Krönika: Eurovision Song Contest 2012





Trots att jag verkligen inte är någon större fan av den här tillställningen tittar jag förstås på spektaklet varje år i alla fall. Det är väl så när regeringen får bestämma. Men oavsett vad jag egentligen tycker är det verkligen roligt att tycka till och ha åsikter om innehållet. Kläder och scenshow bryr jag mig inte så mycket om då jag tycker att det fortfarande primärt handlar om musik och inte allt annat runt omkring. Dock är jag inte dummare att jag begriper att det är helheten som får betyg och som folk tycker om. Men jag resonerar som så att om jag inte kan lyssna utan att titta så kan det lika gärna vara…

Hur som helst så inledde Engelbert Humperdinck tävlingen för Storbritannien med ett folk-inspirerat nummer i tretakt som jag gillade. Att det inte gick så bra för honom i omröstningen var väl inte särskilt oväntat. Vad Ungern och Albanien höll på med vet jag inte om jag ens vill kommentera. Vad det inte viskningar så var det mest skrikande! Inget för mig i alla fall. Ögonbindel var på sätt och vis ett roligt tilltag för en låt med titeln Love is Blind från Litauen men det funkade ändå inte. Den började som lite musikal och blev faktiskt ännu sämre när den avslutades som poplåt.

Bosnien & Hercegovina hade också en riktigt tråkigt låt men säga vad man vill, det var i alla fall en låt som representerade vad den här tävlingen en gång handlade om. Och Ryssland då? Ja, det var ju något som var väldigt omtalat sedan tidigare, åtminstone i de kretsar jag rör mig i. Jag hade inte hört låtyen tidigare men fastnade direkt för den pigga melodin och de karismatiska gummorna! Den fick ett högt betyg av mig men frågan är om det inte egentligen var ett kalkonvärde jag satte betyg på för jag skulle väl aldrig någonsin lyssna på den igen? Att Island fick samma betyg betyder dock något helt annat! Det här var istället den första låten i startfältet som var bra på riktigt! Om det beror på att vi är ”grannländer” ska jag låta vara osagt, det är klart att kulturen betyder något när det gäller att ta till sig musik!

Däremot tilltalade mig inte Cyperns eurodisco mig ett dugg även om låten som sådan faktiskt var pigg. Det gjorde heller inte Frankrike även om sångerskan hade en intressant röst (och OS på scenen). Däremot gillade jag Italiens lätt jazziga nummer som jag tycker hade lite 20-tals känsla i sig! Kören var bedrövlig men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att lyssna frivilligt på dig här låten. Italien var för övrigt det enda lans som inte gav Sverige några poäng… Hmpf!



På tal om röster så hade även Estlands bidrag en rejäl manlig röst att luta sig på. En ballad med oväntat klös i får man lov att säga. Vilket är mer än vad man kan säga om Norge. Det här var enligt min mening det absolut sämsta i startfältet och med tanke på vad egentligen tycker om den här tillställningen är det anmärkningsvärt. Norge lär också ha slagit sitt eget rekord att komma sist flest gånger såg jag någonstans. Däremot värdlandet fick det högsta poänget jag delade ut under hela finalen. Inte kanske för att jag förstod vad det handlade om men det behöver heller inte! Jag kände inlevelse in i märgen och i mina minnesanteckningar läser jag att detta kanske kan bli en konkurrent till min största favorit genom tiderna – Cypern 2003! Men med handen på hjärtat tror jag att det skrevs i stundens ingivelse, låten tappar nämligen lite framåt slutet.

När så Rumänien klev på scenen skulle man kunna tro att det var BWO som tävlande för dem. Ja, det var ju inte så man tog fel, men maken till udda scenkostymer har jag sällan sett. Låten var pigg, men så här ett dygn senare har jag inga minnen alls av den. Det har jag heller inte av vårt nordiska grannland Danmark som hade en låt där det lät som om sångerskan inte riktigt hann med att framför den. Greklands bidrag var inte bättre det och jag var till och med övertygad om att vi redan hade hört deras bidrag tidigare.

Så var det dags för Sverige då. Under de svenska deltävlingarna hade jag verkligen inte förstått vad alla såg i den här låten, till och med ganska dålig tyckte jag. Efter idigt radiospelande känner jag förstås att den har satt sig mera och melodin har kommit fram bakom allt skrikande. Därför tyckte jag förstås bättre om den nu. Fortfarande inget som egentligen tilltalar men det är ju ändå så att bekantskapen med den ger den en fördel, för mig som svensk, över de andra bidragen.

Turkiet hade en medryckande låt som fick extra pluspoäng för sin etniska prägel. Jag gillar när det finns lite kultur i låtarna också. Ska det bara vara pop missar man lite av poängen med tävlingen tycker jag. Till viss del hade väl också Spanien en etnisk prägel som passade dem men det var verkligen en bedrövlig låt som Måns Zelmerlöv för övrigt twittrade om att ha trodde skulle vinna. Lyckligtvis blev det inte så!

En kompetent ballad bjöd Tyskland på och han hade faktiskt en trevlig röst också. Tyvär var låter högst medelmåttig.  Men jämför man med Maltas försök till Eurodisco var det förstår rena mästerverket! Makedonien gjorde ett mycket teatraliskt framförande som jag uppskattade men som tappade när det blev poprock av det hela. Lite synd, men så är det.

För Irland tävlande återigen duracellkaninerna Jedward och även om deras framtoning är lite barnslig är det inte så pjåkig! Avslutningsvis bjöd Serbien på en smörsångare och Ukraina på vad som kanske var kvällens bästa röst! Sist ut var Moldavien med något som liknade balkanswing. Jag gillade bidraget även om scenkläderna verkligen var hemska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar