Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009

Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldri9g sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10