkill är inte speciellt stora men en gång i tiden införskaffade jag deras album WFO (Wide Fucking Open) och när den här plattan var alldeles ny lades den också till i min samling skivor. Men jag skulle vilja säga att Overkill har ett speciellt eget sound som gör att man genast hör att det är dem. Dels är det Bobby ”Blitz Ellsworth roll som sångare som är lätt igenkännbar men framför allt sättet som DD Verni hanterar basen på. Det känns som att det finns två huvudsakliga aktörer på Heavy- och Thrash Metal scenen men ett verkligt unikt sound och egen teknik. Den ena är förstås Steve Harris från Iron Maiden och den andra är helt enkelt DD Verni!

Ny är grabbarna ute med ett nytt album men jag tycker att det har tagit så här lång tid för den här plattan att sätta sig nästan. Det är inte speciellt lättillgänglig Thrash och de uppenbara hitsen lyser med sin frånvaro. Men det är brutalt och musik med en stor portion attityd istället. Det finns inga kompromisser, snarare känns det som att Overkill har fått det att låta precis som de ville. Det är bra producerat och allting ligger på rätt plats i ljudbilden. Det känns väldigt tekniskt och det är något som personligen uppskattar i den här typen av musik.

6/10

Motörhead - The Wörld is Yours - 2010



Motörhead
The Wörld is Yours
2010
UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Recension: Timotej – Längtan – 2010




Timotej var med i melodifestivalen med den hyfsat medryckande Kom som faktiskt hade någon form av hook. Jag vill inte påstå att jag älskade den, men någonting tycker jag dock den hade. Var har då de övriga låtarna på det här obligatoriska albumet i kölvattnet efter melodifestivalframgångarna? Ja, vi kan väl säga att Kom inte är särskilt representativ för skivan och att det mestadels handlar om helt annan pop än den etnovariant som Kom kan sägas stå för. Dragspel, flöjt och fiol framträder inte alls och allt som vi får är opersonlig pop som verkligen inte sticker ut från mängden. Tänk dig Nordman utan nyckelharpa, utan Håkan Hemlin och utan de melodier som Sarek kan få till i sina bästa stunder och du har bilden fullständigt klar för dig. Det blir bara ett taktfast dunkande utan själ och utan finess och faktiskt dötrist att lyssna på!


2/10 

Whitesnake – Good to be Bad – 2008




Jag gillar inte det mörka ljudet som den här skivan återger i min anläggning. De som känner mig vet att jag är extremt känslig mot överdriven bassåtergivning och jag tycker lätt att det blir grötigt om man inte kontrollerar de mörkare registren. Vidare tycker jag inte att melodierna och arrangemangen är medryckande och det tar några genomlyssningar innan man är riktigt med på vad man lyssnar på och allt faller på plats. Från början finner jag det mest vara ett sätt för David Coverdale att glänsa med sin röst, för att han är en fantastisk sångare råder det ingen som helst tvekan om. Efter några genomlysningar börjar dock melodierna ta form och man inser att det här är en av de skivorna som kräver lite arbete för att sätta sig. Musikaliskt befinner det sig någonstans mellan bluesrocken, och hårdrocken och den som är bevandrad med tidigare skivor med Whitesnake lär känna igen sig!

6/10 


Recension: Crashdiet – Generation Wild – 2010




Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 

Recension: Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010




Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10 

Recension: Sabaton - Attero Dominatus - 2006



Sabaton:
Attero Dominatus
2006
Black Lodge BLOD037CD

Som vanligt är det ganska svårt att definiera en musikstil, att räkna upp lämpliga referenser eller på annat sätt tydliggöra vad som egentligen recenseras. När det gäller Sabaton är det inte lättare än vad det brukar vara, utom då möjligen att den klassiska Heavy Metal som ligger i grunden för deras musik är något som intresserade mig mycket under mina uppväxtår. Om det är en fördel eller nackdel vet jag inte, för ju mer man kan om en specifik genre desto mer tenderar man nog att nyansera för att komma åt de innersta detaljerna av essensen. Men jag börjar så får vi se vad som händer…

Första intrycket blir en jämförelse med britiska Tank, om det sedan beror på att sångaren Joakim Brodén påminner en hel del om Tanks sångare eller att min största erinring av TankThe War Drags Ever On, även påminner mig en hel del textmässigt om Sabatons krigsinspirerade texter. Krigsinspirerande förresten? Nja, det är nog snarare så att det i nittio procent av fallen handlar om krig i en eller annan form. Det är texter om tredje riket, Al-Qaida, korståg och självmordbombare. Detta utan att det för den delen någon gång blir tramsigt eller fånigt. Plattans avslutning – Metal Crüe, är förresten en mycket fyndig text som snarare är en hyllning till förebilden än en krigsskilldring. Det talas om band som Venom, Gamma Ray, Motörhead, Annihilator och Accept bara för att nämna några. When the Priest killed a Maiden in the Metal Church/Armored Saints and Warlocks watched the Slaughter/Rage of the Slayer forced the Pretty Maids/To Kiss the Queen in Crimson Glory.

Till skillnad från klassisk Heavy Metal från åttiotalet, använder man villigt keyboard i instrumenteringen. Detta var väl närmast en dödssynd när det begav sig men tillhör numera den arsenal många band använder sig av för att skapa olika stämningar i sin musik. Jag ser absolut inget fel i det och det är bara att konstatera att kriget mellan hårdrockare och synthare är över för länge sedan och att man verkligen kan ta varje medel som står till buds för att förverkliga sina musikaliska ambitioner. Numera ser man ju förresten ofta exempel på olika hybridlösningar vad gäller stilar och genrer ändå!

Hur som helst så baseras Attero Dominatus på, nästan trallvänliga, melodier. Det är inte mycket till avancerade och framträdande riff utan sången får verkligen stå i förgrunden vilket jag ser enbart som positivt. Det går snabbt att ta låtarna till sig och man kan nästan nynna med redan efter några få genomlyssningar. Visst förekommer det några solon som kanske många gånger görs hellre än bra, men det är ändå inget som stör helheten. Något som inte heller stör helheten är att det ibland verkar som om Sabaton vill låta större och pampigare än vad man faktiskt klarar av och det blir kanske någon sorts Power Metal i slutändan. Men oavsett vad man kallar det för så är det riktigt bra musik!

8/10

Recension: Train – Save Me, San Fransisco – 2009




Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10 

Pugh Rogefeldt - Vinn Hjärta Vinn - 2008



Pugh Rogefeldt
Vinn Hjärta Vinn
2008
WEA 50514427246922

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i Pugh Rogefeldts betydelse i svensk musikhistoria. Självklart är jag medveten om flera av de gamla klassikerna såsom Små Lätta Moln och Dinga-Linga Lena men mycket mer än så är det inte och det enda som hittills stått mina hyllor är en samlingsskiva av Greatest Hits typ.

Så börjar man påverkas av reklam-TV, även om jag naturligtvis vill intala mig att jag behärskar det fria valets förmåga och att TV-reklamen enbart existerar som information för en ny produkt. Nåja, en ny skiva med Pugh efter si och så många år måste man ju bara ha tänkte jag, nu när jag dessutom är inne i en period av svensk musik. Extra roligt är att så pass namnkunniga musiker som ”Jojje” Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson medverkar som musiker, vilket de tydligen också gjorde på Pughs två första skivor så det är ju lite återföreningsvarning där.

Musiken då? Jo, redan inledningsspåret Dom Stora Äter Dom Små är en enormt medryckande blues som inleds med de samhällsbetraktande raderna: Se se se på världen/dom stora äter dom små dom stora/dom stora äter dom små. Vad detta betyder för Pugh kan man självklart diskutera men jag tolkar det som att de ”stora” alltid klarar sig på bekostnad av de ”små”. Om sedan detta ska ses på en större samhällsbasis eller inte är naturligtvis en fråga öppen för debatt. Rent musikaliskt sätter den sig väldigt snabbt och jag behövde inte lyssna igenom plattan särskilt många gånger innan jag inte fick ur låten ur hjärnan.

Tyvärr följer sedan ett par mer anonyma låtar, som förvisso växer med några lyssningar, men som kräver lite engagemang för att sätta sig ordentligt. Låt nummer två på plattan, Alla Springer Åt Samma Håll, hamnar kanske någonstans mitt emellan anonymiteten och det mest lättlyssnade förresten. Det är en klämkäck blues med en stark hook som möjligen låter något mera elektrisk än plattans öppningsspår. Sensmoralen handlar om att bryta mönster och grupptillhörighet för att skapa sig en egen identitet: Alla springer åt samma håll/som en flock utan kontroll/som en tom studsande boll/vill du han någon koll så spring åt ett annat håll eller kanske om att stå de emot samhällbyråkratiska kvarnarna: dom tar dej spring som den/det vita papperet är ingen vän/smyg undan göm dej väl/låt dom aldrig ta befäl.

Vad som sedan följer är däremot vad jag var inne på ovan, ett par trista låtar som passar utmärkt ihop med mina flummiga fördomar om Pugh. En av den heter till och med Sommarflum. Det är ganska långsamma tråkiga låtar som säkert har en alldeles utmärkt litteral innebörd men som inte ä tillräckligt medryckande för min smak och således svårt att motivera för ett mer djupgående intresse för textanalys.

Men ojämn som plattan är finns genast intresset där igen efter att dessa låtar är avverkade. Titelspåret Vinn Hjärta Vinn är en återgång till plattan initiala kvalitéer och med en cool shuffle feeling och efterföljande Du Kan Kyssa Din Mamma Ajö innehåller plattans briljantaste textrader, jag är fullständigt förälskat i det ultimata hotet om hämnd uttryckt på följande vis: Då kan du kyssa din mamma ajö/kan du gömma dig själv i någon kö/simma ut och dö på en ö.

Slutsats: Det här en svensk bluesplatta med mycket kompetenta musiker som visserligen är en smula ojämnt men där de högsta förtjänsterna definitivt överskuggar de mindre framträdande partierna.

7/10

Recension: Bullet For My Valentine – Fever – 2010




Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 

Recension: Sacred Reich - The American Way - 1990



Sacred Reich:
The American Way
1990
Hollywood Records HR-61190-2

Det här är Sacred Reich andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer både mellan låtarna men även klipska tempoväxlingar inom många av låtarna. Det är också en mer välproducerad platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som möjligt.

Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett exempel på detta är till exempel State of Emergency och I Don’t Know.

Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall vara Phil Rind (Vokalist och bassist) som visserligen inte är någon Luciano Pavarotti eller Jussi Björling men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av aggressivitet.

Phil har också skrivit samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att texterna är viktigt sätt att uttrycka sig för honom. Politik och samhällkritik serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens förhållande också: It's the root of all disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a love...hate relationship.

Det finns också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no truth, no justice the American way.

Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och kära: Who's the cause, who's the blame for a life that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can save a life/so really who’s to blame?!

Något som jag personligen också brinner lite extra för, är formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent avslutar I Don’t Know.

Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!

10/10

Recension: Buffy Sainte-Marie - Running for the Drum - 2009



Buffy Sainte-Marie
Running for the Drum
2009
Cooking Vinyl: CookCD493

Att det tog ett tag att lära sig tycka om det här spretiga albumet ska erkännas! Vi förflyttas mellan genrer och stilar på ett sätt som till en början är väldigt förvirrande och för att få ett sammanhang i skivan behöver man spela igenom den flera gånger. Det börjar med ett par låtar där Buffys indianska arv verkligen speglas och där en dunkande bastrumma (som jag normalt, mer eller mindre, avskyr) lätt kan tolkas som trumman som slår takten i dansen kring lägerelden och är ett riktigt effektivt grepp!

Vi förflyttas sedan genom mer traditionell folk, lättsmälta jazzballader, riktig Honky Tonk och så en gammal klassiker i Little Wheel Spin and Spin också. Buffy står för allt material, utom grunden i America the Beautiful, både text som musik och gör det bra! Man får väl säga att det är en smula ovanligt att en artist komponerar verk i så många skilda genrer och dessutom har mod nog att samla dem på en och samma skiva.

Men mod är något som inte är någon nyhet för Buffy. Sedan sextiotalet har hon propagerat för människors lika värde oavsett hudfärg och i den medföljande dokumentären, som är mycket intressant, hyllas hon av ett helt gäng andra artister i branschen för sitt engagemang i ”obekväma” frågor. Vi får också se små klipp med Buffy live och det får mig att förstå att den inlevelse man upplever på skivorna inte är någonting i jämförelse med vad man känner när hennes mimik ingår i upplevelsen! Hon är bra på skiva, men hon måste vara ännu bättre i verkligheten, det är helt klart!

Working for the Goverment, som tillhör spåren där det indianska arvet är som starkast ställs det bortom alla tvivel vilket förtroende Buffy har, eller inte har, till myndigheterna. Too Much is Never Enough är en smäktande kärleksballad och båda samsas, som jag var inne på tidigare, om samma utrymme. Det är eklektiskt och som sådant ute i farliga trakter, faran är stor att man genast känner sig obekväm och överger sin nyinförskaffade skiva. Man får helt enkelt ta det lite pö om pö och lära sig tycka om en sång i taget och på sikt, mer eller mindre omedvetet, forma sig en egen uppfattning om huruvida de olika sångernas samkväm på albumet är till dess fördel eller nackdel…

7/10

John Norum – Total Control – 1987



För alla som växte upp på åttiotalet med tidningen OKEJ och verkligen gillade Europe blev det nog något av en chock att läsa att John Norum lämnat bandet, och det efter den framgångsrika The Final Countdown plattan som verkligen blev framgångsrik och öppnade världen på ett helt nytt sätt för bandet. Men har man meningsskiljaktigheter när det kommer till det musikaliska så har man och John Norum gillade inte den inriktning som Europe hade tagit i och med The Final Countdown. Det är åtminstone den officiella förklaringen och lyssnar på man på det här albumet – Total Control, solodebuten från John Norum, så hörs det! Det här handlar mycket mera om regelrätt hårdrock a la åttiotalet än den popigare hair metal Europe hade blivit. Dessutom infriar John Norum drömmen om att få sjunga själv på många av låtarna. Han är ingen särskilt skicklig sångare men han klarar av att leverera melodierna. Bättre på att spela gitarr får man dock säga att han är. Tyvärr hänger han sig lite väl mycket åt att försöka imponera med sin teknik och det gör att det musikaliska får stryka lite på foten. Så här, många år efter releasen kan man också konstatera att det låter mycket daterat och att det inte alls håller särskilt bra längre, om det nu någonsin var särskilt bra!

5/10 


Recension: Twisted Sister – Under the Blade – 1982




Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10 

Recension: Michael Bolton – Everybody’s Crazy – 1985




Jag har väl aldrig varit någon riktig fan av Michael Bolton, åtminstone inte av det som han har gjort under de senaste tjugo åren av sin karriär. Före dess fastnade jag dock för den här skivan – Everybody’s Crazy, som är en hårdrocksplatta av åttiotalssnitt. Det innebär gott om floskler och produktionen ligger nära den standardiserade mall som kom att bli synonym men den här typen av melodisk rock under den här tidsperioden. Numera är det inget som exalterar nämnvärt även om det någon gång emellanåt kan vara roligt att återstifta bekantskapen med förr. Självklart kan den också vara roligt att höra för dem som inte känner till denna del av Michael Boltons karriär. Det är inga problem att höra var som komma skall efter att han klippte av sig det långa håret och man får väl helt enkelt se det här som en del av ett musikhistoriskt arv, och som sådant är det av mindre intresse vilka kvalitativa egenskaper som faktiskt finns. Hur som helst så föredrar jag det här framför den senare karriären alla dar i veckan!

5/10