Recension/Review: The Erotics - Today the Devil, Tomorrow the World - 2010

In English Below

The Erotics:

Today the Devil, Tomorrow the World

2010

Trash Pit TRASHCD 10

 Trash-Pit Records

Har man hört The Erotics tidigare råder det redan från början ingen som helst tvekan om vilka det är som spelar här. Det är en skiva i samma stil som deras föregående Rubbish från 2007 men ändå med en del skillnader. För det första är det här inte ett album som är lika lätt att ta till sig, det kräver några fler genomlyssningar innan det sätter sig ordentligt. Det finns några låtar, där kanske framförallt titelspåret bör nämnas, som är lite starkare än övrigt material men efter några genomlyssningar sätter som sagt sig skivan och den är minst lika bra som föregångaren. Jag tror också att det kommer att hålla längre vilket brukar vara fallet med skivor som är lite svårtillgängliga från början.

Hur som helst så råder det ingen tvekan om att Mike Trash, som sjunger, spelar gitarr och har skrivit allt material har en stor idol – Alice Cooper! Det är inte riktigt lika tydligt här som på föregångaren men ibland är det uppenbart att vill låta som Alice. Men man får ta med i beräkningen att The Erotics är en trio med betydligt mindre resurser än Alice Cooper och om man jämför det här med exempelvis The Eyes of Alice Cooper, som ligger närmast tillhands när det gäller det musikaliska, blir det här förstås lite tunnare i jämförelsen. Fast det behöver inte vara något negativt, och det är det inte heller. Det påverkar nämligen garagekänslan i positiv riktning och det som framförs känns som otroligt äkta!

Men Alice Cooper är inte den enda jämförelsen man kan göra. Jag tycker att man utan vidare, om man bortser från könets skillnader, kan påminnas om Wendy O Williams i någon av låtarna. Det är rock n’ roll med garagekänsla helt enkelt. Det låter inte pretentiöst på något sätt och det är roligt och medryckande att lyssna på. Det är som om man skulle ta sjuttiotalets glamrock och applicera lite Heavy Metal på det! Det handlar alltså ingalunda om någon Glam Metal utan snarare om Glam Rock, fast Metal om ni förstår vad jag menar?

Ska vi tala om texterna så lever The Erotics upp till sitt namn. Fast det är klart, vissa låtar – Hogtied and Waiting kanske ligger mot gränsen till perverterad. Men det är inte på fullt allvar, det är uppenbart och det är väl egentligen något som genomsyrar hela produktionen. Det är gjort lite med glimten i ögat, även om bandet förstås tar sin musik på allvar, och det är det som är så skönt. Att man inte behöver vara gravallvarlig och leta underliggande budskap där det inte finns några att finna. Jag gillar det här, mycket mer än så behöver man val inte säga egentligen, åtminstone inte med ovanstående beskrivning av vad plattans musikaliska inriktning.

7/10

If you’ve heard The Erotics before you immediately recognize the sound from this new album. There’s no doubt about who’s playing. It’s about the same style as on their previous album Rubbish from 2007 with a few differences of course. First, this is an album that doesn’t stand out as fast as the last one did. It takes more time for it to grow and to become really good! There are a few songs, the title track and a few other that stand out as better than the rest, but after listening to it for a few times it equals out in quality. I think that this album will last longer, be fresh longer so to speak, than the previous one and that’s a good thing at the end of the day!

There is no doubt that Mike Trash, who sings, plays the guitar and has written all the material has one major influence – Alice Cooper! It’s not quite as obvious here as on the last album but it’s clear that he wants to sound a bit like Alice. But one has to understand that The Erotics doesn’t have the kind of recourses Alice Cooper can up bring. It’s a trio that doesn’t have the full sound that, for example, The Eyes of Alice Cooper, which seems as an adequate comparison, has. This sounds a bit thinner in the sound department, but that doesn’t have to be a bad thing. The garage feeling benefits from it and it seems almost unbelievably genuine. The guys have fun playing this music, that’s for sure!

But Alice Cooper is not the only comparison to make. I think that I can hear traces of Wendy O Williams here and there. That is if you ignore the gender differences of course. It’s Rock n’ Roll with garage rock feeling, nothing more and nothing less! It’s involving listening for the listener and that’s always a positive thing when it comes to music. Come to think of it, if you took the glam rock of the seventies and applied some metal to it, you have about the sound of The Erotics on this album. Not Glam Metal, but Glam Rock, but Metal, if you know what I mean?

The lyrics lives up to the name of the band - The Erotics! But some songs, like Hogtied and Waiting may be slightly more perverted than that. But it’s not that serious and that’s something that goes for all of the album really. I mean, the band obviously takes the music serious, but there’s some self distance to it. As a listener you don’t have to look for underlying messages and morals because there are none to be found. I like this, and that’s all that has to be said really, with the above description of the music in mind.

7/10

Recension/Review: Dennis Dunaway Project - Bones from the Yard - 2006

In English below

Dennis Dunaway Project

Bones from the Yard

2006

Deedledoop Records

Det första man hör när man sätter på skivan möts man av någon sorts orientaliska skalor och det är något som man inte genast kan sätta i samband med den forna medlemmen av Alice Cooper bandet. Det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom faktiskt, men verkligen inget man förväntar sig. Det dröjer dock inte särskilt länge innan man är helt inne i musiken och finner många intressanta aspekter. Det är musik som håller många lyssningar och inget man tröttnar på i första taget.

                                                      

Det är inledningsvis också en ganska tuff rockplatta. Musiken är tung även om den aldrig går över gränsen till att bli Metal i någon form och det är också väldigt välproducerad och välljudade. Det orientaliska skalorna trivs väldigt bra i musiken och det märks ganska tydligt att Dennis Dunaway har haft en betydande finger med i kompositionen. Det är mycket framträdande basgång och det är väl isig inget särskilt märkligt. Man tenderar väl att skriva musik utifrån sitt eget instrument så att säga. Hör bara på Queens Another One Bites the Dust, där det är tydligt att John Deacon varit upphovsmannen. Jämför man med andra Queenlåtar där Freddie Mercury eller Brian May varit upphovsman märks ju en viss skillnad.

Nåja, den framträdande basen är lyckligtvis inget som präglar plattan till hundra procent heller och redan från andra låten har musiken bytt karaktär rejält. Den har faktiskt blivit ännu bättre än vad man skulle kunna hoppas på med inledningen som utgångspunkt. Det är mer retrosound och det är tydligt att Dennis Dunaway inte ”bara” var basist i Alice Cooper bandet, utan även en betydande del av låtskrivandet när det gäller tillkomsten av några av de allra bästa låtarna. Det som följer är alltså några låtar som prutar lite på det moderna sound som inleder plattan och det är onekligen en ganska ojämn platta i det avseendet. Man blandar både retro- och mer modernt sound om vartannat. Det är absolut ingen nackdel och enda anledningen till att jag påpekar det här är egentligen att jag vill belysa mångsidigheten här.

Det är väldigt höga musikaliska toppar och väldigt grunda djupdykningar av det material som inte kvalificerar sig in i det allra översta toppskiktet. Med det menar jag förstås att det är riktigt bra kvalitet över lag och även om några av dem förstås inte är fullt lika bra som andra är det en mycket jämn musikalisk kvalitet trots att det stilmässigt spretar lite åt olika håll. Vilket naturligtvis har det effekten att det inte blir statiskt på något sätt att lyssna på skivan och att man håller vigören fräsch och handlingskraftig rakt igenom.

Hur som helst kan jag inte sticka under stol med att det är retrolåtarna, som skulle ha kunnat vara en del av Love it to Death, Killer eller Billion Dollar Babies som jag tycker allra mest om och gillar man det gamla Alice Cooper bandet överlag vågar jag nästan lova att man kommer att älska delar av den här plattan väldigt mycket också! Och det är framförallt många av låtarna på den inledande halvan som kan räknas till plattans bästa. Me and my Boys doftar skitig rock a la tidigt sjuttiotal, medan Man Is a Beast och Red Room, där för övrigt Dennis Dunaway sjunger på riktigt så att säga, (annars handlar det mest om bakgrundssång) är härligt flummiga och tillsammans med Little Kid (With a Big, Big Gun) skulle de alla kunna titulera sig plattans bästa låt.

Jag är glad att jag fick chansen att uppleva den här skivan, det har varit en mycket trivsam upplevelse och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna för fler projekt från Dennis Dunaway i framtiden, alldeles oavsett om han omger sig med samma musiker som här eller inte.

8/10

---

The first you hear when you put on the album and play it is something I would call oriental scales. It’s something you can’t put together with the original Alice Cooper Band sound or with one of its original members. It’s not a bad thing, quite the opposite in fact, but nothing to be expected at all. Soon you are totally in unison with the music and there’s a lot of interesting listening. It’s music that you don’t get tire of and that stays fresh for a long long time!

                                            

The first few songs are pretty rough sounding. It’s heavy music but it never passes the line of being Metal, in any form. It’s rather nicely produced and it sounds really good sound wise. The oriental scales fits the music very well and It’s obvious that Dennis Dunaway has been a driving force with the composing, there is lots of interesting bass progressions and there’s nothing strange about that. I think you tend to write music with your main instrument in focus, just listen to Queens Another One Bites the Dust, where it’s obvious that John Deacon is the composer! If you compare with other songs by Queen were Freddie Mercury or Brian May is the composer you’ll hear a big difference in approach.

                                                      

But the bass guitar emphasis doesn’t follow the album sound all the way – fortunately. It sounds quite different even in the second song and it sound even better actually! The retro sound it more prominent and it’s obvious that Dennis Dunaway wasn’t “just” the bass player in the original Alice Cooper Band. He was influential when it came to songwriting as well, he was part of creating some of the very best songs from that classical era. The sound then jump back and forth between “modern” and the retro sound and I guess you could say it’s kind of eclectic in that manner. I think it’s a good thing and what I really want to point on is the versatility of the music and the album as a whole!

The album has a pretty high average, the best songs are really great and the lesser great songs are not bad either, just not masterpieces. The quality of the songs are quite high in despite the styles are so different is what I mean to say. It keeps the music dynamic and not static which is a big danger with albums where the songs are great but too similar to each other. This sound fresh even if you listen to it man many times!

But I won’t deny that it is the retro sounding songs that attracts me the most. They could easily have been part of Love it to Death, Killer or Billion Dollar Babies which is the albums I like the most with the old Alice Cooper Band and if you like the band I almost dare to promise that you’ll love parts of this album too. It’s the first few songs in particular. Me and My Boys smells like rough rock from the seventies and Man is a Beast and Red Room, where Dennis Dunaway sings lead, is nicely dopy. And either of those or perhaps Little Kid (With a Big, Big Gun) could all be the best song of the album!

I’m happy that I got the opportunity to experience this album, it was a very entertaining treat and I will definitely keep my eyes open for other projects with Dennis Dunaway in the future.

8/10

                                                              

Burn - Rock Royale - 2010

In English Below

Burn

Rock Royale

2010

Burn Music Adventure SE2EO (Promo)

När jag först lyssnade på Burn mycket snabbt på My Space gillade jag verkligen vad jag hörde. Men att lyssna på någon enstaka låt på My Space ger inget helhetsintryck och jag kände att det här bara måste utforskas vidare. Sagt och gjort, jag kontaktade bandet och förklarade att jag gärna skulle vilja skriva om deras musik eftersom jag kände att jag skulle kunna göra den rättvisa i en recension. Responsen var positiv och snart kom det en promo för deras kommande debutalbum på posten. Det är alltid lite nervöst att skriva om sådant man själv har frågat efter eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att ställa sig till helhetsintrycket, om det verkligen är lika bra som de snuttar av musik som lyssnat på tidigare.

I fallet Burn var det inga som helst problem med detta eftersom hela albumet levererade mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Musikaliskt låter det mycket av tidiga Kiss och man kan till och med uppfatta textrader som Me And My Band Will Be Playing All Night om man skulle tvivla på influenserna från Kiss för ett ögonblick. Körarrangemangen andas The Who och man kan nästan höra lite Who Are You? Who? Who? emellanåt. Vidare så påstår sig bandet själva vara inspirerade av Alice Cooper (vem är inte det?) och det är säkert så, även om jag personligen tycker att det kanske påminner lite mera om det som Michael Bruce hittade på alldeles själv. Fast det är klart, använder man tidiga plattor som Love it to Death och Killer är det inga problem att hitta likheter heller!

Det är medryckande musik som är svårt att inte digga med i och jag kan inte låta bli att få associationer till Thunderstick heller. Det är kanske inte så smickrande för Fredrik Jacobsen, som spelar trummor i bandet att bli jämförd med den mytomspunne trumslagaren Thunderstick, men det är ingen negativ jämförelse egentligen. Jag jämför absolut ingen teknisk kompetens utan snarare det gruppsammansättande faktum som Thunderstick själva konstaterade på Beauty and the Beasts (även om bandets kvinnliga medlem Petra Engdahl inte står för sång utan för piano och tamburin) samt att det faktiskt på någon av låtarna känns väldigt lika rent musikaliskt. Även Gary Glitter eller kanske snarare The Glitter Band tycker jag mig höra i något av introna men det är absolut inget som präglar hela skivan.

Vad som däremot präglar hela skivan är spelglädje och livekänsla. Burn själva menar på att de i första hand är ett liveband och även om jag inte har känt något sug efter att se musik live på många år känner jag att jag inte skulle ha något emot Burn på en rockig rockklubb någon gång i framtiden. Sent ska syndaren åter vakna kanske man skulle kunna säga. Martin Friberg, som spelar bas och står för sången gör ett utmärkt jobb och gör musiken full rättvisa. Svenska sångare och sångerskor brukar ju annars kunna tendera att låta lite svengelska, men det är inget som är några problem här.

Det är också Martin som, tillsammans med bandets gitarrist Daniel Axelsson, har skrivit det mesta av materialet. Daniel sköter förresten bandets enda gitarr hur bra som helst och lyckas driva musiken framåt med sköna riff av spelglädje. Överlag är jag grymt imponerad och Burn är ett band som jag definitivt vill hålla utkik efter i framtiden. För skulle jag missa ett album med det här gänget så skulle jag bli riktigt uppriktigt ledsen!

8/10

When I first heard Burn on My Space it was really to my liking. But listening to one or two songs doesn’t make a complete impression and I felt I needed to hear more. I contacted Burn and a few days later a Promo landed in my mailbox. I think I needed that so this could be a just review. To write reviews of stuff you asked for is the most difficult task of all since you can’t really say if the complete impression is as good as the first few songs you listen to very quickly just to make up your mind if it’s interesting enough to explore further.

In this case it was never a problem at all though. The album as whole deliveries more than I could ever hope for really and it’s really good. It sounds just like early Kiss in to some extent and if you are in doubt, lines like Me And My Band Will Be Playing All Night will put you back on the right track again. There is defiantly a Kiss sound here. Background vocals arrangement sounds more like The Who and you can almost hear Who Are You? Who? Who? from time to time. Further more, the band themselves claims to have been influenced by Alice Cooper (Who hasn’t?) but I personally think that there’s more similarities to what Michael Bruce did on his own. But if you compare to early albums like Love it to Death or Killer you sure find some similarities.

It’s hard not to tap your foot in the beat of the music and it’s not hard to think of Thunderstick when listening to Rock Royale. It might not be so flattering for Fredrik Jacobsen to be compared to Thunderstick, but it’s not a negative comparison really. I’m not talking about technical competence here, just the fact that the Thunderstick band made a point of themselves on Beauty and the Beasts (that is even if Burns female member Petra Engdahl doesn’t sing lead but plays piano and tambourine), similarities in imagery so to speak. Some influences might have come from Gary Glitter or maybe rather the Glitter Band but it’s nothing that defines the album.

What defines the album though is that there’s a lot of live feeling to it and Burn themselves claim to be a live act first and foremost. I haven’t felt up to going to a rock club for many years but if Burn plays, I really wouldn’t mind being there! Martin Friberg – Bass and vocals does a great job and doesn’t fall into the trap of sounding to Swedish in his accent, which often is the case with Swedish singers. Martin also wrote most of the music and lyric together with the bands guitarist Daniel Axelsson. He plays the guitar with joy or so it seems and I’m very impressed by what I’m hearing from Burn. I must follow this band in the future because I would be very sad if I missed out on an album with this gang!

The release party for the album takes place on Sticky Fingers Gothenburg December 18^th and Burn will play live with a couple of secret guests. The album will be released in record stores and for digital downloading on December 27^th!

8/10